Ett ord för Mandelas "kusin"

Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros
önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,
gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.
Werner Aspenström

Efter alla den senaste tidens enastående lovord för Nelson Mandela vill jag i all enkelhet påminna om att Mandela aldrig skulle blivit den han blev om det inte varit för en annan person i detta märkliga Sydafrika. Det är inte den som hela sitt liv gör samma sak, kämpar för samma sak, har samma åsikter och tror på samma sak, som är den intressanta gestalten. Mandela gick som ung med i kampen mot apartheid och fortsatte så hela sitt liv. Man kan säga, om man nu kan sammanfatta ett långt liv, att han gjorde samma sak i hela sitt liv. Det är stiligt, men det är inte det som intresserar mig mest.
     Mig intresserar det som är så oändligt mycket svårare. Den människa som stannar upp, låter en insikt genomlysa hela ens person, den människa som har modet att ändra sig, i grunden ändra sig: åsikter, handlingar, beteende, den som står emot det ögonblickliga föraktet från dem som trodde sig veta vem man är/var. För mig är den intressantaste personen i Sydafrikas befrielse från apartheid-idiotin inte denne alltmer helgonlike Mandela; för mig framstår F W de Klerk som den verklige förändraren. Han är den mer komplicerade och därmed intressantare gestalten.
     Här lägger jag således ett ord för denne man, kvarlämnad på ängen.

Västerbottens-Kuriren överraskar

Denna morgon: ytterligare en morgon då jag ondgör mig över de större dagstidningarnas krympande kulturrapportering. I GP används allt oftare kultursidorna till samhällsreportage. Allt oftare: icke ett ord om ny seriös litteratur, nya utställningar eller reportage om aktuell dans. (För att nu medvetet undvika att nämna rockmusik, TV-såpor och kriminallitteratur.)
     Men det är väl att slå in den öppnaste av dörrar att påpeka att dagstidningarnas kultursidor långsamt krymper sig till obefintlighet.
     När jag denna dag i posten får mig tillsänt ett ex av Västerbottens-Kuriren (lörd 14 dec) tror jag nästan inte mina ögon. Först ett dubbeluppslag om den litterärt intressanta staden Trieste, Italo Svevos stad, staden där James Joyce tillbringade ett drygt decennium av sitt liv och Umberto Sabas stad. Med fina foton i färg. Och så bläddrar jag vidare och si: ännu ett helt dubbeluppslag. Om Umberto Saba och dessutom sju nyöversatta dikter av denne i Sverige i stort sett bortglömde poet. Saba är ändå en poet som tillsammans med Ungaretti, Montale och Quasimodo betraktas som "en av de fyra stora". Artiklarna skrivna och översättningarna gjorda av Gunnar Balgård.
     Men det viktigaste: fyra hela sidor i en svensk dagstidning! Ren kulturrapportering. Att det fortfarande görs!
     (Och som av en händelse sitter jag dessa dagar och läser en av Fulvio Tomizzas romaner. Ännu en stor Trieste-författare...)

Novellens återkomst? Men när försvann den...?

Jag vet inte hur många gånger jag de senaste veckorna har läst om novellens återkomst. Det har naturligtvis med Alice Munro att göra. Men förläggarna klagar alltid - och fortfarande - över omöjligheten att sälja novellsamlingar... Och likafullt skrivs det sådana hela tiden och några av våra starkaste litterära röster är - just novellisters.
     Låt mig citera mig själv från förordet till Raymond Carvers samlade noveller, nyligen utkomna på Norstedts: 
     "I själva verket tror jag mig, efter ett halvt sekel med litteratur som daglig gärning, kunna påstå att ingen annan genre har dödförklarats och återuppstått lika många gånger som novellkonsten. Fast uppriktigt talat tror jag att det alltid har rört sig om en felsyn. / - - - / Som gammal novellist vågar jag säga att jag aldrig någonsin märkt att novellkonsten skulle ha varit död eller borta. Är det bara frågan om en ovanligt djup dyning, ett långsamt tidvatten, något drar sig undan och bottenslammet kommer till synes och så återkommer det friska vattnet. Tidvatten som metafor för novellkonsten. Varför inte."
     Det föreligger helt enkelt ingen "novellens återkomst" - genren har aldrig varit borta.

EU - ett hot mot svenska demokratiska traditioner

På sätt och vis börjar det bli poänglöst att påpeka att EU, som projekt och som faktisk maktfaktor, verkligen ÄR ett hot mot det gamla svenska sättet att förhålla sig till det offentliga. De nya direktiven om att hemligstämpla allt som på något sätt skulle kunna ha med EU att göra är ytterligare ett bevis för hur politiker och tjänstemän i länder som inte ens tillnärmelsevis vet vad en öppen demokrati innebär givits fullmakt att erodera ett fungerande demokratiskt samhälle. Jag vidhåller att EU är det största hotet mot vårt sätt att vara tillsammans i tillit och öppenhet. - Och denna morgon har jag nästan sympati för Ukrainas hållning! Är ukrainarna kloka skall de passa sig för EU!

Ännu en av de bortglömda

Idag skriver jag på http://bokcirklar.se/gastbloggare om en diktare som kunde platsa på min bortglömdalista.

SEB - vad sysslar bankerna med?

Det blir bara värre och värre. Skulle betala en bok till ett danskt förlag via internetbank. Kostnaden 285 DKK. Men SEB vill ha 325 SEK extra bara för att göra transaktionen. När det är datorer som gör jobbet. Är det bankens vd som vill ha påökt eller vad i herrans namn är det frågan om?

Marknadsliberalismens senaste offer

Efter att i går via SvT fått veta att olympiaden i Ryssland inte kommer att visas i SvT konstaterar jag att det blir första gången jag inte kommer att följa de svenska skidlöparna... Sedan 1952.
     Att mitt i en film få veta vad korven kostar på ICA har redan fått mig att avstå från filmer på TV4 och i andra reklamkanaler. Att det nu också kommer att drabba vintersporterna - ja, vad annat kan man vänta sig i denna girighetens tidsålder?!
     Fast jag får mer tid att läsa - det är en positiv sida med att slippa OS. Jag har några bamsiga klassiker som väntar.