Kanske är orsaken den relativa stillheten i hemmasittandet under pandemin, men jag märker hur jag lägger mig i en massa saker som jag varken behöver eller bör lägga mig i. Men idag blir jag irriterad över vår tids oerhörda upptagenhet av meningslösa och onödiga skydd.
Jag älskar den italienska staden Lucca. - Lucca har en mycket gammal ringmur runt innerstaden, ja utan den vore inte Lucca Lucca. Och mängder av de boende använder ringmurens breda promenadstråk för att ta sig till skola eller arbete eller för att ta sig till olika platser i stan utan att behöva snirkla sig fram på smala trottoarbefriade gator eller bland mängder av turister... Murens breda gata har kallats il salotto d´Italia - Italiens vardagsrum (eller om det uttrycket gäller Via Fillungo - nu blir jag osäker, men strunt samma.). Det har i mitt liv varit en av de underbaraste platserna jag träffat på. Och muren är hög! Visserligen med ett slags låg växtklädd balustrad, men hög; kan det vara sju åtta meter till marken - kanske mer.
Och nu har man, efter snart ett halvt tusen år fått för sig att det är för farligt - så några politiker som, liksom Göteborgs kommunpolitiker, inte förmår ägna sig åt väsentligheter har fått för sig att man bör sätta järnräcke runt hela muren, ca 4 km lång... På ett fornminnesmärke! Först trodde jag det var ett av de millioner Trump-mur-skämt jag läst, men idag läser jag i Lo Schermo att det verkligen finns ett sådant förslag. Sånt kan få mig att vilja lägga mig i.
Och eftersom Nödinge och Lucca är två platser i samma EU borde jag väl ha rätt till det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar