S k 'trigger'

Vid ett framträdande för en liten tid sedan fick jag frågan hur mina berättelser startar. Jag har fått frågan många gånger, och ren artighet gör att jag försöker svara, kortfattat, men så sanningsenligt jag kan. I själva verket är det, som alla som skriver vet, en komplicerad fråga.
     Så för en liten stund sedan råkade jag på en rad i en av Elias Canettis AUFZEICHNUNGEN 1942-1972, och min fantasihjärna slog genast med våldsam kraft upp dörrar till de märkligaste rum. Nu måste jag hålla igen, jag har alldeles för många järn i elden redan.
     Dock: en anteckning som denna, "Ein Mensch, der nie einen Brief bekommen hat", en sådan anteckning räcker för att jag vid något kommande framträdande skall ge en liknande fråga ett uttömmande svar.

Skamtimme (1)

För några år sedan lyssnade jag till ett väldigt fint program i Sveriges Radio, jag vill minnas alldeles före jul, som ett slags uppesittarkväll; jag vill minnas att det hette Skamtimmen. Och om det inte hette så, kunde det ha gjort det, för det handlade om vilka klassiker och 'måste'-böcker man som ansedd kritiker faktiskt inte hade läst. Det var härligt att höra en etablerad kriker avslöja att hon/han aldrig öppnat Prousts stora roman. Jag går inte in på andras blinda fläckar, jag vill här bara påminna om att vi förmodligen alla har sådana vita aldrig beträdda områden på den egna litterära kartan.
     Av en händelse läser jag just nu samtidigt tre böcker som alla innehåller alldeles makalösa barndomsskildringar. Det är ren tillfällighet. Men det var, när jag för en vän berättade om den ena av dessa tre, som dennes förvånade för att inte säga häpna ansiktsuttryck fick mig att förstå att här hade jag ett exempel som kunnat platsa i mitt eget Skamtimme-program.
     Jag läser parallellt Elias Canettis gripande memoarer, jag läser Theodore Dreisers monumentala DAWN (1931) om hans tidiga barndom på 1870- och 80-talen och jag läser en närmast bedövande fin barndomsskildring från 1900-talets tidiga Småland: och det är detta senare som ingår i skamsenheten: jag hade aldrig läst Vilhelm Mobergs SÄNKT SEDEBETYG (1935). Men nu är det sagt, nu är det äntligen gjort, och jag kan erkänna, att jag nu har ett till min snobbiga förvåning stort stilistiskt och språkligt äventyr bakom mig. (Och jag sitter och funderar på om jag verkligen skall avslöja den stora, riktigt skrämmande skamligheten. Om jag som gammal litteraturlärare skall avslöja att jag aldrig läst... nej, det får vänta, det är nästan för svårt...!)
     Ja, vad skulle du själv ta med, hur ser den skamligt hemliga underlåtenhetssynden ut för dig?

Länktips

Det är inte bara jag som intresserat mig för de okända eller bortglömda. Här en intressant länk: http://desturmobed.blogspot.com/

Genrevidgning

Så händer det igen. Trots allt. Att man finner en bok som förnyar själva formen, vidgar en genre, en slags blandning av personlig centrallyrik, reseberättelser och litteratur-politisk kommentar. Jag älskar genomtänkta böcker. Detta är en sådan. Därför är detta inlägg bara ett lästips: Forrest Gander har skrivit en bok om fyra långa resor (Västra Kina, Chiapas, Bosnien-Herzegovina och Chile (Isla Negra)) som kom ut på New Directions 2011: CORE SAMPLES FROM THE WORLD. Det är en bok som kan läsas bara för dess egen skull, den är stark, bitvis rörande, hela tiden överraskande. Men för den som söker alternativa former är den ett mycket intressant uppslag.

Ezra Pound, don´t get angry...

Mitt blogginlägg den 28/1

[Jag har fått en del påpekanden att en del på min blogg borde översättas eller att jag skulle skriva den också på engelska och tyska... men jag vet inte. Här är iallafall den engelska versionen. Översatt av Marie-Noëlle Little.]

It never ends. One would think that the fight, once and for all, could be over. 

     But it does not stop. New generations repeat their predecessors’ deplorable mistakes. And new generations repeat the same deplorable abuses. Once you yourself have made a mistake, it pursues you. Even after death. I am thinking about one of the writers whose work, in various ways, accompanied me throughout my literary life--Ezra Pound--, for me one of the two or three most important literary figures. I have sometimes been inclined to say that he is the most indispensable writer in 20th century Western literary history. His inexplicable, long preoccupation with Italian Fascism inevitably backfired on him, and he paid for his ill-considered beliefs with 13 years of confinement in a Washington institution.  But must Pound’s reputation continue to be defamed? Can’t it be enough now?

     From a French professor in the USA, who has written a remarkably readable book about Pound and Dag Hammarskjöld (Marie-Noëlle Little: THE KNIGHT AND THE TROUBADOUR (2011)), may I present a link to an article on how Neo-Fascists are trying to get a hold on Pound and again make him theirs:

http://www.guardian.co.uk/world/2012/jan/14/ezra-pound-daughter-fascism
      

     It never ends. One would like to stand in front of Pound’s beautiful and simple gravestone in Venice and say--as Tage Danielsson said to Tegnér, when he had twisted the Academy song for other purposes--"Don’t get angry, stay put." (translation by MN Little)

Judas vs Jesus

I samband med att Lena Andersson ger ut en ny bok läser jag (SvD 7/2) att det blev lyssnarstorm efter hennes "Sommar"-program i vilket hon uppenbarligen tagit ställning för Judas mot Jesus. Jag lyssnar aldrig på "Sommar", men skall läsa den där texten. Inte minst för att jag i alla år tyckt det vara konstigt att Judas återfunnits i Dantes lägsta krets, och tillsammans med Brutus. Klart felval, minns jag att jag tänkte redan som ung.
     Brutus, "the noblest Roman" som han kallats, en av Ciceros förtrogna, en moraliskt oförvitlig person, om man nu kan tänka sig sådana, varför skulle han hamna där? Och Judas, den person som var den ende som vågade försöket att sätta stopp för en galning med pretentioner som får stollen i Oslo att framstå som amatör. Varför skulle Judas pekas ut av Dante som värsting? Både Brutus och Judas försökte sätta stopp för pretentiöst självupptagna galningar i ett tidigt skede, och båda fick lida för det. Men nedersta kretsen...? Hade Dante frågat mig skulle jag kunnat tipsa om några riktiga historiska rötägg.
     Jag hade väldig förståelse för vad Jesper Svenbro i en fin dikt härom året berättade: att han som gymnasist var med och startade "Sällskapet Judas Iskariots vänner". Det lät kul, tyckte jag. Och begripligt. (Jag tycker jag har mindre förståelse för hur det sedan blivit i Svenbros - alltid märkligt vackra och läsvärda - poesidagböcker..., men det är en annan historia.)
     Men Lena Anderssons bok, FÖRNUFT OCH HÖGMOD, måste jag genast ta tag i.

Om den fylligare bilden

Jag tycker mycket om de annorlunda och överraskande utgivningarna. Nu har jag använt två kvällar till ett slags när-nostalgi. Nostalgi för att det är över, det har varit, man var visserligen med på ett hörn, men det är förbi. Nostalgiskt också att läsa om personer och händelser som man faktiskt var med om själv. Men det är förbi. Det är det som är 'nostalgi'. Och ändå alldeles nära. Alldeles nyss. Det är konstigt att tänka på att alla dessa människor som man minns i lufsiga islandströjor, eller långhåriga med pannband..., idag är 60 eller 70 eller ännu äldre och skriver sina memorarer. Jag minns dem så väl. 
     Det är lätt hänt att man koncentrerar sig på de stora påkostade biografierna eller de väldokumenterade avhandlingarna om litterära epoker, också de närliggande. En bok som den Ingmar Lemhagen och Lars Rydquist ställt samman och givit ut på Uppsala-förlaget LaGun: SPEGEL. UPPSALA STUDENTERS LITTERATURKLUBB (2011) är ändå i sin enkelhet en skildring som breddar kunskapen om det nära. Den typen av publikationer är alldeles livsnödvändiga om man skall få den fylligare helhetsbilden av sin egen tid.

EU - ett hot mot små nationer

Under något år har jag specialläst ungersk litteratur. Så gott det går. På svenska finns inte alltför mycket. Béla Hamvas ligger ständigt på mitt bord. Sándor Márai lockar hela tiden med nya - oftast till tyska - översatta titlar. Och läser man om Ungern lockar Ungern. Vi promenerade i Buda och i Pest för ett år sedan. Tanken på ännu ett kafébesök i den gamla dubbelmonarkins ena huvudstad lockar alltid. Men nu är det inte möjligt att från Göteborg flyga direkt till Budapest längre. Malev har ställt in, eller gått i konkurs, eller är detta bara ytterligare ett exempel på vad som händer när EU lägger sig i hur små nationer försöker hantera sitt eget?
     "Enligt Bloomberg har Malev tidigare ålagts att återbetala statsstöd på motsvarande 3,5 miljarder kronor, som av EU bedömts som otillåtna subventioner." Citerat ur Dagens Industri idag.