Sverige, snart allt kulturfattigare

Hemkommen från en tid i USA med många underbara besök i bokhandlar på små orter och stora, nås jag av detta uttalande, i SvR: "Bokhandeln Hedengrens i Stockholm har funnits sedan 1897. Nu vacklar också den här institutionen under trycket av den digitala litteraturmarknaden - och varnar för att man kanske inte ens finns kvar till jul." 
     Folk fattar inte vad som händer med Sverige som kulturnation! 
     Ett land utan bokhandlar...!!!
     Folk går alltså in på Hedengrens, ser vad som kommit ut, fotograferar med sin mobilkamera titlar, och går sedan hem och beställer på nätet! - Men nätet kan inte ersätta en bokhandel. Man går inte in i en bokhandel för att köpa det man redan känner till; bokhandeln är den plats där det oväntade sker, där man får syn på böcker som man inte kände till eller ens kunnat ana existerade, man går in i en bokhandel för att köpa den senaste diktsamlingen av Magnus William-Olsson, men man kommer ut med fem böcker som man inte tidigare visste fanns och - någon månad senare - har ens liv förändrats!      
     Hedengrens! I flera decennier har jag, när jag tvingats besöka Stockholm, alltid lagt resorna så att jag kommit en halv dag innan mötet jag skall på börjar, eller så har jag, om jag måste sova över, ordnat tillbakaresan så att jag får tre fyra timmar extra - för att kunna besöka Hedengrens! Och bara därför! I mitt tämligen stora bibliotek finns hundratals märkliga titlar som jag köpt på Hedengrens, och som jag innan jag började luta mig in över hyllorna, inte kände till, men som jag bara måste ha, bara måste läsa. (Och vilken annan bokhandel förser en med nya titlar på italienska...!)
     Jag tänker tillbaka på bokhandeln Lift Bridge i lilla Brockport (nära Rochester i delstaten New York). Det bor färre än 10.000 i samhället, men bokhandeln skulle få de flesta svenska stora städer att blekna av avund. I lilla Mendocino Bookstore på Kaliforniens kust bor kanske lika många som i Brockport, men man har en stor välförsedd bokhandel och ett mycket välförsett antikvariat... Maria´s i Durango, Antigone i Tucson...
     Jag kunde önska att jag tillhörde de storsäljande svenska författarna, då skulle jag i fortsättningen vägra att låta mina böcker publiceras som e-böcker.

Klara Johanson som mental nödvändighet

Jag läser tre morgontidningar. Papperstidningar. Ibland får jag för mig att det är internbulletiner från en speciell sorts institutioner. När kaffet är drucket och jag kan luta mig tillbaka för att andas ut efter ett antal mindre adrenalinkickar gäller det att ha motmedel till hands.
     Denna morgon har jag läst att Röda Korset inte längre saluför olivolja från Palestinska småjordbruk eftersom oljan är för politisk, vidare läser jag att alliansens väljare, de som hejade stort när man fällde Löfvéns budget i höstas, tycker att socialdemokraterna borde stå inför svekdebatter eftersom de med den nu framlagda budgeten inte lever upp till sina vallöften..., och innan jag med en suck lägger från mig tidningarna läser jag att surfandet går ned i åldrarna, att introduktionen till internetanvändande sjunkit från nio år till tre år och jag läser att föräldrar klagar på att det inte finns tillräckligt skydd på nätet för barnens skull... Jag tycker min blick blir alldeles grumlig.
     Och motmedlet?
     När det är som värst går jag till några stora, klara, ogrumlade, som med hjälp av svenska språket, när det är som vackrast och fylligast, visar på livsalternativ. De finns i mitt bibliotek. Böcker. Jag behöver inte elektroniken. Det är pappersböcker. Denna morgon slår jag upp en av dem som följt mig med sin klokhet under stor del av mitt liv. I ett brev under det allt brunare trettiotalet skriver hon till en väninna: Det är tråkigt att ha sitt förstånd i behåll när skränen från dårhuset ständigt brusar emot en.
     Att läsa lite Klara Johanson på morgonen är som att ta ett mentalt ögonbad.

Tranströmer är en synförbättringsmetod

I går eftermiddag telefonsamtal: "Tomas Tranströmer är död". Idag på morgonen stark känsla av att världen blivit hemskare.
     I pressen berättar man om sina minnen av och möten med TT. Mitt vackraste minne av honom har jag skrivit om här på bloggen (se 10 dec 2011).
     Om mitt sista möte med honom, då han lagade lunch och spelade (i samband med resan jag gjorde med Louis Simpson, se 19 sept 2012) en annan gång - jag är för sorgsen just nu - mina ögonlinser savar till sig som stode jag i begrepp att läsa barkborreprotokoll.

Chefredaktörsbyte

Inte för att jag brukar ägna mig åt att kommentera när journalister och andra får jobb eller slutar eller flyttar, men när jag läser att GT får ny redaktör är faktiskt min första tanke att yttrandefriheten skulle kunna öka i Göteborg.

Läsvärt om Lars Ahlin

En överraskande speciell läsning av - Lars Ahlin...
     Vännen Gunnar D Hansson håller mig med texter om Lars Ahlin (i förhoppning, tror jag, att jag till sist skall ersätta min favoritförfattare med - LA...).
     Men den här artikeln är läsvärd -
     och rolig. www.larsahlinsallskapet.se/dokument/artiklar/vedin_om_anropar.pdf

Margot Wallström - stå på dig!

Här en lekmans förmodligen förenklade syn på saken... Jag blir allt tröttare på saudiers och andra muselmaners ideliga hänvisande till koranen som stöd för befängda beteenden i nutid - (inte hittar man väl i koranen förbud för kvinnor att köra bil...?) Och koranen är trots allt bara en bok bland andra böcker, skriven av människor och med uttryck för sin speciella tid, de gamla kameldrivarnas tid som antagligen rätt mycket skiljer sig från vår internet-tid...
     I DN läser jag denna kväll: "Justitieministern [i Saudiarabien] uppmanar internationella ledare att försöka förstå skillnaderna mellan samhällena i synen på bland annat moralfrågor. Anklagelserna från svenskt håll beskrivs av al-Samani som ogrundade, eftersom saudisk lag bygger på Koranen – Guds ord – och profetens läror och praktik. Han anser att Saudiarabien har ett oberoende rättssystem och att det råder likhet inför lagen." 
     En lekman som jag kan ju tycka att det vore dags för denne gud att höra av sig så att det kan bli lite klarhet och så att man kunde slippa mer onödiga blodbad; han kunde väl åtminstone skicka ett fax och säga hur det skall vara. Eller gå in på twitter, det tar inte lång tid, bara 140 tecken...

Stark roman

Det skrivs många romaner där barn far illa - eller behandlas illa. Det skrivs många romaner om vad konsten, litteraturen, musiken kan åstadkomma i en människas liv.
     Jag har just läst en roman som skildrar vad musiken kan åstadkomma i ett i många avseenden krångligt liv, en roman om hur vår skönhetsfixerade tid behandlar en ung flicka som inte har utseendet för sig. Huvudpersonen säger själv att hon är ful, riktigt ful. (Sono brutta. Proprio brutta.) Så ful att mamman inte vill se henne, så ful att man gör korstecken bakom hennes rygg när hon passerar osv. Den sociala utstötningen är plågsamt tydligt skildrad.
     Men så: -  det som fyller henne med liv...musiken.
     Mariapia Veladiano: La vita accanto. (2011) (Jag tror den redan är översatt till engelska...) Tag och läs!