Om utnyttjandet av andras arbete

Det ständiga diskussionsämnet: hur svårt det är för majoriteten av konstutövare att leva på sitt arbete, och hur konstigt det är att ständigt se galleriägare och förläggare bli oerhört förmögna på - andras arbete. Med internet har det blivit etter värre. De tyska författarna tar nu ideell strid mot digitaliseringen i ett intressant upprop som kan ses på http://www.wir-sind-die-urheber.de/.

Svensk utgivning av klassiker

Jag ser att Natur o Kultur ger ut Ingvar Björkesons Vergilius-epos i reviderad nyutgåva. Det är naturligtvis utmärkt, men jag kan inte annat än sucka när jag tänker på hur vårt rika bok-sverige med alla fantastiska översättare är det land där förlagen gång efter annan lägger ned - klassikerserier. Hemkommen från tyska bokhandlare kan jag bara sörja. Där stod jag och såg serierna av klassiker i tysk översättning, schweiziska förlag, tyska...
     Och jag kan komma att tänka på Mondadoris vackra serie av de italienska klassikerna (jag äger den underbart läckra Horatius-utgåvan, parallelltext - latin/italienska, och Quasimodos samlade, och...), eller tänk på Gallimards Pleïade-serie, på Loeb...
     Men vi lägger ned dem, eller ger bara ut Strindberg igen... Kommer någon ihåg den storslagna satsningen som Wahlström & Widstrand gjorde för ett decennium sedan? Jag tror jag äger rubbet, Prokopios, Kanaaneiska myter, Juvenalis, Livius... Snygga. Men uthålligheten? Nej, i Sverige måste man gå med vinst efter två kvartal.
     Eller är det som Ezra Pound en gång skrev i en kort ironisk text strax efter första världskriget:

     The thought of what America would be like
     If the Classics had a wide circulation
          Troubles my sleep...

Fast naturligtvis kan man bara tacka och ta emot när Natur o Kultur nu gör det de gör.

Partille Bokhandel

Jag har som så många i min generation förfasats över hur den moderna bokhandeln fungerar. Man går inte in i en bokhandel för att köpa något man bestämt sig för att köpa, man går in i en bokhandel och kommer ut med tre böcker man inte ens visste existerade. Jag vet inte hur många gånger jag lockats av böcker i hyllorna, till sist bestämt mig, för att senare upptäcka att mitt liv nästan fått en ny riktning, allt bara för att jag i bokhandeln upptäckte en bok som jag inte kände till, inte kunde känna till, aldrig hade hört talas om - men där stod den, i hyllan, och ibland hade den stått där i flera år... Detta var före returhysterins tid. Men sådana bokhandlar finns inte längre. I min Kungälvsbokhandel försökte jag köpa en nyutkommen diktsamling av en av våra uppburna unga för något år sedan och möttes av beskedet att man inte längre förde lyrik. Jo, Tranströmer och Lugn förstås, och Dikter för särskilda tillfällen, och vackra citat-samlingar, jag ids inte prata om eländet...
     Men lycka! - nu hör jag att västra Sveriges bästa bokhandel skall återuppstå. Och i en av Göteborgs mer spektakulära byggnader, hörnet Västergatan/Föreningsgatan. Jubel och lycka.

Museum Brandhorst

I samband med utgivningen av en ny roman, jag minns inte vilken, tillfrågades jag för några år sedan av en sån där rundfrågejournalist som ställde käcka frågor. En av frågorna var huruvida jag hade något motto. Vad svarar man? Jag svarade iallafall att om jag skulle skaffa mig ett valspråk så skulle det vara: "Det är bara det man gör till överdrift som det blir något med."
     Sedan dess har jag många gånger tyckt att det var ett alldeles förträffligt och dessutom alldeles sant motto. Nu har jag varit en knapp vecka i München och för omväxlings skull sett annat än Alte och Neue Pinakothek. I ett vackert randigt hus inte långt från Pinakothek der Moderne steg vi, min fru och jag, således in för att se det - "alldeles hypermoderna", som kassörskan sa, varnande. Andy Warhol har jag tröttnat på sedan länge. Men i ett stort rum som skulle ha passat näckrosbilderna av Monet var vi nu med om resans absoluta höjdpunkt: tolv stora pannåer över hela den vackert svängda salen: färgexplosioner, konturteckningar av båtliknande former, den ena ekande den andra, salen runt, det var oerhört dramatiskt och när vi läste att den av mig tidigare okände konstnären kallade konstverket Lepanto, det vill säga det sjöslag som den gången, på femtonhundratalet, hindrade muhammedanernas framfart i Europa, blev salen, konstverket än starkare.
     Och jag tänkte på mitt motto. Konstnären?
     Cy Twombly.

Min förste riktige förläggare

'Bort gå de, stumt skrida de...'
     När jag 1980 kom till Norstedts var Thomas von Vegesack förläggare för svensk skönlitteratur. Jag hade tidigare givit ut en bok på Bonniers och nu frågade Thomas varför jag kom med den nya till Norstedts. Jag sa att jag så hemskt gärna ville att K E Forsberg skulle göra omslaget, och dennes omslag hade jag bara sett på Norstedtsböcker. Thomas tittade på mig och sa: "Det är nog den dummaste anledning att byta förlag jag nånsin hört." Men han ringde Forsberg som hade mycket annat att göra. Och på den bok som kom ut våren 1981 fick jag en framsida som jag fortfarande värdesätter högt.
     Och nu läser jag, just hemkommen från det Tyskland, vars samtidslitteratur både Thomas och jag satte stort pris på, att han är borta.

Översättarutbildningen på Södertörn

Jag är inte säker på att alla, som händelsevis läser det jag skriver, brukar se på Svenska Akademiens hemsida. Därför gör jag helt enkelt så att jag här kopierar deras mycket tydliga uttalande när det gäller hotet mot Södertörns översättarutbildning (se min blogg 3/5). Det känns så tillfredsställande med - tydlighet.

2012-05-11

Uttalande rörande framtiden för Södertörns översättarutbildning

Det har sagts att Europas gemensamma språk är översättningen. Det gäller inte minst i ett litet land som Sverige. Från översättningen av Nya testamentet 1526 till det senaste seklets tolkningar av Proust, Kafka, Mann och Joyce har den svenska kulturen varit beroende av goda översättare som berikat språket och givit tillgång till oskattbara tankevärldar.

Men det har självfallet inte stannat vid den europeiska kulturkretsen. På senare tid har skickliga översättare gett svenskt kulturliv viktiga impulser genom verk av kinesiska, japanska, arabiska, persiska och turkiska författare likaväl som väsentliga verk från USA och Latinamerika. För Sveriges del i det internationella samtalet har de kompetenta översättarna varit av vital betydelse.

Den översättarutbildning som sedan ett antal år bedrivits vid Södertörns högskola, med tonvikt på skönlitteraturen, är ett viktigt inslag i sammanhanget. Här har äldre erfarna översättare kunnat förmedla sina erfarenheter till blivande kolleger och på så vis svarat för en obruten tradition i den angelägna verksamhet som översättningen utgjort i vårt land. Södertörns högskola borde känna stolthet över denna insats. I stället vill man de facto – av snäva ekonomiska skäl – lägga ned hela den aktuella utbildningen.

Många av oss ledamöter i Svenska Akademien har ingående erfarenheter av såväl översättningens betydelse som dess problematik, och Akademien har också anordnat ett internationellt Nobelsymposium kring dessa frågor. Mot den bakgrunden reagerar vi starkt inför det aningslösa slöseri, som denna besparing skulle innebära. Vi vill på det bestämdaste avråda Södertörns högskola från en på sikt ödesdiger nedläggning av översättarseminariet.

Den offentliga kulturpolitikens härjningståg fortsätter

Om den offentliga svenska kulturpolitikens härjande framfart har jag tidigare skrivit, och redan 21 nov citerade jag vad ledaren för Oslo Sinfonietta ansåg om den svenska hållningen när det gäller kultursatsningar.

Idag läser jag i GP att den 140 år gamla hantverksutbildningen på Nääs förmodligen måste läggas ned (samtidigt som Kultur i Väst använder sina 80 millioner om året till mer eller mindre tramsiga organisationsförändringar och - jag minns 70-talets sensitivitetsövningar - interna möten).

Och jag läser i SvD att den osannolikt viktiga översättarverksamheten vid seminariet på Södertörns Högskola skall läggas ned. Vad i herrans namn sysslar denna kuriösa regerings ännu mer kuriösa kulturminister med? Vad Södertörnseminariet, sedan Lars Erik Blomqvist, Jan Stolpe och Anders Bodegård m fl drog igång har betytt, kan inte mätas. Ja, det är väl därför det får läggas ned. Man kan inte i siffror mäta dess betydelse. Och det är säkert samma idiotiska kontroll-räknemani som gör att Zlatan förmodligen är Sveriges viktigaste kulturperson i ministerns ögon. Jag minns med förfäran litteraturdocenten Tomas Forsers stillsamma berättelse, för bara något år sedan, om hur han hade pratat klassiker med de nya litteraturstuderande vid Göteborgs universitet och på frågan om vem som skrivit Brott och straff fick svaret "Liza Marklund".