England, ajöss!

 Så slog då Brexit till också för mig. Jag har ju genom åren försett mig med ett idag omfattande amerikanskt poesibibliotek bland annat med hjälp av AbeBooks - och när PostNord plötsligt började ta 75 spänn för varje bok som jag redan betalt och dessutom betalt dyrt porto för - då slutade jag handla från USA - särskilt som det kändes konstigt att betala $ 1.50 (boken) + $ 6 (porto) - och så plötsligt motsv $ 9 (moms + 'hantering')  för en lite sliten begagnad bok... Från England kunde jag nu få de amerikanska böckerna billigare. Tills igår, då jag av PostNord ombads betala ytterligare 81 SEK för en bok som i antikvariatet kostade 3 pund... När jag ringde fick jag veta att England numera ligger utanför EU. Jag beställde då samma bok från Berlin. Sammanlagt € 9.11 (inkl det nya hysteriskt höga porto som införts överallt i Europa). - England ajöss!

Att bli av med Folkpartiet - äntligen

 Så trött man kan bli på politikers sprattlande när det börjar gå utför för dem. Nu är det Sabuni som hotar regeringen. Igen. Så skönt det blir efter nästa val att äntligen bli av med Folkpartiet! Liberaler - pyttsan.

Aftonbladet slår bottenrekord efter bottenrekord

 Jag har tidigare ondgjort mig över det onödiga användandet av engelska i svenskan. Frågan är om inte Aftonbladet slår något slags rekord. Idag, bland annat detta: "Så snabbt powerwalkar du bort hela 10 kilo."

Att inte den svenska pressen slår mer vakt om det redan tidigare hotade svenska språket är märkligt, och lika farligt i förlängningen som Trump. Jag minns att man för något år sedan i Frankrike införde en regel som vid vite förbjöd myndigheter att använda engelska ord om det fanns ett franskt. 

Dags för en lag mot kvällspressens jönsiga amerikaniserande?

USA:s skamligaste stund

 Sedan valet 2016 när korvhandlaren blev USA:s president med nyfascister som Bannon vid sin sida - sedan den dagen har jag försökt visa på likheten med det som hände i Tyskland 1933. Den gången slutade det med att Hitlers hejdukar brände ned riksdagshuset. Än har inte Capitolium brunnit,. Men jag säger det igen - inte ännu! Jag var i Prag 1968 - det var betydligt lugnare. Och begripligare. Detta säger jag inte för att slå mig för bröstet och säga "se hur rätt jag hade", detta säger jag som en som har så många vänner i USA, mött sådan vänlighet och gästfrihet och intelligens och kreativitet och verklig anständighet - i USA. Jag säger detta för att jag är uppriktigt och djupt sorgsen över det som händer. Och mitt i alltsammans ringer min snart 80-årige bäste vän från Arizona - och jag hör honom - snyfta.

Kvällspressens allt meningslösare frågor till FHM

 Corona-rapporteringen. Och den stora utfrågningen två gånger i veckan. Jag har följt detta nu i över ett halvår, men slutar numera efter presentationen för sedan kommer mestadels unga journalister och ställer allt meningslösare frågor antingen om hur Tegnell känner för ditten eller datten, sedan man på nätet läst någon kritik nånstans - eller så frågar man om dessa förbannade munskydd. Hela Europa - och USA - går i munskydd och folk dör som flugor - ändå. Jag undrar om jag inte kommer att sluta som övertygad munskyddsförnekare. Men Aftonbladet och Expressen brukar stå för de dagliga bottenrekorden. Och idag - när allvaret verkligen växer och det blir alltmer komplicerat med hur ett samhälle skall hantera denna egendomliga sjukdom, ja då kommer de sedvanliga konstruktiva frågorna: "Hur reagerar du på kungens uttalande?" - - - Vem bryr sig om vad kungen tycker? Och vad har läsarna för hjälp av sådan journalistik?

Ständig följeslagare (1): Tao Yuanming

 I dessa dagar då jag får mellan tre och tio förfrågningar om att säga något om Louise Glück kan jag komma på mig med att gå till ANDRA poeter. Inte för tröst, utan för att känna mig "hemma". Är man dessutom i s k "riskgrupp" är det lätt att förfasas när man ser kurvorna komma närmre därute runt hörnet. Då hör vänner och barn av sig och frågar hur det står till med "den gamle" -

 En av planetens största poeter har som alltid något att säga. Utan åthävor. [Men eftersom han skrev på ett för mig oläsligt språk, här bara några rader i hyfsad engelsk dräkt av David Hinton, och i en underbar tysk dito av Dagmar Siebert] :

            Since I first embraced solitude, / I´ve struggled through forty years. And yet, / in this body long since lost to change, / my thoughts remain, quite silent after all.

            Seitdem ich in die Einsamkeit ging, / sind vierzig mühevolle Jahre vergangen. / Mein Körper hat sich lange schon gewandelt, / das Herz ist unverändert geblieben - mehr ist nicht zu sagen.

            

     

Om moralen i pandemikritiken

 Jag börjar bli allt mer irriterad - över vanligt folk. Men också över idrottsvärlden och krogvärlden och sommarlandsvärlden. Och över media som jagar folkhälsomyndighet och hälsominister och regering - - - när fienden stavas corona - inte Hallengren eller Tegnell eller Löfven. 

   Att höra unga människor säga sig vara "rånade" för att pandemin hindrat dem från att åka jorden-runt... Jag frågar mig vad folk flest i Aleppo säger om att inte kunna få rent vatten varje dag... Och jag frågar mig vad de unga festprissarna skulle säga om de levde i norra Etiopien... 

   Det är ynkligt att höra gnället - när gnället bara är där för att man inte kan tjäna pengar. Jag tycker att en av pandemins positiva effekter kan vara en rimlig utrensning bland onödiga boutiquer och onödiga resor till platser som faktiskt far illa av alla turister. Och att ett antal idrottslag får klappa ihop stör mig inte heller. 

   När jag hör att Messi tjänar en milliard om året kan jag inte låta bli att sända en tanke till undersköterskorna på IVA-avdelningarna som väl inte tjänar mer än tio miljoner om året... Eller? Men som förväntas ta hand om miljonärerna och butiksdirektörerna när smittan slår till - på vanliga skattebetalares bekostnad, och efter en lönerörelse som väl gav någon tusenlapp i löneökning.