Obegripligt och underbart omskakad efter läsningen av en ny svensk bok undrar jag, om jag bara läst ett slags mästerverk eller i själva verket en så märklig bok att man borde tala om en ny genre, eller till och med en ny epok, i vår svenska samtidslitteratur.
I sin anmälan av den litterära kalendern New Directions 1937 skrev en gång den alltid tankeväckande och idag nästan bortglömde poeten Weldon Kees att "ett nyskapande verk skapar sina egna regler" men lika förbannat bedöms det efter regler skapade för annan, tidigare, litteratur och inte sällan felbedöms det därför, missuppfattas, och avfärdas som obegripligt eller förfelat.
I vissa vatten inte bara kan utan måste man nedstiga två gånger, sedan ytterligare två gånger och sedan två gånger två gånger, och trots att det är samma vatten är det likafullt vid varje tillfälle ett nytt vatten - ett sådant vatten är T a p e s h a v e t .
Eller kanske borde jag säga att det existerar författare i vars vatten man nedstiger och vid varje ny nedstigning konstaterar att författaren, likt ett vatten, breder ut sig i alla riktningar och att det inte finns något slut, allt fortsätter, i alla riktningar, och samtidigt.
Det finns författare, eller verk, som kräver ytterligare verk för att rätt förstås. Carroll F Terrell skrev A Companion to the Cantos of Ezra Pound för att hjälpa den som nedsteg i just de sångernas vatten, men för den som idag sitter vid Tapeshavet kunde man önska sig en kompanjon, en Vägledare till Tapeshavet av Gunnar D Hansson.
Jorge Luis Borges skrev en gång en novell som heter "Trädgården med gångar som förgrenar sig". Tapeshavet är en sådan trädgård. Man stiger in, man försöker noga och upptagen följa en stig, en gång, en rad, förstå en strof, en enda rad, en enda strof, tills raden eller strofen slår en med sin sanning eller sin djupsinnighet eller sin skönhet eller sin överraskning. Och genast förgrenar sig gångarna - i e n s i n r e .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar