Den 25 januari 2013 skrev jag på den här bloggen om det förfärliga dödsbudet: Vika knäckebröd skulle sluta tillverkas.
Leksands knäcke hade köpt upp den gamla vedeldade produkten och stängde nu ner alltsammans. När Skedvi knäcke bestämde sig för att ta upp produktionen lär Leksands knäcke ha rivit ut de gamla vedugnarna! - Men ett upprop att samla in 1,2 miljoner till nya ugnar resulterade i att pengarna kom in samma minut! Och nu är produktionen igång och man kan köpa Skedvi knäcke - och på invigningen av de nya ugnarna och den nya produktionen spelade mannen som räddade alltsammans, Benny Andersson.
Köp Skedvi knäcke, mina kära vänner och ALDRIG något från Leksands knäckebrödsbageri!
tisdag 9 december 2014
måndag 8 december 2014
Fremskrittspartiet och Entartete Kunst
Fremskrittspartiet i Norge hindrar SAS från att trycka en artikel som ville visa att också Fremskrittspartiet hör till de nya nordiska partierna med ett förflutet och ett program som liknar eller har rötter i fascistisk och främlingsfientlig tankesörja. Och SAS drar in hela upplagan! Ett politiskt parti har synpunkter på en författares arbete... Är det någon som minns utställningen Entartete Kunst sommaren 1937 i München? Också den gången var det ett politiskt parti som hade synpunkter på hur god konst skulle se ut.
Vad skall SAS göra med sin insamlade förbjudna upplaga? Ett väldigt bål på Kastrup eller Gardemoen skulle ju kunna sprida ljus i det nordiska mörkret.
Ibland måste man komma ihåg att se tendenser tidigt.
(Artikeln kan läsas på Sydsvenskans hemsida.)
Vad skall SAS göra med sin insamlade förbjudna upplaga? Ett väldigt bål på Kastrup eller Gardemoen skulle ju kunna sprida ljus i det nordiska mörkret.
Ibland måste man komma ihåg att se tendenser tidigt.
(Artikeln kan läsas på Sydsvenskans hemsida.)
fredag 5 december 2014
När bjuds de främlingsfientliga in
Jag borde ha slagit vad i dessa tider av spel och dobbel. Jag borde ha slagit vad när jag direkt efter valet varnade för att det skulle bli nyval - girigheten och maktlystnaden i vår tid känner inga gränser - och jag hade alltså vunnit det vadet.
Borde jag slå vad igen? Slå vad om att det bara är en tidsfråga innan vi ser revanschlystna allianspartier, särskilt M och C, bjuda in nyfascisterna till samtal... Särskilt som deras egna vidskepliga bröder, KD, verkar tappa farten...
Riksdagen förvandlad till lekstuga får mig till och med att tappa lusten att läsa ...
Borde jag slå vad igen? Slå vad om att det bara är en tidsfråga innan vi ser revanschlystna allianspartier, särskilt M och C, bjuda in nyfascisterna till samtal... Särskilt som deras egna vidskepliga bröder, KD, verkar tappa farten...
Riksdagen förvandlad till lekstuga får mig till och med att tappa lusten att läsa ...
onsdag 3 december 2014
Riksdagens ormar
Jag följer - med långa avbrott - riksdagsdebatten, som ser ut att leda mot regeringskris och nyval. Jag har ju tidigt anat att det skulle bli så. Men jag stänger hela tiden av för att fundera över den starka ambivalens jag känner, när jag ser dessa överraskande unga, men lika överraskande historie- och kulturlösa företrädare för befolkningen. Oresonlighet, självupptagenhet, maktlystnad. (Värst är Annie Lööf.) Flera av sverigedemokraternas företrädare ger på något tafatt sätt intryck av "vanliga hyggliga pojkar", men någonting i mig försöker upprört varna mig för sådana känslor.
Som så ofta dyker det upp en diktrad - likt ett memento. Efter en stund inser jag att dikten skall användas just så - som ett påpekande om hur man måste se på tillvaron.
För när jag lyssnar till en av dessa unga främlingsfientliga, en prydlig man med någorlunda korrekt svenska, upprepar det i mig: "ormar är älskliga varelser om man råkar tillhöra samma giftgrupp".
Vem skrev det där? Jag letar i min hylla. Till sist finner jag - Artur Lundkvist.
Som så ofta dyker det upp en diktrad - likt ett memento. Efter en stund inser jag att dikten skall användas just så - som ett påpekande om hur man måste se på tillvaron.
För när jag lyssnar till en av dessa unga främlingsfientliga, en prydlig man med någorlunda korrekt svenska, upprepar det i mig: "ormar är älskliga varelser om man råkar tillhöra samma giftgrupp".
Vem skrev det där? Jag letar i min hylla. Till sist finner jag - Artur Lundkvist.
lördag 29 november 2014
Mark Strand 1934-2014
29/11
Sent på kvällen får jag veta att min gamle vän Mark Strand dog idag i New York. En av de två amerikanska poeter jag tyckt bäst om att översätta. Väntat men lika trist och overkligt.
Några ord om honom senare, när jag känt efter ordentligt.
30/11
När jag på allvar började sätta mig in i den samtida amerikanska poesin under 1970-talet hörde Mark Strand till dem jag särskilt fäste mig vid; inte bara för att dikterna var vackra, gåtfulla och tilltalande lågmälda, utan för att jag mötte ett tonläge som ögonblickligen samklingade med något inne i mig. Jag lät Mark Strand vara en av huvudpunkterna i Försångare (1981) och sedan dess har jag gång efter annat återvänt till honom och i många skilda sammanhang översatt honom. En av de sista gångerna jag pratade med Bengt Emil Johnson, som tonsatt dikter av Strand, sa han att jag borde ge ut en "komplett-samlad-strand"; och ännu något färdigt Strand-manus samlar faktiskt damm på en försiktig förläggarhylla, men att ge ut poesi i översättning i det icke-läsande Sverige blir allt vanskligare. När den första Strand-volymen kommit ut i Sverige, Berättelsen om våra liv (1985), åkte jag till Salt Lake City för att hälsa på honom. Den första timmen ägnade vi åt att laga Spaghetti carbonara, nästa timme åt att tala om det Italien det visade sig att vi hade gemensamt och kvällen till att prata om barn och de kommande dagarna åt hur det är att undervisa entusiastiska blivande poeter. Inte ett ord om hans poesi, inte ett ord om översättningar. Mest om det s k livet och så småningom om ängslan för hur det skulle gå för ens ungar i en allt hårdare samtid. Särskilt road var han av att höra om mitt besök hos mormonerna: "nu har du ditt på det torra", menade han. När han något år senare hälsade på i Sverige blev han av amerikanska ambassadören bjuden på en privatkonsert med Modern Jazz Quartet som råkade vara i Stockholm men också råkar vara mitt favorit-jazz-band. När det gick upp för honom vad jag tyckte om MJQ såg han till att några av oss som träffade honom kunde vara med på konserten. Och så vidare. Med långa mellanrum träffades vi och när jag på svenska gav ut hans diktsamling Det pågående livet (2008) åkte jag från Arizona/Colorado till New York och vi samtalade en lång eftermiddag om - ja det vanliga: livet, hur det gått för ungarna, hur framtiden såg ut och han talade om sin nya kärlek och mötte min, som jag nyligen gift mig med. Och gick som alltid ut och käkade, vi fyra och två goda amerikanska författarvänner. Sedan sände han sin senaste och jag översatte den, men också den ligger och väntar och sedan träffade han sin sista stora kärlek och så fick jag besked om att han måste återvända från Madrid där han slagit sig ned, därför att han tänkte försöka kämpa ned en cancer. Och i går visade det sig alltså att det var förgäves, den sjukdom som på engelska kallas liposarcoma och som är en cancer i fettcellerna, blev övermäktig. Jag satt en stund och funderade på hur ofta jag läst dikter där han faktiskt talar om döden, till och med sin egen förestående död, och jag såg på de bilder han skickat mig, bl a en tecknad bild av sin egen tänkta gravsten och annat. Och så blev det till sist så som han skrev i diktsamlingen Man and Camel (2006) och den dikten tar jag med här som en sista klang från en av USA:s stora säregna lyriker.
Sent på kvällen får jag veta att min gamle vän Mark Strand dog idag i New York. En av de två amerikanska poeter jag tyckt bäst om att översätta. Väntat men lika trist och overkligt.
Några ord om honom senare, när jag känt efter ordentligt.
30/11
När jag på allvar började sätta mig in i den samtida amerikanska poesin under 1970-talet hörde Mark Strand till dem jag särskilt fäste mig vid; inte bara för att dikterna var vackra, gåtfulla och tilltalande lågmälda, utan för att jag mötte ett tonläge som ögonblickligen samklingade med något inne i mig. Jag lät Mark Strand vara en av huvudpunkterna i Försångare (1981) och sedan dess har jag gång efter annat återvänt till honom och i många skilda sammanhang översatt honom. En av de sista gångerna jag pratade med Bengt Emil Johnson, som tonsatt dikter av Strand, sa han att jag borde ge ut en "komplett-samlad-strand"; och ännu något färdigt Strand-manus samlar faktiskt damm på en försiktig förläggarhylla, men att ge ut poesi i översättning i det icke-läsande Sverige blir allt vanskligare. När den första Strand-volymen kommit ut i Sverige, Berättelsen om våra liv (1985), åkte jag till Salt Lake City för att hälsa på honom. Den första timmen ägnade vi åt att laga Spaghetti carbonara, nästa timme åt att tala om det Italien det visade sig att vi hade gemensamt och kvällen till att prata om barn och de kommande dagarna åt hur det är att undervisa entusiastiska blivande poeter. Inte ett ord om hans poesi, inte ett ord om översättningar. Mest om det s k livet och så småningom om ängslan för hur det skulle gå för ens ungar i en allt hårdare samtid. Särskilt road var han av att höra om mitt besök hos mormonerna: "nu har du ditt på det torra", menade han. När han något år senare hälsade på i Sverige blev han av amerikanska ambassadören bjuden på en privatkonsert med Modern Jazz Quartet som råkade vara i Stockholm men också råkar vara mitt favorit-jazz-band. När det gick upp för honom vad jag tyckte om MJQ såg han till att några av oss som träffade honom kunde vara med på konserten. Och så vidare. Med långa mellanrum träffades vi och när jag på svenska gav ut hans diktsamling Det pågående livet (2008) åkte jag från Arizona/Colorado till New York och vi samtalade en lång eftermiddag om - ja det vanliga: livet, hur det gått för ungarna, hur framtiden såg ut och han talade om sin nya kärlek och mötte min, som jag nyligen gift mig med. Och gick som alltid ut och käkade, vi fyra och två goda amerikanska författarvänner. Sedan sände han sin senaste och jag översatte den, men också den ligger och väntar och sedan träffade han sin sista stora kärlek och så fick jag besked om att han måste återvända från Madrid där han slagit sig ned, därför att han tänkte försöka kämpa ned en cancer. Och i går visade det sig alltså att det var förgäves, den sjukdom som på engelska kallas liposarcoma och som är en cancer i fettcellerna, blev övermäktig. Jag satt en stund och funderade på hur ofta jag läst dikter där han faktiskt talar om döden, till och med sin egen förestående död, och jag såg på de bilder han skickat mig, bl a en tecknad bild av sin egen tänkta gravsten och annat. Och så blev det till sist så som han skrev i diktsamlingen Man and Camel (2006) och den dikten tar jag med här som en sista klang från en av USA:s stora säregna lyriker.
2002
Jag
tänker inte på Döden, men Döden tänker på mig.
Han
lutar sig tillbaka i fåtöljen, gnuggar händerna, stryker
sitt
skägg och säger: ”Jag tänker på Strand, jag tänker att
en
av de närmaste dagarna kommer jag att vara här utanför och
svinga
min lie och hålla upp timglaset mot månen när Strand kommer
i
slips och kostym, och tillsammans skall vi promenera
under
boulevardernas nakna trän till själarnas stad. Och framme
vid
Stora Torget med alla dess marmorbyggnader kommer folk
som
väntat där att hälsa oss välkomna med förtjusta rop,
och
deras tårar som hållits inne så länge att de blivit hårda
och
kalla som glas, kommer att skramla ned på stenläggningen.
Å låt det inte dröja. Låt
det inte dröja.”
måndag 24 november 2014
Lästips i höstmörkret
Efter två vänliga brev om att jag inte skriver särskilt ofta på den här bloggen...:
Nej, det personliga kommer inte att hamna här, och just nu avvaktar jag mest händelserna inför budgetbehandlingen i riksdagen; jag har ju förvarnat om att jag tror den samtida girigheten skall slå sönder denna bräckliga regering, så några sura politiska kommentarer hamnar inte heller här. Än.
Och läsningen. Ja jag har aldrig tyckt att det är någon poäng med att tala om att man läser böcker som av ett eller annat skäl inte "håller måttet" - vår tids ut- och bortstötningsmekanismer är obehagligt många ändå. Men det som verkligen håller måttet då - ? Jag har redan förklarat att Ulf Erikssons nya novellsamling är oväntad och givande läsning. Av övrigt har jag haft glädje av några litet äldre romaner/novellsamlingar; så för allt i världen: här några tips på härlig läsning: Wolfdietrich Schnurre: Eine Rechnung, die nicht aufgeht, som kom redan 1958, men som först nu blev läst. Och - en schweizare,som jag inte tidigare kände till men nu läst en del av: Markus Werner. Am Hang, från 2004, en roman som höll mig fast i läsfåtöljen och fick mig att strunta i Babbel och annat i TV. Och just nu läser jag en författare jag tidigare bara hört talas om och ofta dessutom: Philippe Sollers. Han skrev får något år sedan en bok som han kallade Un vrai roman. Mémoires. Det är - sannerligen - annorlunda memoarer! Förbryllande, pratiga och näst intill irriterande fulla av upprepningar, men utan uppehåll intressanta att läsa. Och roliga! Och så hoppas jag på Kristina Sandberg denna august-kväll - !
Nej, det personliga kommer inte att hamna här, och just nu avvaktar jag mest händelserna inför budgetbehandlingen i riksdagen; jag har ju förvarnat om att jag tror den samtida girigheten skall slå sönder denna bräckliga regering, så några sura politiska kommentarer hamnar inte heller här. Än.
Och läsningen. Ja jag har aldrig tyckt att det är någon poäng med att tala om att man läser böcker som av ett eller annat skäl inte "håller måttet" - vår tids ut- och bortstötningsmekanismer är obehagligt många ändå. Men det som verkligen håller måttet då - ? Jag har redan förklarat att Ulf Erikssons nya novellsamling är oväntad och givande läsning. Av övrigt har jag haft glädje av några litet äldre romaner/novellsamlingar; så för allt i världen: här några tips på härlig läsning: Wolfdietrich Schnurre: Eine Rechnung, die nicht aufgeht, som kom redan 1958, men som först nu blev läst. Och - en schweizare,som jag inte tidigare kände till men nu läst en del av: Markus Werner. Am Hang, från 2004, en roman som höll mig fast i läsfåtöljen och fick mig att strunta i Babbel och annat i TV. Och just nu läser jag en författare jag tidigare bara hört talas om och ofta dessutom: Philippe Sollers. Han skrev får något år sedan en bok som han kallade Un vrai roman. Mémoires. Det är - sannerligen - annorlunda memoarer! Förbryllande, pratiga och näst intill irriterande fulla av upprepningar, men utan uppehåll intressanta att läsa. Och roliga! Och så hoppas jag på Kristina Sandberg denna august-kväll - !
onsdag 5 november 2014
Ulf Eriksson ger digressionen ett - vackert - ansikte
Jag kan avundas de författare som kan hålla en rak linje och liksom bortse från mycket för att just hålla en linje, dvs i förlängningen, ett mål i sikte. Själv tillhör jag dem som ser det viktiga i digressionen, ja ibland uppfattar jag just den ständiga digressionen, de oupphörliga utvikningarna och plötsliga associationerna som det enda sanna sättet att förhålla sig till tillvaron och försöken att förstå den.
Jag är också varje gång lycklig när jag hamnar i böcker, där jag snabbt inser det lönlösa i att ens försöka se en linje eller, i förlängningen, ett slags mål. Tillvaron är ingen linje. Det existerar inga mål i slutändan. Kanske är det just detta som gör att jag under ett par dagar känt en så sällsynt trivsel i läsningen. Jag har just läst Ulf Erikssons Okeanos (Bonniers 2014).
Jag är också varje gång lycklig när jag hamnar i böcker, där jag snabbt inser det lönlösa i att ens försöka se en linje eller, i förlängningen, ett slags mål. Tillvaron är ingen linje. Det existerar inga mål i slutändan. Kanske är det just detta som gör att jag under ett par dagar känt en så sällsynt trivsel i läsningen. Jag har just läst Ulf Erikssons Okeanos (Bonniers 2014).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)