Stor diktare har gått ur tiden

Med risk för att den här litterära bloggen blir en sida med dödsannonser, vill jag denna dag ändå berätta att en av dem jag tänkt ha med i min serie om i Sverige bortglömda poeter gick ur tiden i tisdags, 82 år gammal. Under min tid som skrivarkurslärare förvånade jag då och då en del - företrädesvis kvinnliga kursdeltagare - med att vilja ha dem att noga studera poetiken hos Adrienne Rich. Jag minns att jag satte hennes fina WHAT IS FOUND THERE. NOTEBOOKS ON POETRY AND POLITICS (1993) i händerna på den ena efter den andra. Fundera på, brukade jag säga, varför ett av hennes viktiga kapitel heter "Not how to write poetry, but wherefore". Jag ville att man skulle ägna en del eftertanke åt hennes påstående att poesin skulle och kunde vara "a fierce, destabilizising force, a wave pulling you further out than you thought you wanted to be." Jag minns de många långa stillsamt eftertänksamma stunderna över hennes kristallklara texter.
     Detta är min kaddish för henne.

Blivande Nobelpristagare död

Jag måste passa mig. Ni vet, tidningarna älskar att fråga vem som blir näste Nobelpristagare i litteratur, och när Le Clézio hade fått priset fick jag just en sådan förfrågan och svarade Inger Christensen, Nordens finaste lyriker sedan Olav H Hauge hade gått bort, och så - dog hon. För bara någon vecka sedan satt jag med redaktören för en tidskrift som ämnade göra en sak om författare som dels är bortglömda dels borde få priset och jag sa, med emfas, Antonio Tabucchi. Idag läser jag att han är död. Jag måste börja passa mig.

Jag har kommit i takt

Ibland vet man inte. Jag har tyckt att jag varit i otakt med tiden många gånger, men kanske vänder det just nu. Det lantliga är inne, inte bara Bannerhed... Och Ekerwald skriver en bok om Olav H. Hauge...
     Det ser ut som en tanke. Min nya roman, den kommer i september, är en långsam lantlig historia och den handlar om - Olav H. Hauge. Bl.a.

Om döda föräldrar

Goda vänner skriver om döda mödrar eller fäder, andra bekanta tar upp sin alkoholism, sina misslyckanden, att man blir mamma, att man inte blir mamma, att man skiljer sig, att man får cancer. Dvs allt sådant som alla andra råkar ut för utan att för den sakens skull genast berätta för alla andra. Min f. förläggare har flera gånger bett mig skriva om min mor. "Skriv om hur det verkligen var." Häromdagen frågade man mig om jag funderat på att skriva mina memoarer. Sådant gör mig bara generad.
     Jag gillar Toni Morrisons svar till studenterna vid Oberlin i Ohio för ett tag sedan: "Folk säger att man skall skriva om sånt man känner till", sa hon och fortsatte: "Här står jag och säger till er att ingen vill läsa om sånt, för du vet inte nånting. Så skriv om sånt du inte vet något om. Och var aldrig aldrig rädd." ("People say to write about what you know. I'm here to tell you, no one wants to read that, cos you don't know anything. So write about something you don't know. And don't be scared, ever.")

USA:s förtjusande dubbelmoral

Jag blir bara trött när jag tänker på den amerikanska dubbelmoralen. En ung amerikan skjuter småbarn i Afghanistan, en annan hävdar att man inte får göra abort eftersom det är mord. Allt liv är heligt...
     (Det är som den svenska vapenexporten: vi gör oerhört effektiva vapen, vi behöver sälja dem, men den som köper dem får inte använda dem i krigiskt syfte. Reinfeldt (och före honom alla andra svenska statsministrar) talar om arbetstillfällen och att man räknar med att köparen förstår att det neutrala och alltid lika snälla Sverige vill ha fred... )
     Men tillbaka till USA. Det har åter skapats en lag i Texas vars etiska nivå kan diskuteras. Garry Trudeau, den underbare seriesatirikern som gör DOONESBURY, har gjort en osannolikt häftig satir över vansinnet, och får plötsligt veta att några amerikanska tidningar inte kommer att publicera serien därför att han ironiserar över just denna nya Texas-lag.

Här ett utdrag ur en stark artikel av Ewen MacAskill om saken från The Guardian 11 mars:
     "/ - - -/ The strip deals specifically with a law introduced in Texas and other states requiring a woman who wants to have an abortion to have an ultrasound scan, or sonogram, which will show an image of the foetus and other details, in an attempt to make her reconsider.
     It portrays a woman who turns up at an abortion clinic in Texas and is told to take a seat in "the shaming room". A state legislator asks if she has been at the clinic before and, when she says she had been to get contraceptives, he replies: "Do your parents know you're a slut?"
     Later, she says she does not want an intrusive vaginal examination but is told by a nurse: "The male Republicans who run Texas require that all abortion seekers be examined with a 10-inch shaming wand." The nurse adds: "By the authority invested in me by the GOP base, I thee rape." /- - -/"

     Det värsta är att antagligen samliga republikanska presidentkandidater tycker lagen är OK.

Lagerhuset, dvs Litteraturens Hus i Göteborg

Ibland får man svar som överraskar med sin självklarhet. Jag berättar för en besökare att det i Göteborg pågår en diskussion om att skapa ett Litteraturens Hus. Likt det som finns i Oslo, eller i de tyska städerna (jag har själv besökt dem i Berlin och i Kiel). Jag förklarade att Ingrid Elam gjort en utredning om saken, att hon kommit fram till fyra förslag, att hon själv underligt nog förordar sitt egenhändigt påkomna och inte det självklaraste av de andra, att staden skall fatta beslut i slutet av mars, ja, jag låter precis så entusiastisk som jag är för saken.
     Det häpna svaret jag får av den i huvudstaden verksamme är: "Men herregud, ni har ju redan ett Litteraturens Hus."
     Och personen ifråga menade att Lagerhuset redan fungerar som ett Litteraturhus, han nämnde all faktisk verksamhet, nätverkstan, några av landets bästa tidskrifter, de små förlagen, osv osv, och att det med en häftig krog i samma hus blivit ännu mera ett självklart sådant ställe, han påminde om närheten till ABF-seminarierna i kåken intill och närheten till Filmfestivalen och Draken och dessutom ett på kvällarna tänkt Ungdomens Hus.
     Han stirrade på mig och skakade på huvudet: "Är ni helt från vettet här nere? Ni har ju för tusan redan ett Litteraturens Hus! Sedan mer än ett decennium, dessutom!"

Carin Jämtins förhållande till livet

Jag läser Karl Kraus. Precisionen i hans påståenden är häpnadsväckande och av ett slag som man snart inte finner i vår tid. Jag kan av och till känna samma tydlighet hos Ulf Eriksson, men alltför ofta dolt i komplicerade formuleringar, och jag finner den hos Horace Engdahl. Men ofta är det inte. Det är en njutning att då och då läsa Kraus, som ett slags rengöring av mottagarsinnena, som när man förr i tiden rensade kassettspelarens tonhuvud.
     Men nu tittar jag upp eftersom Carin Jämtin i TV skall svara på frågor rörande vår tids ofattbara och skrämmande missbruk av skattemedel. "Får man använda skattemedel till vinstutdelning i vård, skola och omsorg", frågar reportern, sedan man fått veta att av svenska skattemedel någon milliard delats ut till Caremas ägare. Carin Jämtin, tänker jag, svara nu att det måste vara förbjudet att använda skattemedel så. Men hon slingrar sig. Hon får frågan tre gånger. Hon svarar varken ja eller nej.
    Det finns ett uttalande av Karl Kraus jag kommer att tänka på. "Der Ästhet verhält sich zur Schönheit wie der Pornograph zur Liebe und wie der Politiker zum Leben."

EU:s senaste idiotiska påhitt

Den 3 febr skrev jag här på min blogg att EU är ett hot mot små nationer.
     EU är generellt ett hot mot det mesta av det vi en gång kallade vår rimliga välfärd och vårt sätt att leva. Idiotin bland Bryssels byråkrater verkar vara gränslös. Idag hör vi att en fågeldamm i Alingsås som i femtio år och mer varit barns och vuxnas glädje, därför att man där kunnat se nästan tjugo olika sorters andfåglar på nära håll, nu måste göra sig av med alla fågelarter utom sju. Bryssel har kommit fram till att man bara får ha sju sorters fåglar i stadens vattendrag. Sju sorter. Det finns inga gränser för idiotin. Det har man alltid vetat. Men måste vi bry oss om vad några stoppnålsögda belgare tycker om hur vi vill leva vårt liv i Sverige? Sju sorter. Jag väntar på beslutet att antalet tranor som väntas till Hornborgasjön under de kommande veckorna inte får överskrida ett visst antal per hektar. Det finns inga gränser för idiotin. Kommer ni ihåg de krokiga gurkorna som måste rätas ut?
     Övertaliga änder kan ju istället hamna på belgarnas och fransmännens middagstallrikar. Det är där de nordiska stararna numera finns. Här finns de inte, som bekant. De fångas och blir mat därnere.
     Dagens rätt i belgiska skolor: Nordisk stare, med pommes frites. Och nästa veckas favorit: tretton sorters svenska änder. Med pommes frites.
       EU är - jag vidhåller det: EU är ett hot. Mot små nationer men framför allt mot sunt förnuft.