SD och tyskt 30-tal

Idag är det säkert att slå in en öppen dörr - men Sverigedemokraternas tilltag i veckan när man försökte stoppa ett föredrag på biblioteket i Täby med hänvisning till "svenska normer" - det får mig ändå att vilja påminna om att SD har sina rötter i en alldeles speciell tradition. Sina största framgångar hade den på 30-talet. Fast den gången hade man ju till och med ihjäl det man kallade sexuellt avvikande.
     Och föredrag om annat än "riktig" konst var det säkert aldrig tal om.
     Kommer man i Täby ihåg något som en gång kallades urartad eller degenererad konst? På nazityska hette det entartete Kunst. Fast så illa är det väl ändå inte att vi skulle få se bokbål i Täby...?!

Vänstern och sexköpslagen

Förklara något för mig.  Jag läser att företrädare för vänsterpartiet vill att "den som köper sexuella tjänster inte längre ska kunna dömas till böter – utan straffas med fängelse." Men, frågar jag då, inte den som säljer samma tjänster - ? Jag har från dess tillkomst tyckt att sexköpslagen är konstigt konstruerad - men det här förslaget förefaller helt obegripligt. Är det inte i lag förbjudet att locka till brott...? 
     Som världen ser ut är inte detta någon av de viktigaste frågorna. Men jag brukar betrakta mig som åtminstone normalbegåvad - och detta begriper jag bara inte.

Obehagliga amerikanska presidenter

Jag pratade med en amerikansk ung man härförleden och vi kom att tala om president Trump. Naturligtvis. Det börjar bli poänglöst att kommentera honom här på bloggen, vi tycker alla lika. Men idag läser jag att Trump vill stoppa prenumerationerna på Washington Post och The New York Times. Och det skulle gälla alla federala institutioner... Ja, de är väl inte tillräckligt rävaktiga antar jag.
     Den unge amerikanen och jag kom in på att jag faktiskt genomlevt alla presidenterna från Harry Truman till Trump. Och det är när jag läser om denna Trumps senaste idioti visavi pressen som jag minns att amerikanen frågade mig om jag tyckt särskilt bra om någon av presidenterna, och jag sa, naturligtvis, Barack Obama. Men det var när han frågade om jag tyckt särskilt illa om någon - och då fick jag inte ta med Trump - som jag nämnde den president, som jag i alla år uppfattat som den farligaste och mest illasinnade av dem jag levt parallellt med, och den ende, mig veterligt, som faktiskt också ställde in prenumerationer på rikstäckande amerikanska dagstidningar när de gick honom emot, den gången gällde det New York Herald Tribune. Den obehagligaste sedan Truman.
     Vem? John F Kennedy.

Att finna något omistligt i bokhyllan

Ja, det kallas säkert "döstädning" - men det är inte mycket att be för. Jag har för många böcker i hyllorna, över 12.000, och jag bara måste börja sålla ut; en del får mina barn (fast de har så mycket egna böcker redan...), en del ger jag utan ersättning till antikvariaten (för mig och min obefintliga ekonomi var antikvariaten räddningen under studieåren); och en del går till återvinningen. Hemskt? Ja, jag tycker det känns oerhört svårt. Jag har också börjat att helt enkelt läsa om hela, eller nästintill hela, författarskap, och istället för att spara en eller annan av vederbörandes böcker, gör jag mig av med hela rasket. Men efter genomläsning. (Antar att jag själv utsätts för precis samma sak i andras "döstädningar" - )
     Det är dessa nya omläsningar som föranleder dessa rader. Några hela författarskap har fått ge vika - jag ser att jag nu, i min ålder, med stor sannolikhet aldrig kommer att läsa om dem igen. (Och jag nämner inte vilka det gäller...!)
     Men andra överraskar mig. Och gör mig närmast lycklig över tanken på att nu läsa om rubbet av vederbörande. Denna vecka har jag satt mig att läsa om allt av  -   Folke Isaksson. Och snälla nån! Han blir kvar och kommer att stå där också efter jag själv är undanstädad! Jag skrev några rader här på bloggen när Folke Isaksson begrovs, 26 juni 2013. Nu har jag i timmar letat efter om det finns någon biografi över honom. Jag finner ingen. Har alltså ingen skrivit om detta enastående författarskap?! Jag har biografier över en del betydligt mer umbärliga författare. Idag tycker jag att Folke Isaksson hör till de omistliga.
     Kan någon upplysa mig - om det finns något substantiellt skrivet om honom.

Nobelprisen - och journalistiska tveksamheter

Tokarczuk och Handke... Ja, det kan man bara applådera, det första för att det är ett av de mer exceptionella samtida författarskapen, det andra för lång och trogen tjänst.
     Vad man däremot INTE kan applådera är alla journalisters närmast maniska lust att försöka skapa konfrontation: istället för att ägna sig åt de två författarskapen går halva tiden (och det gäller några dagstidningar också) åt till att dra upp den gamla kontroversen. Det är en enerverande journalistisk sjuka - att till varje pris försöka hitta något att skapa konfrontation kring. Nye ständige sekreteraren var föredömligt kort inför påhoppsförsöken i SvT. -
     Och SvT 2:s nya Kulturveckan höll väldigt hög klass i sitt sätt att arbeta. (Precis som de där kulturstudiolördagarna - två program som borde få en del av lekledarproducenterna i andra kanaler att tänka till - ! Eller skämmas.)

Horatius räddad! Men hur blir det med Stiernhielm

Antiken tillbaka i läroplanen! (Det var nog bara så att de skolverksanställda som trixade med läroplanen en gång fick underkänt på provet i romersk litteratur och nu ville ge igen...!)
     Skämt åsido: nästa kamp måste gälla undervisningen på universiteten i litteraturhistoria för blivande svensklärare. Den rumphuggna läroplanen ger mig gåshud!

Höstutgivningen - en genial bok

Efter en uppläsning frågar mig en gammal bekant om jag kan rekommendera något ur höstutgivningen. Jag förklarar att jag ännu inte läst alla böckerna som kommit ut, ja i själva verket dessutom undvikit några böcker som alla pratar om! Men min bekant ger sig inte "- säg åtminstone vad du funnit bäst hittills!" Då suckar jag och ger efter. OK, säger jag. Inget utländskt alls, för mycket chiclit och för mycket deckeri, - men en svensk bok. Nu väntar min gamla bekant med öppen anteckningsbok. Jag har läst, säger jag, åtminstone en fullkomligt genial svensk bok. Jag gillar att bädda för det jag tänker säga, ett slags samtalets cliffhanger, för att nu använda ett nysvenskt begrepp. Vi går fram till bokhyllan i bokhandeln där jag drar fram en tunn liten sak med en bedrövlig pärm. Min bekant tar den från mig, vrider och vänder på den, och säger sedan, klentroget, efter att ha läst två slumpmässiga sidor i den: "Skojar du med mig?"
     Nej, säger jag, det är faktiskt ett enastående litterärt verk denna höst. "Aldrig hört talas om", säger han. Men tar med den till kassan. Muttrar högt: "Peter Törnqvist, Flygbyken." Hör av dig vad du tycker, säger jag innan vi skiljs.

Läroplanen - hotande historie- och kulturförfall

Jag frågar mig hur framtida unga människor skulle förstå en intervju som den Mark Green gav NBC i morse angående Giuliani-affären. På frågan hur det kommer att gå för denne Giuliani säger New York advokaten, liksom i förbigående och utan att göra någon affär av det: "Giuliani har flugit för nära solen med vingar av vax".
     Snyggt. Men kommer det att vara begripligt för dem som genomgått den svenska skolan, ifall skolverkets idéer om att allt före 1700 är onödigt blir verklighet?