Erkännandet av Palestina var efterlängtat! / Margot Wallström

30/10 Äntligen ett rejält utrikespolitiskt beslut!
     Efter att ha irriterat mig på det svenska utrikespolitiska jamsandet i årtionden tycker jag denna dag att erkännandet av Palestina har något befriande nytt över sig.
     Vad Netanyahu tycker om det är nog det minst intressanta, han beter sig bara som en bortskämd unge i sandlådan som inte får bestämma över alla spadarna.
      Men när kommer det jag efterfrågat i flera år: en "isolera-Israel-kommitté", så att en förändring som liknar den som ägde rum i Sydafrika efter den bojkotten kan komma till stånd?

Tillägg 31/10. När jag läser Margot Wallströms svar på den israeliske utrikesministerns IKEA-fånigheter blir jag rakt upp och ner lycklig. Man kan bara svara israeliska politiker med det allvar som ligger i att inte gå med på barnsligheter.
     Att Margot Wallström är tillbaka i svensk politik hör till det verkligt hoppfulla inför en i övrigt komplicerad framtid!

En bra film i 85 minuter - de sista 7 förstörde allt

Få saker stör mig så mycket som ett sentimentalt eller onödigt slut på en i övrigt bra bok eller film.
     Häromkvällen såg jag en mycket omtalad film som under nästan en och en halv timme höll mig fängslad och full av beundran, och så kom de sista minuterna och förstörde alltsammans. Regissören orkade inte hålla fast vid den (nästan Roy Anderssonska) ton och den fullkomligt osentimentala, i stort ohyggliga berättarhållning som han haft filmen igenom. Slutet förstörde allt. Jag såg Uberto Pasolinis Still Life (2013).
     Med det slutet - tja, det är kanske onödigt att dra till med skitfilm - men det var lite så det kändes när jag låtit texterna rulla färdigt efter föreställningen.

Man kan inte ta israeler på allvar

Kan någon förklara för mig hur det går till när Gud ger bort en del av planeten till någon!? Sker det via ett faxmeddelande, eller kommer det ett paket på posten?
     Inslaget i Rapport på måndagen den 6 oktober, där Samir Abu Eid intervjuar en ung israelisk kvinna som säger att palestinier väl kan bo nån annanstans för Israel har Gud givit judarna...  -  verkar närmast taget ur en monty-python-film!
     Hur i hela friden kan ett sådant uttalande göras 2014?!
     Och hur skall man kunna ta en sådan nation på allvar?
     Och hur kan folkpartiets Björklund försvara en nation som har sådana föreställningar?

Girighetens epok

Kan man bromsa girighetskarusellen?
     Läser denna morgon att S och V verkligen tänker försöka sätta stopp för det närmast omoraliska system som skapats under Persson/Reinfeldt-epoken och som gjort det möjligt för enskilda att sko sig med hjälp av skattemedel avsedda för sjukvård, skola och äldrevård. Men vi får väl se. Min oro att riksdagen mest består av ledamöter som sätter girigheten främst kvarstår tills motsatsen bevisats.
     Och journalistkårens tristaste hyenor jagar och jagar... Man har hittat ett och annat misstänkt kvitto i något ministerbagage...
     Men jag ser ingen kommentera att konkursförvaltarna i Trollhättan snott åt sig över 200.000.000 i arvode - hittills -  och att de anser över 4.000:-/timmen för detta arbete vara skäligt...
     Kanske finns det ett nytt framtidsyrke för den som vill tjäna orimligt mycket (och inte råkar vara fotbollsspelare): konkursförvaltare.

Att erkänna Palestina som självständig stat

Jakten på den nya svenska regeringen har inletts.
     Att man skulle uppröras över Löfvens löfte att erkänna Palestina var att vänta; jag kan dock inte påminna mig att någon ondgjort sig över att Sverige faktiskt var delaktigt i omröstningen i generalförsamlingen om att dela det gamla Palestina i två efter andra världskriget, en FN-omröstning, som ledde till möjligheten att grunda Israel.
     Och ingen kommenterar längre det besynnerligt snabba erkännandet av Kosovo - en självständighetsförklaring som ur en mängd aspekter är synnerligen tveksam.
     Kommer man att erkänna Katalonien?
     Det är extra besvärande att höra Obama och USA ondgöra sig över Löfvens löfte. Jag minns att Sverige var det första land i världen som erkände Vietnam. Ingen störs av det idag. Och när jänkarna vid det tillfället på 70-talet upprördes, vill jag minnas att det var Palme som lugnt frågade USA:s president om denne kom ihåg vilket land som var det första som erkände USA när de tretton staterna gjorde sig fria från England...
     Det är sannerligen på tiden att Sverige erkänner Palestina som fri och självständig stat. Och ingenting att uppröras över. Det skulle ha gjorts för längesedan.

Alice Bah Kuhnke - välkommen!

Att få säga något positivt när det rör sig om samtida svensk politik! Vilken befrielse. Och när jag hörde Löfven (likt en "gammaldags" nästan erlandersk socialdemokrat) läsa regeringsförklaringen insåg jag att om detta kunde genomföras skulle den gamla Sveaskutan styra ut på bättre vatten, men sen mindes jag naturligtvis hur riksdagen ser ut... Min märg säger mig att girigheten kommer att skjuta henne i sank och att vi snart tvingas rösta igen...
      Sedan: ministerlistan. Och - till sist - det som gjorde att dimman lättade och jag tyckte mig se att det ljusnar vid horisonten: Alice Bah Kuhnke! Vilken fullträff! Den kulturministern ser jag fram emot!