Isolera-Israel-Kommitté - en rimlig idé kanske?

Pirater härjar utanför Somalia, dvs man bordar främmande nationers skepp och tar besättning och passagerare som gisslan. Man gör det på internationellt vatten, regelvidrigt. Hela världssamfundet reagerar, beväpnar sig och bekrigar piraterna.
     Idag har ett fredligt fartyg på väg till en fredlig nation och på internationellt vatten bordats av maskerade soldater. Och vem reagerar? Kommer världssamfundet att ingripa, beväpna sig och bekriga piraterna? Knappast. De maskerade soldaterna är från Israel. Och Israel tillåter sig precis vad som helst.
     Jag minns en tid när vi hade en Isolera-Sydafrika-kommitté eftersom Sydafrika betedde sig omänskligt mot delar av befolkningen. Är det dags för en Isolera-Israel-kommitté.
     Jag undviker iallafall sorgfälligt allt israeliskt i fruktdiskar och annorstädes tills den nationen slutar sin piratverksamhet.

Brunnsvik - och bemanningsföretagen

Det finns trots allt några grundläggande idéer rörande pedagogiken i vår skolform. När man ser vad som händer runt om på de svenska folkhögskolorna kunde man tro att hela den nya generationen folkbildare fått för sig att folkhögskolan tillhör det officiella svenska skolsystemet. Och när jag med förtvivlan läser vad styrelsen – och rektorn! - för Brunnsvik skriver om värdet av att lägga ett av skolformens flaggskepp i graven för att ”utbildning” behövs i en annan del av länet, då kryper det över ryggen. Vaddå – utbildning?! Har vi inte ett skolväsen, från förskola till universitet, som skall ta hand om den saken? Folkhögskolan har väl i herrans namn inte med utbildning att göra?! Folkhögskolan har sedan starten för snart 150 år sedan försökt få den trögfattade svenska befolkningen att förstå skillnaden mellan utbildning och – bildning. Och det folkhögskolan skall syssla med är – bildning. Inte utbildning. Att skolformen under lång tid tvingats göra gymnasiekurser eller verksamhet avsedd att hjälpa dem det vanliga skolsystemet systematiskt kastar ut, d v s hjälpa dem att återkomma till något slags rimlig livsfåra  -  det är inte detsamma som att det är sådant folkhögskolan skall syssla med. Sådan verksamhet har uteslutande varit frågan om att rätta till andra skolformers misslyckanden. Under mina sista tio femton år som rektor betraktade jag sådant som varianter av nödhjälp till Rumäniens barn. Det som är skolformens verkliga uppdrag - och stora värde – handlar om något helt annat. Jag inledde ovan med att säga att det faktiskt finns några grundläggande idéer i skolformen. Man hittar dem hos gediget genomtänkta skoltänkare, från Grundtvig till Bernt Gustavsson. En av dessa idéer har vid ett tillfälle formulerats av den danske filosofen K E Løgstrup: ”Formålet med at holde skole er tilværelsesoplysning.” Och som den gamle sa: man kan inte ”oplyse” någon om man inte först ”opliver” honom/henne. Det är detta det gäller. Att ”oplive”. Det bygger på en mycket enkel sanning: att man aldrig kan lära någon annat någonting. Det är alltid denne andre som lär sig – själv. Materialet kan vara mångahanda, det kan vara poesi eller Matte B... Metoderna kan också skifta. Men redan från skolformens start formulerades en ovärderlig grundregel: det är det muntliga som är verktyget, samtalet. Inte föreläsningen, inte uppifrån och ned. Det långsamma samtalet, på jämställd fot. Elev och lärare har två saker gemensamt (fælles) sa en gång en annan klok folkhögskoleman. ”Lærer og elev er fælles om livet og fælles om uvidenheten.” Försök att formulera en starkare demokratisk grundsats. Detta är hälleberget. Och ett samtal är något som växer, man återkommer, det djupnar, det går några dagar och man ses igen och man kommer allt närmre - tilværelsesoplysningen. Det tar tid. Det förutsätter frihet. Frihet från utbildningens tvångströjor: läroplaner, prov, betyg. Samtal. Och nu skall Brunnsvik leva upp till sitt grunduppdrag med hjälp av – bemanningsföretag! Jag kan höra rektor Sofie Wiklunds telefonsamtal. ”Vi skulle behöva någon som kan tala om livet fyra gånger fyrtiofem minuter på onsdag. Vad kostar det?”

Samtal i Stockholm

Om du råkar vara i Stockholm torsdag eftermiddag/kväll:
http://www.norstedts.se/pa-gang/kalendarium/2012/Stewe-Claeson-fyller-70-ar-Valkommen-till-ett-samtal-om-hans-forfattarskap-pa-Akademibokhandeln-City/

En riktig bokhandel

Jag bor i en kommun med över 27.000 invånare. I det största samhället bor strax under 5.000. Jag har tidigare ondgjort mig över att kommunens enda bokhandel lades ned tidigare i år, efter att ha försökt överleva i kanske tre år...
     Men igår kväll var jag i en kommun med drygt 23.000 invånare och med ca 6.000 i tätorten och besökte en bokhandel som borde få de flesta bokhandlare i stora städer att rodna. En riktig bokhandel. En bokhandel där pappers- och leksaksavdelningen ligger längst bak, en bokhandel där man inte bara behöver se Zlatan och Läckberg i travar, en bokhandel där mängder av böcker från tidigare säsonger finns kvar och aldrig skickats i retur så att man nu plötsligt kan få med sig böcker man missat eller inte ens visste fanns. En riktig bokhandel. Underbart.
      Jag var i Laholm.

Författarframträdanden

Med ny roman ute inbjuds man, dvs jag, att komma till bokhandlare, bibliotek och skolor för att prata om boken. Det har hänt att jag stått där och plötsligt undrat över huruvida de som sitter framför mig har läst boken. Eller något annat jag skrivit. Har framträdandet kanske ingenting som helst med det min bok egentligen vill behandla att göra? Framträdandet är en del av en helt annan sektor i den s k underhållningsvärlden. Som kläduppvisning eller speedway.
     Det blir ibland bisarrt att göra show av en roman med stillsamt allvarliga existentiella frågeställningar.
     Den östtyske författaren Christoph Hein skrev för några år sedan en uppsats (som egentligen handlade om att Goethe tystnade), där en rad lyder: "Alles, was ein Künstler uns mitzuteilen hat, steckt in dem Werk, dem Kunstprodukt." Börjar författaren prata om det han (eller hon, som vi numera säger) skrivit, skadar man kanske läsarens tillägnelse av verket.
     Detta säger jag innan jag ger mig ut på bortåt tio uppläsnings/bokprats-resor...
     "Bilde, Künstler, rede nicht" - var det inte så Goethe sa...

Oväntad lycka

Låt de gamla klassikerna vara. Jag såg Heiner Müllers Macbeth i gamla Öst-Berlin; McDuffs soldater kom på motorcykel... Nu Gengångare...
     Men denna morgon läser jag på You-Tube ett lakoniskt meddelande: man har låtit skjuta den som färglade Casablanca. "Varför ser du så glad ut", frågar min hustru.

Glöm inte Krister Gidlund

Höstens bokflod är så stor så stor, och så strid och så full av nyheter att det faktiskt är omöjligt att följa med, och en del forsar förbi och ses aldrig när de största farkosterna tar upp allt vatten i mittfåran. Och ändå kommer det, utan åthävor, och stilla, en och annan fullkomligt underbar bok seglande, och jag frågar mig: kommer denna författare, nyligen bortgången, att bli ett kapitel i min lista Bortglömda (se 31/12, 2011 och 19/1 och 1/4 2012)?
     För den som orkar ro vid sidan av den bestsellerska strömmen och in i lugnvattnen kan jag denna oktobermorgon rekommendera en av de vackraste diktsamlingar jag läst på länge: Krister Gidlunds Jord som drömmer, utgiven på Heidruns och med ett nästan sorgset vackert efterord av Staffan Söderblom. Inte bara Horatius i minimalistiska men vackra översättningar finner man där utan också det hittills trovärdigaste tillägget till svensk litteraturs många Flyttfågel-dikter. Tegnér och Runeberg & Co i all ära, men mer osentimentalt och oromantiskt och fullkomligt hederligt än denna korta variant är det nästan svårt att ens föreställa sig. Den får bli detta inläggs avslutning:

FLYTTFÅGLARNA

Dom ej fullt så begåvade lövsångarna
försvinner nu åter till Afrikas skogar och djungler.

Här har dom slukat löss och mygg,
sjungit i träden och kläckt några ägg.

I Afrika fångar dom mera löss, mera mygg
och fortsätter sjunga i träden.

Sen flyger dom åter mot norr,
sjunger från gren, plockar löss, fångar mygg
och fyller boet på marken med ägg.