Ferlinghetti och riktiga bokhandlar

 Så gick han då till sist ur tiden, den gamle Ferlinghetti... Idag skriver Jonas Thente en språkligt väldigt vacker runa om honom i DN. Ja, Ferlinghettis betydelse för poesiscenerna i USA kommer man alltid att prata om. Men jag tycker det är viktigt att påpeka - just det Thente nämner - att han skapade en alldeles särskild sorts bokhandel, City Lights. På väggen utanför den idag ganska ansenliga bokhandeln står det CITY LIGHTS Booksellers & Publishers. Jag har alltid gillat det där pluralistrixet. Det viktiga är väl att det slagits upp ett antal av sådana mindre fristående och avantgardistiska bokhandlar runt om. Också i Sverige. Vad skulle ha hänt med min läsning av USA-poesi om inte bokhandeln Hörnan funnits i början av 70-talet, ett stenkast från Stureplan?! Jag ser i min idag rätt stora samling samtida USA-poesi att mängder av böckerna köptes just där, inklusive den A Coney Island of the Mind som Thente berättar om. Idag kan jag komma att tänka på Lohrs bokhandel i Landala (Göteborg), eller Båstads utomordentliga bokaffär eller Pilgatans antikvariat m m i Umeå...

Å andra sidan hade det faktiskt funnits viktiga amerikanska bokhandlar före City Lights. En idag först flyttad och numera (tror jag) nedlagd sådan är den historiskt kanske ännu viktigare Gotham Book Mart mitt i de judiska diamantkvarteren på Manhattan. Eller Grolier i Cambridge, alldeles utanför grindarna till Harvard...

Men nu är han alltså borta, Lawrence Ferlinghetti. Han skrev en utomordentligt stollig memoar, Little Boy, som kom ut till hans 100-årsdag. Om det funnits intresse för sådant i Sverige hade jag gärna lagt ned några sömnlösa veckor på att få den verkligt krumeluriga boken att finnas på något slags svenska...! Och skulle någon besöka City Lights - kolla om ni hittar en fin lammullspullover i skogsgrönt på någon hylla, jag blev varm och tog av den och - glömde den. 

Här sitter jag i City Lights poesirum på andra våningen utan pullover medan poeten William Pitt Root förevigar min poesiläsande nacke. Min hustru, Ingela, tog bilden...

Ännu en mur-idioti - fast i Lucca

 Kanske är orsaken den relativa stillheten i hemmasittandet under pandemin, men jag märker hur jag lägger mig i en massa saker som jag varken behöver eller bör lägga mig i. Men idag blir jag irriterad över vår tids oerhörda upptagenhet av meningslösa och onödiga skydd. 

Jag älskar den italienska staden Lucca. - Lucca har en mycket gammal ringmur runt innerstaden, ja utan den vore inte Lucca Lucca. Och mängder av de boende använder ringmurens breda promenadstråk för att ta sig till skola eller arbete eller för att ta sig till olika platser i stan utan att behöva snirkla sig fram på smala trottoarbefriade gator eller bland mängder av turister... Murens breda gata har kallats il salotto d´Italia - Italiens vardagsrum (eller om det uttrycket gäller Via Fillungo - nu blir jag osäker, men strunt samma.). Det har i mitt liv varit en av de underbaraste platserna jag träffat på. Och muren är hög! Visserligen med ett slags låg växtklädd balustrad, men hög; kan det vara sju åtta meter till marken - kanske mer. 

Och nu har man, efter snart ett halvt tusen år fått för sig att det är för farligt - så några politiker som, liksom Göteborgs kommunpolitiker, inte förmår ägna sig åt väsentligheter har fått för sig att man bör sätta järnräcke runt hela muren, ca 4 km lång... På ett fornminnesmärke! Först trodde jag det var ett av de millioner Trump-mur-skämt jag läst, men idag läser jag i Lo Schermo att det verkligen finns ett sådant förslag. Sånt kan få mig att vilja lägga mig i. 

Och eftersom Nödinge och Lucca är två platser i samma EU borde jag väl ha rätt till det?

Har inte Charlotte Kalla gjort sitt?

 Sånt här skall man inte lägga sig i. Heller. Dvs uttagningarna till VM-truppen i skidor. 

Men - när jag ser att man inte tar ut unga tjejer som verkligen presterar utan istället tar ut snart pensionerade skidåkare "för lång och trogen tjänst" - ja då måste jag iallafall ha rätt att skaka på huvudet. Anna Dyvik är en av dessa många härligt nya och överraskande skidåkare vi nu gläds åt, medan Charlotte Kalla väl ändå kan sägas ha "gjort sitt". Fast för all del - det är inte fy skam att bli 48:a... 

medan Anna Dyvik ju bara tog brons och guld på SM - (och nu pratar jag inte om för tio år sedan - utan om den här veckan)... Men som sagt, man skall inte lägga sig i...