Överraskande beskrivning av känt konstverk

Svar till orolig vän: jo jag läser fortfarande. Och jag kan avhålla mig från att hela tiden uttrycka ilska över idiotisk politik.
     Om jag läst något bra på sistone?
     Helt kort: jag gillar romaner som överraskar och jag gillar romaner som inte ger sig ut för att vara det de visar sig vara. När jag tog tag i en tunn italiensk roman för några dagar sedan trodde jag mig efter någon sida läsa en slags dagboksroman om en ung flicka på klosterbarnhem under slutet av 1700-talet. Men redan efter någon sida blev den unga flickans nattliga försök att samtala med sin försvunna, ja aldrig sedda mor, något annat: inte bara en beskrivning av dagarna i klostret, om de andra hittebarnen, utan också om den musikundervisning hon - och alla flickorna - fick av en musikledare. Hon lärde sig spela fiol, åren gick, hon blev inte bara äldre utan också allt mer fundersam över sitt liv, sitt öde, och allt mer upptagen av att modern aldrig hörde av sig. Ett fint avsnitt är hur hon som tonåring blev ombedd att undervisa de yngre flickorna, hur hon lärde dem spela fiol genom att leka, hur de fick härma fåglarna på klostergården med instrumenten, och ljudet i träden, och vinden...
     Så lämnar den gamle musikläraren dem och en yngre kommer i stället, en rödhårig präst som genast har nya idéer, och det är nu som romanen plötsligt tar ett djupt andetag och jag inser att något annorlunda är att vänta. Den nye musikledaren upptäcker hur huvudpersonen undervisar sina elever, och när huvudpersonen, tillsammans med de äldre flickorna, som alltid vid mässor och vid högtidligheter, skall framföra musikledarens nyaste verk inser den unga flickan, vad som har hänt. Den nye musikledaren/kompositören har snott idéerna till sitt genast omtalade verk från henne! Och romanen beskriver - mycket målande för den som verkligen har lyssnat till just denna komposition - hur de med sina instrument nu härmar inte bara fåglarna, utan vinden, vågorna, till och med det vintriga klappret av hästhovar mot gatubeläggningen,,. Ja varenda årstid uppstår ur flickornas musicerande...
     Det är en av de snyggaste beskrivningarna av Vivaldis Quattro stagioni jag nånsin träffat på. Och plötsligt visar sig romanen vara ännu en i raden av skildringar av faktiska konstnärer ur vår kulturhistoria. Men man kommer dit på så finurliga omvägar. Tiziano Scarpa skrev sin Stabat Mater 2008..., och den rekommenderar jag till läsning. Den finns översatt - fast inte till svenska (förstås).

Malena Ernman startar nytt Tintinkrig?

Varje gång jag öppnar bloggen för att berätta om något bra jag just läst händer något som får mig att inte bara häpna utan inte sällan att känna adrenalinet rusa till. Idag läser jag i DI att Malena Ernman verkar vilja starta en ny Tintin-debatt.
     500-kronorssedeln med Birgit Nilsson får inte ha Wagnermotiv i bakgrunden. Israel kan ta illa upp.
     Jag blir bara trött.

Vem kan rädda Raif Badawi?

Bara för några dagar sedan skrev jag att religion - och religiösa fanatiker - är det farligaste som finns. Och några religioner (jag tänker mest på islam) verkar vara värre än andra när det gäller intolerans bland sina egna medlemmar och gentemot oliktänkande.
     Frågan är om inte Saudiarabien slår Nordkorea med hästlängder i grenen total idioti när det kommer till normal mänsklig anständighet. När jag läser om de 1000 rappen och de 10 åren i fängelse (om han överlever de offentliga piskrappen) som Raif Badawi just nu utsätts för - bara för att han på en blogg velat diskutera just religion - frågar jag mig på nytt varför i hela friden vi skall respektera - religioner! Vi ser ju dagligen vad dessa vidskepligheter leder till.

Israels politiska panik växer

Israel välkomnar inte den svenska utrikesministern.
     Det säger ingenting om Margot Wallström. Det säger bara något om Israel.
     Det fria ordet och rätten att kritisera är inte något som värderas högt in den staten.
     De borgerliga partierna i Sverige säger att detta är allvarligt. För vem?

Orädd respektlöshet

En dag som denna (eller rättare sagt: en dag som den igår) ger oss bara mer bränsle till den eld i vilken allt vad religiös vidskeplighet heter borde kastas. Jag ids inte ens argumentera längre för att religion är det farligaste människan hittat på, men jag störs intill vrede när man ber mig visa respekt för - i det här fallet  - islam - trots det som hände i Paris igår. Jag kan inte visa respekt för någon enda religion.      
     Jag kan bara visa respekt för människor och deras - goda - handlingar.
     Salman Rushdie är entydig i sitt svar på de nya islamistiska vansinnigheterna: "Religions, like all other ideas, deserve criticism, satire, and, yes, our fearless disrespect."
     Orädd respektlöshet. Båda orden bör strykas under.