Till Netanyahu

Det är som förgjort. En del av vår samtids politiker verkar ha bestämt sig för att gå till historien i raden av idioter. Jag ids inte ondgöra mig en gång till över Israels eländiga bosättarpolitik. I vinternumret av The Massachusetts Review (www.massreview.org) publiceras en kort dikt av den amerikanska poeten Naomi Shihab Nye. Jag gör en snabböversättning här, så får den tala för sig själv.

Till Netanyahu

Min döde palestinske far

uppkallade sin åsna efter dig.

Yahu – alla trodde det hade med

internet att göra, men han visste.

Nu tycker jag att han förolämpade åsnan.

Åsnan var god vän

med en häst i hagen.

Inte för att de hade så mycket,

men delade det de hade.

Rosa blommor på vårarna –

i hagen försökte

ingen av dem härska.

Älskar du ingenting?

Kan du inte överföra den impulsen?

Din armé bombade nyligen

ett FN-center för flyktingar.

Gazaborna har varit flyktingar

under lång tid redan,

inspärrade i fattigdom.

Hur du ingen själ?

En sak är i alla fall säker, någon

religion har du inte. Stryk det genast.

Det är sju år sedan far dog, men åsnan

står fortfarande i sin alldeles gröna hage,

stirrar med mycket stora ögon,

och hänger med sitt ödmjuka huvud.

Civilkuragets nya ansikte: Rossana Dinamarca

När SD höjer tonen hela tiden - och ställer till det på alla möjliga tramsiga sätt (som i Göteborgs kommunfullmäktige häromdagen då man ville ha sluten votering för varenda förtroendevald - när behöver man votera om suppleanter i smånämnder? -  och sammanträdet drog ut till fram på småtimmarna) - när det faktiska nyfascistiska hotet MÅSTE tas på allvar, då krävs civilkurage av våra folkvalda. Hittills har jag bara hört en röst av det slaget.
     Rossana Dinamarca gav i går det politiska civilkuraget ett ansikte.

Sverigedemokraternas verkliga ansikte

Så visar de upp sitt nyfascistiska - eller skall vi säga 'skuggnazistiska'  - ansikte, sverigedemokraterna. Igen.
     Jag läser i DI nu på morgonen: "Judar och samer är inte svenskar, anser Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder i en intervju i Dagens Nyheter."
     Men hur är det med skåningar? De har ju bara tillhört kungariket Sverige sedan 1645...!

Katolska kyrkans marknadsföring

Hur många minns de sångtexter som under 60- och 70-tal roade med komplexitet och språklig briljans? Under decennier har texterna bara blivit mer och mer intelligensbefriade.
     När jag i SvD denna morgon ser att påven beslutat sig för att husdjursägare är nästa målgrupp för kyrkan - också hundar kommer att vara välkomna i himlen - kom jag att tänka på en av min ungdoms klokaste underhållare: Tom Lehrer. Han hade redan tidigt en idé om hur katolska kyrkan skulle kunna öka intresset för sitt knepiga budskap och skrev en låt som skulle poppa upp de stillsamma sångslingorna under kyrkvalven. Kanske minns någon The Vatican Rag?

13/12 senare
En vän skickade en länk med Tom Lehrer själv!
https://www.youtube.com/watch?v=pvhYqeGp_Do

15/12
Påvens presstalesmän säger att man skall dubbelkolla - det håller jag med om. Så när nu påven dementerar att hundar har i himlen att göra - måste naturligtvis jag också göra det! (Fast det ändrar naturligtvis inte att Tom Lehrer skrev en härlig sångtext. Och den är inte dementerad!)

Ingen lärksång i år...

Jag konstaterar så här vid årets slut att 2014 blev det första året i mitt liv då jag inte en enda gång hörde sånglärka, och bara från bilen vid ett enda tillfälle såg tofsvipa. Vipornas skrik, och inte minst lärksången, hör sedan jag var ung till det som ögonblickligen tagit sig direkt in i hjärtat.
     Om Dostojevskij någonstans skrivit att han inte begriper hur någon kan se ett träd utan att bli lycklig över att se det, så skulle jag kunna säga att jag inte förstår den som inte blir lycklig av lärksång.
     Men sånglärkans försvinnande är bara ännu ett exempel på att girigheten och den s k nödvändiga tillväxten (nödvändig - för vem?) låter jordbruket förstöra också lärk- och vipsång. Varje gång jag ser de där eländiga jättelika vita sockerbitarna ute på åkrarna tänker jag på hur många lärk- och vipbon som nu jäser tillsammans med gräset, och hur många fågelungar skulle man inte kunna hitta i dem?!
     Det finns ett projekt som är ett försök att rädda sånglärkan - med böndernas hjälp! Se www.sofnet.org/radda_sanglarkan och köp en ruta eller helst tio. För att en modern bonde skulle bete sig som bonden i Gabriel Jönssons dikt är väl inte att begära!

          Och låg ett bo i all sin brist
          på naken mull
          så satte han en märkeskvist
          för äggens skull
          och frälste så åt denna vång
          en fattig fågelsång.
                                              Ur "Över en död bonde",

Från nittonde stolen

Trött på det samtida? Nej, egentligen inte, men det känns som om tiden (min egen) rinner undan alldeles för fort, och i hyllorna står böcker jag genom åren sagt att "jag måste läsa" och det visar sig ibland när jag tar ned någon att den stått där i tio eller femton eller i något fall trettio år. Underligt nog känns det som om jag hela tiden vetat att den väntar, men annat har kommit emellan, matlagning, resor, nytt arbete, flytt genom riket, pensionering, mer matlagning... I sanningens namn har det hänt att jag börjat läsa och efter en stund lagt ifrån mig boken - nej, den har åldrats som jag, tänker jag, utan behag. Den behöver jag inte läsa.
     Men gång efter annan är det precis tvärtom, jag frågar mig varför i hela friden jag inte läste den här tidigare!
     Och i veckan som gick var det dags igen, och som uppmaning till den som händelsevis har det likadant som jag: tag och läs! Jag läste en, som författaren själv skulle sagt med en svag läspning, förtjusande och på samma gång lättsam och språkligt underfundig liten bok: I Najadernas Gränd. Den kom ut redan 1954 och i min bokhylla hade den stått länge.
     När Evert Taube dog grät min femåring (idag musiker) och jag frågade varför. Han satt i strumplästen i soffan och hickade: "Får man inte - sjunga tååb - längre nu?"

Otäcka förebilder

Varför skrämmer mig de nya kvinnliga partiledarna i alliansen? Jag har frågat mig varför den där kylan, den där iskalla blicken, den närmast småflickspubertala omedgörligheten oroar mig så; är sådant verkligen värt att bry sig om?
     Men så läser jag vilka politiska förebilder de har.
     Margaret Thatcher. Ronald Reagan.

Vika knäckebröd tillbaka - som Skedvi knäcke!

Den 25 januari 2013 skrev jag på den här bloggen om det förfärliga dödsbudet: Vika knäckebröd skulle sluta tillverkas.
     Leksands knäcke hade köpt upp den gamla vedeldade produkten och stängde nu ner alltsammans. När Skedvi knäcke bestämde sig för att ta upp produktionen lär Leksands knäcke ha rivit ut de gamla vedugnarna! -  Men ett upprop att samla in 1,2 miljoner till nya ugnar resulterade i att pengarna kom in samma minut! Och nu är produktionen igång och man kan köpa Skedvi knäcke - och på invigningen av de nya ugnarna och den nya produktionen spelade mannen som räddade alltsammans, Benny Andersson.
     Köp Skedvi knäcke, mina kära vänner och ALDRIG något från Leksands knäckebrödsbageri!

Fremskrittspartiet och Entartete Kunst

Fremskrittspartiet i Norge hindrar SAS från att trycka en artikel som ville visa att också Fremskrittspartiet hör till de nya nordiska partierna med ett förflutet och ett program som liknar eller har rötter i fascistisk och främlingsfientlig tankesörja. Och SAS drar in hela upplagan! Ett politiskt parti har synpunkter på en författares arbete... Är det någon som minns utställningen Entartete Kunst sommaren 1937 i München? Också den gången var det ett politiskt parti som hade synpunkter på hur god konst skulle se ut.
     Vad skall SAS göra med sin insamlade förbjudna upplaga? Ett väldigt bål på Kastrup eller Gardemoen skulle ju kunna sprida ljus i det nordiska mörkret.
     Ibland måste man komma ihåg att se tendenser tidigt.
     (Artikeln kan läsas på Sydsvenskans hemsida.)

När bjuds de främlingsfientliga in

Jag borde ha slagit vad i dessa tider av spel och dobbel. Jag borde ha slagit vad när jag direkt efter valet varnade för att det skulle bli nyval - girigheten och maktlystnaden i vår tid känner inga gränser - och jag hade alltså vunnit det vadet.
     Borde jag slå vad igen? Slå vad om att det bara är en tidsfråga innan vi ser revanschlystna allianspartier, särskilt M och C, bjuda in nyfascisterna till samtal... Särskilt som deras egna vidskepliga bröder, KD, verkar tappa farten...
     Riksdagen förvandlad till lekstuga får mig till och med att tappa lusten att läsa ...

Riksdagens ormar

Jag följer - med långa avbrott - riksdagsdebatten, som ser ut att leda mot regeringskris och nyval. Jag har ju tidigt anat att det skulle bli så. Men jag stänger hela tiden av för att fundera över den starka ambivalens jag känner, när jag ser dessa överraskande unga, men lika överraskande historie- och kulturlösa företrädare för befolkningen. Oresonlighet, självupptagenhet, maktlystnad. (Värst är Annie Lööf.) Flera av sverigedemokraternas företrädare ger på något tafatt sätt intryck av "vanliga hyggliga pojkar", men någonting i mig försöker upprört varna mig för sådana känslor.
     Som så ofta dyker det upp en diktrad - likt ett memento. Efter en stund inser jag att dikten skall användas just så - som ett påpekande om hur man måste se på tillvaron.
     För när jag lyssnar till en av dessa unga främlingsfientliga, en prydlig man med någorlunda korrekt svenska, upprepar det i mig: "ormar är älskliga varelser om man råkar tillhöra samma giftgrupp".
     Vem skrev det där? Jag letar i min hylla. Till sist finner jag - Artur Lundkvist.