Blivande pristagare?

Det börjar tidigare och tidigare varje år. Efter uppläsningen en stillsam fråga från en äldre herre om jag har något förslag till vem skall få Priset i höst. Jag vågar inte gissa, säger jag, för när jag föreslog Inger Christensen läste jag att hon dog. Och när jag då tyckte Antonio Tabucchi borde få Nobelpriset fick jag veta att också han nyligen dött, alldeles för ung. Frågaren tror inte på sådana samband, utan upprepar frågan, han har lust att läsa på i förväg. Jag tänker en lång stund och säger sedan att jag efter någon tids närläsning av ett sällsamt och starkt författarskap tänker sticka ut hakan. Och säger: Anne Carson. Dalsländsk tystnad inträder. Den äldre herrn skakar på huvudet. Ja, det kanske blir så, säger han till sist, eftersom jag aldrig hört talas om henne.

Byt namn på Sälen

Okunnigheten är det värsta vi har att leva med framöver. Lantmäteriet i Västerdalarna vill byta alla medeltida namn på fäbodar, från selen till sälen. Se Falu-Kuriren 22/5, Malungssidan. Bara för att någon i kartornas tidiga tid missuppfattat vad ortsbefolkningen sa och döpte Selen till Sälen.
      (För att inte tala om att man i Yttermalung inte förstod vad folk sa och döpte en plats till Sillerö! Där finns inte tillstymmelse till ö. Men det grunda vattnet sillrar...)
     Men nu åker de nya generationerna skidor och tror att det skall heta Sälen. Och sen får man jobb i staten och tror sig göra någon en tjänst med att förbättra kartorna... Okunnighet!  Det heter sedan gammalt att man bor på en Sel.
     Jag är glad att jag stod emot mina redaktörer när jag 2012 skrev min Malungs-roman Den tjugotredje dikten - i den heter det 'sel' - hela tiden.
     Man borde kanske byta namn på kommunen, slår det mig - MALUNG-SELEN. Det vore väl fint?

Hur definieras 'kulturnation'?

Två dagar på en liten ort i de dalsländska skogarna. Låter som en tidig svamputflykt.
     Men är i själva verket en kulturell höjdare: 10 nordiska författare läser ur nytt och gammalt, på svenska och finlandssvenska, på norska och danska. Detta är, för kanske åttonde året, ett av de mest generösa arrangemang jag känner till utanför de stora städerna. Ett par dygn på en fin herrgård med middagar i klass med storstädernas bästa krogar, enastående vacker omgivning, en lokal och därför begränsad, men mycket entusiastisk publik, och för författarna mycket generösa villkor. Jag talar om Bokdagarna i Dalsland, där årets novelldag ägt rum i den lilla orten Dals-Långed. Men hur mycket utanför detta lilla landskap känner folk egentligen till om ett näst intill osannolikt projekt, drivet av entusiasm och stor kärlek till samtidslitteraturen?
     Varför är inte de stora tidningarna där, eller SR.s/SvT:s Kulturnytt, varför sitter inte Jessica Gedin vid ett sådant här tillfälle och Bablar med Merethe Lindstrøm, Arne Dahl, Espen Haavardsholm eller Pia Juul och med ytterligare sex samtidsförfattare -  om det viktiga med novellen i dessa läskrisens tider?
     Ändå anar jag att Sverige kanske trots allt kan kallas en 'kulturnation' - eftersom sådant verkligen händer, år efter år, på platser som inte syns från Börshuset eller Stockholms slott.

Läsvärt om läsande

Det är inte ofta jag kan göra 'reklam' för en årsbok från en förening, men när Årsbok om Folkbildning 2012 från Föreningen för folkbildningsforskning dök ner i lådan häromdagen och jag som vanligt öppnade för att se om det fanns något läsvärt konstaterade jag efter någon timme att jag i stort sett läst hela skriften i en enda lång sittning - den är ovanligt läsvärd, inte bara för att den handlar om Brunnsvikseländet och annat utan för flera intressanta och tankeväckande bidrag angående läsandet i riket.
     Till och med statistikavsnittet är intressant: varje år redovisas studieförbundens kulturverksamhet och med sorg kan jag konstatera att t o m den torra statistiken rörande antal program och antal deltagare visar hur litteraturen och läsandet drar det kortaste strået; ja, statistiken för litteraturprogrammens deltagare pekar än en gång på det allt större problemet: män är inte intresserade av litteratur. Den procentuella fördelningen kvinnor/män för alla kulturprogram är 57/43 men när det gäller litterära evenemang är samma siffror 61/39.
   För den som vill ta del av årsboken - skriv ett e-postbrev till ffff-info@folkbildning.net och beställ ett ex.

Repris: inte mer spansk fotboll, tack

När fotbolls-EM höll på att sluta förra året skrev jag (24 juni 2012) att jag inte längre ville se spansk fotboll. Puttespelandet tråkade till sist ut mig med sina ständiga, om också eleganta kortpassningar, likt en handbollsmatch i division tre. Jag saknade större, mer våghalsiga linjer och hoppades att det tyska spelet skulle triumfera. Ja vi vet ju hur det gick i EM.
     Men nu - dessa sista veckor - har det kanske gått upp för bland annat TV-kanalernas ansvariga - de som envisas med att visa spanskt, franskt och italienskt - att det är tysk (eller för all del holländsk) fotboll man borde bjuda på.
     Semifinalerna i Champions League och framför allt utskåpningen av Barcelona har helt enkelt gjort mig stillsamt lycklig.