Forskningen. Varenda forskare i alla tider hoppas eller önskar eller tror att man har rätt. Det är ju själva forskningens idé: att komma på hur det förhåller sig. Att visa vad som är rätt. Men jag tänker inte skriva ett ord här om coronaforskarna; jag tänker istället påstå att åtminstone en forskare säkert skulle säga att det varit önskvärt om hon inte hade fått rätt.
Detta är den tid på året då staren brukar komma. Inte en stare i år. Ännu ingen sädesärla, mitt lynnes fågel, för att travestera en stor svensk poet. Men inte en stare och snart sagt ingen annan fågel heller; ett par pigga men ensamma blåmesar och talgoxar och en vilsen pilfink. Rachel Carson är den forskare eller skribent som dessvärre ser ut att få alldeles rätt. Detta är just en tyst vår, a Silent Spring. Hennes bok var en väckarklocka, men det verkar inte som om den ändå väckte någon.
Tyst vår - ja det är illa nog. Men jag fruktar att det blir mycket värre, att det som Martinson kallar "den rikaste sången i sommarens hagar" också uteblir. Att vi får en tyst sommar. Att, sedan fåglarna tystnat, och det har de alltid gjort när bobestyren tagit över, att själva sommaren tystnar, därför att humlorna, bina, insekterna långsamt också tystnar. Då kommer jag att sakna, ännu mer än jag saknar fågelsången före midsommar, då kommer jag att sakna det Martinson också älskade: "insekternas surrsång". Att sitta och läsa i stolen under sommareftermiddagarna och lyssna till humlorna i lavendeln och alla andra insekter i allt det gröna.
Vilken obegripligt skadad värld vi åstadkommit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar