Om vad barn kan och inte kan - i Sverige vågar man ju inte sätta en ordentlig bok i händerna ens på gymnasieelever! Här ett utdrag ur veckobladet från en grundskola i Ås, Norge, klass 4:
" 4. klasse : 4. klasse har arbeidet med Markens Grøde denne uka. "
Fjärdeklassare!!! - läser ett av 1900-talets mästerverk.
Nyligen (2017) hörde jag en svensk gymnasielärare säga att det vore alldeles för svårt för eleverna i gymnasiets tredje årskurs att läsa Doktor Glas.
lördag 16 september 2017
tisdag 12 september 2017
Bortglömda Nobelpristagare
Vadslagningen är igång. Nobelprisdags. Jag fick en lustig förfrågan häromdagen: "Vilka tidigare pristagare skulle du vilja lyfta fram ur glömskan? - Du får välja två!" Det kommer att bli något slags radioprogram.
Ja, när såg ni igenom listan senast? Där finns sannerligen att välja bland - så många av dem som en gång hyllades stort läses idag bara av specialister, av en och annan litteraturvetare och - kanske - av pristagarens landsmän. Handen på hjärtat: när läste du Rudolf Eucken senast, eller Karl Gjellerup eller Vicente Aleixandre - ?
När jag för en tid sedan bestämde mig för att läsa Paul Heyse (jag antar att många av er gör det varje månad - ) och försökte få tag på hans böcker, visade det sig svårare än jag trott. Särskilt hans brevväxling med Theodor Fontane intresserade mig. Fann den till sist på ett tyskt antikvariat och sedan Postnord till sist hittat min brevlåda öppnade jag den med stor förväntan - frakturstil; jodå, det går ju att läsa, men säger ändå något om avstånd. Heyse har inte sett nya upplagor på länge på bokhandelsdiskarna. Och måste betraktas som riktigt bortglömd, åtminstone här i landet...
Men på frågan vem jag tycker skall få priset svarar jag inte längre. För något år sedan sa jag Inger Christensen och strax därefter dog hon, och något år senare fick jag samma förfrågan och sa Antonio Tabucchi - och så dog han. Nu passar jag mig.
Och de två fantastiska författare jag lyfte fram för programmet, vilka blev det? Ni får väl lyssna.
T i l l ä g g 27 sept
Ja, och igår avslöjade jag alltså i SvR att de två jag tycker man skall läsa på nytt är Johannes V Jensen (pris 1944), och Salvatore Quasimodo (pris 1959).
Ja, när såg ni igenom listan senast? Där finns sannerligen att välja bland - så många av dem som en gång hyllades stort läses idag bara av specialister, av en och annan litteraturvetare och - kanske - av pristagarens landsmän. Handen på hjärtat: när läste du Rudolf Eucken senast, eller Karl Gjellerup eller Vicente Aleixandre - ?
När jag för en tid sedan bestämde mig för att läsa Paul Heyse (jag antar att många av er gör det varje månad - ) och försökte få tag på hans böcker, visade det sig svårare än jag trott. Särskilt hans brevväxling med Theodor Fontane intresserade mig. Fann den till sist på ett tyskt antikvariat och sedan Postnord till sist hittat min brevlåda öppnade jag den med stor förväntan - frakturstil; jodå, det går ju att läsa, men säger ändå något om avstånd. Heyse har inte sett nya upplagor på länge på bokhandelsdiskarna. Och måste betraktas som riktigt bortglömd, åtminstone här i landet...
Men på frågan vem jag tycker skall få priset svarar jag inte längre. För något år sedan sa jag Inger Christensen och strax därefter dog hon, och något år senare fick jag samma förfrågan och sa Antonio Tabucchi - och så dog han. Nu passar jag mig.
Och de två fantastiska författare jag lyfte fram för programmet, vilka blev det? Ni får väl lyssna.
T i l l ä g g 27 sept
Ja, och igår avslöjade jag alltså i SvR att de två jag tycker man skall läsa på nytt är Johannes V Jensen (pris 1944), och Salvatore Quasimodo (pris 1959).
lördag 2 september 2017
En enastående bok av Gunnar D Hansson
Obegripligt och underbart omskakad efter läsningen av en ny svensk bok undrar jag, om jag bara läst ett slags mästerverk eller i själva verket en så märklig bok att man borde tala om en ny genre, eller till och med en ny epok, i vår svenska samtidslitteratur.
I sin anmälan av den litterära kalendern New Directions 1937 skrev en gång den alltid tankeväckande och idag nästan bortglömde poeten Weldon Kees att "ett nyskapande verk skapar sina egna regler" men lika förbannat bedöms det efter regler skapade för annan, tidigare, litteratur och inte sällan felbedöms det därför, missuppfattas, och avfärdas som obegripligt eller förfelat.
I vissa vatten inte bara kan utan måste man nedstiga två gånger, sedan ytterligare två gånger och sedan två gånger två gånger, och trots att det är samma vatten är det likafullt vid varje tillfälle ett nytt vatten - ett sådant vatten är T a p e s h a v e t .
Eller kanske borde jag säga att det existerar författare i vars vatten man nedstiger och vid varje ny nedstigning konstaterar att författaren, likt ett vatten, breder ut sig i alla riktningar och att det inte finns något slut, allt fortsätter, i alla riktningar, och samtidigt.
Det finns författare, eller verk, som kräver ytterligare verk för att rätt förstås. Carroll F Terrell skrev A Companion to the Cantos of Ezra Pound för att hjälpa den som nedsteg i just de sångernas vatten, men för den som idag sitter vid Tapeshavet kunde man önska sig en kompanjon, en Vägledare till Tapeshavet av Gunnar D Hansson.
Jorge Luis Borges skrev en gång en novell som heter "Trädgården med gångar som förgrenar sig". Tapeshavet är en sådan trädgård. Man stiger in, man försöker noga och upptagen följa en stig, en gång, en rad, förstå en strof, en enda rad, en enda strof, tills raden eller strofen slår en med sin sanning eller sin djupsinnighet eller sin skönhet eller sin överraskning. Och genast förgrenar sig gångarna - i e n s i n r e .
I sin anmälan av den litterära kalendern New Directions 1937 skrev en gång den alltid tankeväckande och idag nästan bortglömde poeten Weldon Kees att "ett nyskapande verk skapar sina egna regler" men lika förbannat bedöms det efter regler skapade för annan, tidigare, litteratur och inte sällan felbedöms det därför, missuppfattas, och avfärdas som obegripligt eller förfelat.
I vissa vatten inte bara kan utan måste man nedstiga två gånger, sedan ytterligare två gånger och sedan två gånger två gånger, och trots att det är samma vatten är det likafullt vid varje tillfälle ett nytt vatten - ett sådant vatten är T a p e s h a v e t .
Eller kanske borde jag säga att det existerar författare i vars vatten man nedstiger och vid varje ny nedstigning konstaterar att författaren, likt ett vatten, breder ut sig i alla riktningar och att det inte finns något slut, allt fortsätter, i alla riktningar, och samtidigt.
Det finns författare, eller verk, som kräver ytterligare verk för att rätt förstås. Carroll F Terrell skrev A Companion to the Cantos of Ezra Pound för att hjälpa den som nedsteg i just de sångernas vatten, men för den som idag sitter vid Tapeshavet kunde man önska sig en kompanjon, en Vägledare till Tapeshavet av Gunnar D Hansson.
Jorge Luis Borges skrev en gång en novell som heter "Trädgården med gångar som förgrenar sig". Tapeshavet är en sådan trädgård. Man stiger in, man försöker noga och upptagen följa en stig, en gång, en rad, förstå en strof, en enda rad, en enda strof, tills raden eller strofen slår en med sin sanning eller sin djupsinnighet eller sin skönhet eller sin överraskning. Och genast förgrenar sig gångarna - i e n s i n r e .
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)