Bedrövligt av Qatar

Muhammad ibn al-Dheeb al-Ajami heter en ung poet i Qatar. Han tyckte den arabiska våren var löftesrik. Nu har han, för en dikt han skrivit, fått livstids fängelse av den envåldige härskaren, ännu en stenrik shejk, för att dikten skulle ha varit ett angrepp på dennes ställning.
     Man kan läsa The Guardian, denna morgon, för fler detaljer.
     Livstids fängelse för att man som poet kommenterar sin samtid.
     Man kan fråga sig hur det kommer sig att litteraturen spelar så stor roll i diktaturer - men nästan inte alls här hemma... Fast det är naturligtvis en annan diskussion.
     Kommer man då att sätta åt shejken och hans odemokratiska lilla nation? Kommer den s k fria världen att opponera sig? Tja, tveksamt... Shejken lär ju bl.a. äga Zlatans Paris-klubb...

Bedrövligt av USA

FN har röstat om palestiniernas status. Vilka röstade mot? Israel förstås, det var ju inte annat att vänta! Men - USA - ! Vad har hänt med Obama? -
      Det finns bara en reaktion: att rösta som USA gjorde är bedrövligt och ovärdigt. Och obegripligt om man verkligen menar något med snacket om att alla har samma rättigheter.

Sveriges Radio P2

Sveriges Radio gör om P2-tablåerna. Jag läser i SvD idag vad Elle-Kari Höjeberg säger: man ska slå ihop en del program och utöka andra och ändra och dona... Hon klagar över att man bara har ca 160.000 lyssnare. Det är väl i själva verket en enastående publik. 160.000 - dvs ett antal fyllda Globen eller Wembley - HELA TIDEN... Jag kan inte se vad det finns för fara med att ca 9 % på veckobasis lyssnar på god musik. När jag är ute och läser på bibliotek eller på kulturhus och det kommer tvåhundra personer så är det kul, men jag har varit med om makalösa kvällar när vi varit elva i lokalen... Mängd är inte i sig kvalitet.
     För en tid sedan läste jag en skrift om radiolyssnande, en historik över radion och dess utveckling och befarade avveckling. Intressantast var ett försök att definiera den "typiske" P1-, resp P2- och P4-lyssnaren. P4 lyssnar jag faktiskt aldrig på. Men P1 (Kulturnytt och Dagens Eko) och i övrigt: bara P2. Jag är, visade det sig, en mycket typisk P2-lyssnare. Men med ett undantag, förstod jag: jag är trött på ring-in-och-prata-program. Jag konstaterar att jag lyssnar på Aurora. Fram till Ring och önska - då stänger jag av. Och klockan 10 sätter jag på igen: Klassisk förmiddag. På kvällarna när jag inte läser eller umgås lyssnar jag gärna på program om samtida musik, om elektroakustisk musik, och jag hör på en och annan opera. P2 är den mediakanal (alla inberäknade) som spelar störst roll i mitt liv.
     Och nu hotar Elle-Kari Höjeberg att blanda in en massa prat i Aurora också...
     Då får jag försöka ta in den tyska klassiska kanalen.

Enkel glädje

Jag läser att EU:s toppmöte bröt samman. Hoppas det berodde på att Sverige inte vek ned sig... Att betala för välgödda franska jordbruk medan vi lägger ned åkrarna här hemma gör mig för varje år mer och mer förbannad. Men detaljerna från mötet har ännu inte kommit, så det känns konstigt att utse Reinfeldt till något slags hjälte... Hur som helst: det viktigaste är att EU visar upp fler och fler sprickor.

Påminnelse om Isolera-Israel...

Se mitt inlägg från 20 oktober.
     Är världssamfundet en hel strutsfamilj med huvudena i sanden?
     (Fast, å andra sidan, hittills har ju bara ett 40-tal av de instängda fått sätta livet till...)

TILLÄGG 21 november kl 17.30
     Nu har 4 fria israeler dött... Och ca 120 av de instängda palestinierna.

Papperstidningen och reklamen

Nu hotar ett liv utan papperstidningar på morgonen. Jag läser ett antal, jag flyttar mig från frukostbordet till läsfåtöljen, jag tar med de artiklar jag kan behöva till arbetsbordet... Det händer att jag läser om understreckaren i sängen på kvällen...Tanken att i framtiden bara kunna läsa på nätet ger mig gåshud.
     Tidningarnas giriga ledningar, dvs ägarna naturligtvis, säger att det blir för dyrt med papperstidningar; delar av de journalistiska staberna har redan sagts upp eller hotas med uppsägning. En anledning till planerade förändringar sägs vara vikande annonsintäkter. Men ser man på morgontidningen ur det perspektivet är det ett konstigt påstående; uppslag efter uppslag består redan av mer än 75% annonser... Ytterligare annonser skulle göra SvD eller GP till ett rent annonsblad och jag har en skylt på brevlådan att jag inte vill ha reklam. Redan av den anledningen skulle jag inte längre få någon morgontidning!
     Kommer någon ihåg Sven Lindqvists gamla bok: Reklamen är livsfarlig? Dags för nyutgivning?

Dags att förbjuda religion?

Jag blir så trött på att se hur folk med Gud på sin sida slåss mot folk som har Gud på sin sida, hur en sorts muhammedaner slår ihjäl en annan sort, hur fundamentalistiska kristna amerikaner välsignar vapen som dödar folk men uppfattar abort på ännu inte existerande människor som mord, hur judar inte tål sina grannar, hur man kan bli avrättad om man lämnar en religion eller övergår till en annan, hur olika religiösa grupper i Indien bränner ner varandras kåkar...
     DN:s nät idag: "En gravid kvinna i Irland dog under intensiv läkarvård. Fostret hade orsakat blodförgiftning, men hon tilläts inte göra abort. ”Det här är ett katolskt land”, förklarade sjukhuspersonalen."
     Måste vi verkligen tillåta religioner?

En enastående diktsamling

Vissa frågor har en märklig effekt på mig. Jag undrar om jag inte har något slags "bokstavskombination" som man numera säger - jag älskar tabeller, listor, frågor om 'störst', 'viktigast'... En kvinna kom fram efter en uppläsning i förra veckan och frågade mig, eftersom hon nu hade läst min senaste roman, om jag kunde rekommendera någon riktigt bra diktsamling. "Men", som hon sa, "jag vill inte ha en sån där där det finns en eller två bra dikter och en massa trams. Utan en som är bra från början till slut."
     Det är hopplöst, jag går igång på sådana frågor! Jag svarade genast Galway Kinnells The Book of Nightmares från 1971, men hon la sin hand på min arm: "Kan du inte ta nåt svenskt!"
     Jag sa att jag måste fundera. När jag försökte med Heidenstams Nya dikter suckade hon och skakade på huvudet: "Det måtte väl finnas nån nyare svensk diktsamling som är bra från början till slut?! Och du som läser så mycket." Jag märkte hur hon höll på att tappa tilliten.
     Jag sa att jag kom att tänka på Ängelens bild av Sven Alfons. När hon hörde att den kom ut 1961, suckade hon uppgivet.
      Precis när hon vände för att följa med sina väninnor ut i regnet frågade jag om hon läst Rymdens vila. Hon såg på mig. "Svensk", frågade hon. Ja väldigt mycket så, sa jag, och en av de få sena diktsamlingar där jag kan säga att den är bra från första ordet till sista.
     Hon såg allvarligt på mig. "Tranströmer", frågade hon. Nej, sa jag, Ulf Eriksson.
     Och efter att ha betraktat mig en kort stund nickade hon och lånade en penna och skrev på kvällens programblad. Eriksson, Rymdens vila. Sen gick hon.
     Och nu har jag i flera dagar försökt komma på någon annan som jag kan säga samma sak om. Jag har verkligen funderat.
    
    

Är USA en demokrati?

Valdag i USA. För fyra år sedan stod jag i Colorado och grät av glädje när Obama tog hem segern. Nu läser jag i alla morgontidningar att valsystemet är sådant att man kan vinna med många röster och ändå förlora. Och det kallas - demokrati -?!

TILLÄGG 7 november - efter Obamas seger
Vilken lättnad, vilken lättnad, vilken oerhörd lättnad.

Mäns läsande

Jag har genom åren samlat på mig mängder av konstkort, de flesta vykort, inköpta runt om i världens stora konstmuséer, och jag har fått ännu fler. Häromdagen, hemkommen från några uppläsningar, satt jag och bläddrade bland dem, och fann först en Hammershøi, sedan en Schierfbeck, både föreställde läsande kvinnor. Jag bläddrade vidare: jag hade säkert femton bilder med målningar av läsande. Och de var alla kvinnor. Som merparten av dem jag läst för under min korta turné.
     Och jag undrar plötsligt: finns det målningar med män som läser? Jag finner en enda bland mina kort, en gammal man i ett kalt rum, en målning av Rembrandt. Kanske inte så underligt - på den tiden läste ju också män.

Att INTE skriva självbiografiskt i dessa tider

Efter några veckor på vägarna...
     När man är ute och pratar om en ny roman och det blir dags för frågor är det varje kväll någon som frågar om det är om mig själv jag skriver. Ja det måste kanske vara så, för i våra dagar är det ju om sig själv man skriver, eller?
     Man skriver om morsan. Eller om hur osannolikt fattigt man växte upp. Eller om hur man i alla år saknade en far...
     Men nej. Jag skriver aldrig om mig själv.
     Jag läste för en tid sedan en utomordentlig liten bok av Donna Dickenson om den amerikanska 1800-talspoeten Emily Dickinson, vars enastående dikter inte verkar kunna läsas utan att man till varje pris skall göra dem till 'bekännelser' av hennes eget - tragiska - öde. Men Donna Dickenson skriver, utan att egentligen göra någon större affär av det, något synnerligen tänkvärt: " /---/ only very young or very poor writers make everything in their work autobiographical. And only equally naïve readers assume that writers can only express what they have experienced directly./---/"