Mark Strand 1934-2014

29/11
     Sent på kvällen får jag veta att min gamle vän Mark Strand dog idag i New York. En av de två amerikanska poeter jag tyckt bäst om att översätta. Väntat men lika trist och overkligt.
     Några ord om honom senare, när jag känt efter ordentligt.

30/11
     När jag på allvar började sätta mig in i den samtida amerikanska poesin under 1970-talet hörde Mark Strand till dem jag särskilt fäste mig vid; inte bara för att dikterna var vackra, gåtfulla och tilltalande lågmälda, utan för att jag mötte ett tonläge som ögonblickligen samklingade med något inne i mig. Jag lät Mark Strand vara en av huvudpunkterna i Försångare (1981) och sedan dess har jag gång efter annat återvänt till honom och i många skilda sammanhang översatt honom. En av de sista gångerna jag pratade med Bengt Emil Johnson, som tonsatt dikter av Strand, sa han att jag borde ge ut en "komplett-samlad-strand"; och ännu något färdigt Strand-manus samlar faktiskt damm på en försiktig förläggarhylla, men att ge ut poesi i översättning i det icke-läsande Sverige blir allt vanskligare. När den första Strand-volymen kommit ut i Sverige, Berättelsen om våra liv (1985), åkte jag till Salt Lake City för att hälsa på honom. Den första timmen ägnade vi åt att laga Spaghetti carbonara, nästa timme åt att tala om det Italien det visade sig att vi hade gemensamt och kvällen till att prata om barn och de kommande dagarna åt hur det är att undervisa entusiastiska blivande poeter. Inte ett ord om hans poesi, inte ett ord om översättningar. Mest om det s k livet och så småningom om ängslan för hur det skulle gå för ens ungar i en allt hårdare samtid. Särskilt road var han av att höra om mitt besök hos mormonerna: "nu har du ditt på det torra", menade han. När han något år senare hälsade på i Sverige blev han av amerikanska ambassadören bjuden på en privatkonsert med Modern Jazz Quartet som råkade vara i Stockholm men också råkar vara mitt favorit-jazz-band. När det gick upp för honom vad jag tyckte om MJQ såg han till att några av oss som träffade honom kunde vara med på konserten. Och så vidare. Med långa mellanrum träffades vi och när jag på svenska gav ut hans diktsamling Det pågående livet (2008) åkte jag från Arizona/Colorado till New York och vi samtalade en lång eftermiddag om - ja det vanliga: livet, hur det gått för ungarna, hur framtiden såg ut och han talade om sin nya kärlek och mötte min, som jag nyligen gift mig med. Och gick som alltid ut och käkade, vi fyra och två goda amerikanska författarvänner. Sedan sände han sin senaste och jag översatte den, men också den ligger och väntar och sedan träffade han sin sista stora kärlek och så fick jag besked om att han måste återvända från Madrid där han slagit sig ned, därför att han tänkte försöka kämpa ned en cancer. Och i går visade det sig alltså att det var förgäves, den sjukdom som på engelska kallas liposarcoma och som är en cancer i fettcellerna, blev övermäktig. Jag satt en stund och funderade på hur ofta jag läst dikter där han faktiskt talar om döden, till och med sin egen förestående död, och jag såg på de bilder han skickat mig, bl a en tecknad bild av sin egen tänkta gravsten och annat. Och så blev det till sist så som han skrev i diktsamlingen Man and Camel  (2006) och den dikten tar jag med här som en sista klang från en av USA:s stora säregna lyriker.

     2002

Jag tänker inte på Döden, men Döden tänker på mig.

Han lutar sig tillbaka i fåtöljen, gnuggar händerna, stryker

sitt skägg och säger: ”Jag tänker på Strand, jag tänker att

en av de närmaste dagarna kommer jag att vara här utanför och

svinga min lie och hålla upp timglaset mot månen när Strand kommer

i slips och kostym, och tillsammans skall vi promenera

under boulevardernas nakna trän till själarnas stad. Och framme

vid Stora Torget med alla dess marmorbyggnader kommer folk

som väntat där att hälsa oss välkomna med förtjusta rop,

och deras tårar som hållits inne så länge att de blivit hårda

och kalla som glas, kommer att skramla ned på stenläggningen.

                      Å låt det inte dröja. Låt det inte dröja.”

Lästips i höstmörkret

Efter två vänliga brev om att jag inte skriver särskilt ofta på den här bloggen...:
     Nej, det personliga kommer inte att hamna här, och just nu avvaktar jag mest händelserna inför budgetbehandlingen i riksdagen; jag har ju förvarnat om att jag tror den samtida girigheten skall slå sönder denna bräckliga regering, så några sura politiska kommentarer hamnar inte heller här. Än.
     Och läsningen. Ja jag har aldrig tyckt att det är någon poäng med att tala om att man läser böcker som av ett eller annat skäl inte "håller måttet" - vår tids ut- och bortstötningsmekanismer är obehagligt många ändå. Men det som verkligen håller måttet då - ? Jag har redan förklarat att Ulf Erikssons nya novellsamling är oväntad och givande läsning. Av övrigt har jag haft glädje av några litet äldre romaner/novellsamlingar; så för allt i världen: här några tips på härlig läsning: Wolfdietrich Schnurre: Eine Rechnung, die nicht aufgeht, som kom redan 1958, men som först nu blev läst. Och - en schweizare,som jag inte tidigare kände till men nu läst en del av: Markus Werner. Am Hang, från 2004, en roman som höll mig fast i läsfåtöljen och fick mig att strunta i Babbel och annat i TV. Och just nu läser jag en författare jag tidigare bara hört talas om och ofta dessutom: Philippe Sollers. Han skrev får något år sedan en bok som han kallade Un vrai roman. Mémoires. Det är - sannerligen - annorlunda memoarer! Förbryllande, pratiga och näst intill irriterande fulla av upprepningar, men utan uppehåll intressanta att läsa. Och roliga! Och så hoppas jag på Kristina Sandberg denna august-kväll - !

Ulf Eriksson ger digressionen ett - vackert - ansikte

Jag kan avundas de författare som kan hålla en rak linje och liksom bortse från mycket för att just hålla en linje, dvs i förlängningen, ett mål i sikte. Själv tillhör jag dem som ser det viktiga i digressionen, ja ibland uppfattar jag just den ständiga digressionen, de oupphörliga utvikningarna och plötsliga associationerna som det enda sanna sättet att förhålla sig till tillvaron och försöken att förstå den.
     Jag är också varje gång lycklig när jag hamnar i böcker, där jag snabbt inser det lönlösa i att ens försöka se en linje eller, i förlängningen, ett slags mål. Tillvaron är ingen linje. Det existerar inga mål i slutändan. Kanske är det just detta som gör att jag under ett par dagar känt en så sällsynt trivsel i läsningen. Jag har just läst Ulf Erikssons Okeanos (Bonniers 2014).