Om litterär ton

Hösten går, och som alla höstar växer högen med nya böcker som jag inte bara bör utan oftast vill läsa, men det är något särskilt i höst, jag vet inte vad det är, och jag undrar om jag snart har fyllt behovet av ny text, jag läser och märker att jag sneglar på nästa, jag läser lite här och där, jag sätter mig till, jag bestämmer mig verkligen och märker att jag sitter och tänker på annat. Eller längtar. Och när jag funderar på vad jag längtar efter så säger det mycket högt inuti mig: jag längtar efter en bärande ton, en riktig ton, ett tonläge som tar sig in, ett tilltal som inte kan motsägas, ett språk som inte visar att det bara är språk utan som är så genomskinligt att livet, själva tillvaron, genast stiger fram och just blir -tilltal.
     Genom åren har några tonlägen blivit viktigare än andra.
     Och när jag åter lägger en av de ambitiösa unga prisade debutanterna halvläst på min läshög reser jag mig för att ta ned texter jag inte sett på länge. Jag slår upp på måfå, och genast är det som att befinna sig i ren luft, vid en stor utsikt, jag tilltalas av en lågmäld men precis stämma. Jag tar fram allt av honom. Jag läser litet här och där. Det är som att komma hem, det är som att vara tillbaka en försommarkväll i det riktigaste av landskap, barndomens, eller i tillvaron före detta börshysterins ursinniga tidevarv. Och vem läser jag på det viset?
     Jag vet att bara två böcker av honom finns på svenska, dels hans meningslösaste roman, en kärleksroman, som skiljer sig från alla hans andra böcker, dels en tredjedel av hans viktigaste 50-talsroman, men bara en tredjedel, och i ett utförande som om förlaget ändå inte trodde den skulle sälja, med ett av sin samtids fulaste bokomslag. Sedan ingenting, trots att produktionen växte liksom den aparta berömmelsen. Man borde på svenska ge ut den skildring av Hamburgs bombning som la denne författares värld och alla hans av nazisterna förbjudna manuskript i grus. W G Sebald har i sina essäer lyft fram just den tunna boken som ett av de viktigaste aktstyckena om de allierades talibanistiska terrorbombning av tyska storstäder. Men inte heller den makalösa texten finns på svenska. Och 1977 dog han till sist, en författare som hela tiden varit närvarande men aldrig hört till de stora tv-sända kotterierna. När han dog stiftade man ett pris i hans namn, i dag ett av Tysklands mer presigefyllda.
     "Es kommt nicht auf das Thema an, sondern auf die Melodie, in der man das Thema singt." Ur dagboken från tidigt 60-tal. Jag läste det först när dagböckerna publicerades i slutet på 90-talet, men hade kunnat ha det som motto för vad jag själv velat sedan jag började skriva.
     Vem talar jag om?

Litterär lantlig långsamhet

Kan det vara så att något vänder? Den nye Augustprisvinnaren säger sig vara förvånad över att en roman, som utspelas på landsbygden, som är mycket långsam och som först och främst drivs fram av sitt språk, kan vinna och därmed, med tanke på hur det varit efter priset de senaste åren, också få många läsare.
     Jag brukar roa mig med att svara, när jag allt oftare får frågan, att några av de allra bästa romaner jag någonsin läst utspelas på landet, är osannolikt långsamma och i mycket hög grad drivs av just - sitt språk. Jag brukar nämna MARKENS GRØDE (1917) av Knut Hamsun och jag brukar nämna den vackraste roman jag vet: Tarjei Vesaas FUGLANE (1957). Båda synnerligen långsamma lantliga historier och på alla sätt språkligt enastående. Låt mig därför hoppas att KORPARNA visar sig innebära en vändning bort från Fjällbacka och romaner där någon i första kapitlet hänger upp en granne eller stryper en kvinna på Finlandsbåten...
     Jag har under den sista tiden läst några ofattbart starka romaner, som utspelas just i lantlig miljö, som drivs av ett makalöst språk och som är andlöst långsamma, men som man läser utan att kunna lägga från sig: Josef Winkler: ROPPONGI. REQUIEM FÜR EINEN VATER (2007), om bland annat begravningsceremonier hos österrikisk bondbefolkning i samtiden, och en annan, mycket ung österrikare, Reinhard Kaiser-Mühlecker, vars bonderoman DER LANGE GANG ÜBER DIE STATIONEN (2008) är så långsam att både Hamsun och Vesaas verkar hektisk action-rulle i jämförelse. Men vilken bok!
     Just långsamheten är ett sätt att förstå världen, dvs sitt liv. I dagens GP skriver Dan Sjögren, vars metaforstarka språk torde vara det vackraste som publiceras i den tidningen, om novembers dimma. "Vi rör oss mycket långsamt, som om fötterna måste uppfinna vägen innan vi kan beträda den."

Svensk kultursatsning

Min son, Ludvig Claeson, arbetar efter ett år i Sverige åter i Norge. Han stod ut ett år i Dalarna (vid Sinfoniettan) innan de över tjugo åren i det Norge som på ett helt annat sätt verkligen satsar på kultur drog honom tillbaka. Hans nuvarande jobb med Oslo Sinfonietta och Cikada-ensemblen gör att han dessa dagar är på musikfestivalen i Huddersfield, England. Han skriver entusiastiskt om alla fantastiska föreställningar och ensembler.

     Och så mitt i alltsammans skriver han detta: jag citerar några rader ur hans senaste brev.

"Se här", skriver Ludvig och skickar med en länk, http://www.hcmf.co.uk/  "så förstår du att detta är samtidsmusik-Europas riktiga getingbo. Cikada spelar 4 konserter, London Sinfonietta är här, Ensemble Recherche, Nieuw Ensemble från Holland, ja, alla helt enkelt. Nordiskt tema i år, men inga svenska ensembler, inte en enda. Förklaringen kan vara att Music Information Centre Norway och dess danska motsvarighet SNYK är aktiva medarrangörer och sponsrar festivalen med både pengar, idéer och aktiv producenthjälp, medan man i Sverige lagt ned Rikskonserterna och mest bryr sig om Idol. Det kan finnas andra förklaringar också, men jag lutar åt att jag har en poäng i min förtvivlade sarkasm. Men det är ju här man träffar alla andra festivalarrangörer, 25-30 av Europas mest intressanta unga kompositörer är här, och om man inte satsar vinner man inget..."
    
    

En del vill man ha sagt om vikten att läsa. Och ibland kan det vara skönt att ha sagt det så att man slipper tjata om det. http://vimeo.com/32075474

Horace vs Zlatan

Horace versus Zlatan. Jag har beställt Horace Engdahls nya bok i den lilla relativt nyöppnade bokhandeln i det lilla samhället Nödinge. Jag har varit inne - gång på gång - och frågat om den kommit. Men nej. Idag, efter ca 3 veckors väntan frågar jag varför den aldrig kommer. Då får jag till svar att distributören också har att göra utskick med Zlatans bok, och så mycket hade man inte haft att göra tidigare. Man har inte haft tid med vanliga beställningar. Och då "har vi prioriterat de stora bokhandlarna", citerar min bokhandlare distributören. Så jag måste väl åka in till Göteborg, 50 km, för att köpa den. Och den lilla bokhandeln har inga ex att erbjuda. Och den lilla bokhandeln blir leksaksaffär. Och på sikt finns inte den lilla bokhandeln alls. Zlatan är således med och lägger bokhandelssystemet i graven. Inte bara intresset för riktig fotboll... Eller är det bara ytterligare ett exempel på att kultur inte längre är viktigt alls, att det enda som verkligen betyder något är profit, profit, profit...

Några dagar som skiljer sig från de tidigare, de går snabbare, de känns tommare... men varför? Jag läser, jag vankar, jag ser ut, jag läser igen, just nu Yoko Ogawas märkliga roman EN GÅTFULL VÄNSKAP (2003), den lockar mig så som hennes andra böcker lockat mig, det är konstigt att bara en bok finns på svenska, hennes RINGFINGRET (1994) blev jag tvungen att läsa på italienska, den borde översättas, den är om möjligt ännu märkligare och vackrare än den jag nu läser, men det är inte det, det är något annat... Jag vankar, dagarna är fyllda och går fort, och nu denna måndagsmorgon kommer jag på varför jag tycker tillvaron går för fort och dagarna innehåller för litet!
     Jag har just satt punkt, skrivit färdigt en ny roman. Jag har lämnat ett antal gestalter jag levt med länge. Jag har stängt om den värld jag befunnit mig i parallellt med den värld där jag sitter och skriver detta. Jag har nu bara denna enda värld. "Créer, c´est vivre deux fois." Så skrev Camus redan som mycket ung man. Men det är verkligen så. Att skriva är att leva två gånger. Att skapa är att leva dubbelt; inte leva dubbelliv, utan dubbla liv. Rikedom. Det är det som är orsaken till dessa dagars märkliga tomhet, enkelhet, rasande fart från frukost till sänggång.
     Jag måste genast hitta nya gestalter, en ny värld, ett nytt projekt, ett liv till.

"Det en tycker om ska en kunna utantill", brukade min morfar säga. Jag fick tidigt lära mig att det var bra att lära sig dikter utantill. Jag kan många. Genom åren har jag haft stor glädje av att minnas starka dikter. Men först idag, när novembernumret av POETRY (Chicago) kommit, förstår jag att det finns annat att vinna av det också.
     David Shapiro skriver:
     "An analyst said I´m not demented because I still know The Waste Land by heart. My mother said to memorize many poems: 'It will be good for you in prison.'"

Nu skall det bes om ursäkt igen. De som en gång placerades i fosterhem får ersättning i efterhand av staten. Summans storlek har jag ingen åsikt om. Någon uttalar att man kräver en ursäkt. Men kravet på "ursäkt" gör mig brydd. Vem skall be om ursäkt? Den som gjort fel och ångrar sig? Eller helt enkelt den som har motsvarande jobb idag? Men om den som skall ångra sig sedan länge är borta, varför skall andra be om ursäkt? Varför skall den som aldrig gjort sig skyldig till förseelsen, eländet, brottet, felaktigheten osv be om ursäkt? Statsministern, också den tidigare, ber om ursäkt för vad tidigare generationer förbrutit. Det är ömkligt. Tysklands förbundskansler ber nu, sjuttio år senare, om ursäkt för det som hände under andra världskriget. Det är ömkligt. Redan 1964 skrev Myrdal att "ingenting kostar mindre än ånger". Den danska tidningen Politikens chef ber alla muhammedaner om ursäkt för teckningarna, men journalisterna blir rätteligen upprörda över ett sådant tilltag, de ber inte om ursäkt för sitt journalistiska arbete. Dagens präster ber om ursäkt för vad pedofila företrädare för ett halvt sekel sedan gjorde. Franska präster bosatte sig under 30-talet i fattiga stadsdelar och levde och arbetade, inte sällan med vanliga arbeten, på samma villkor som sina församlingsbor, men Katolska kyrkan bestämde på 1950-talet att "kroppsarbete är oförenligt med prästyrket", jag citerar Gunnel Vallqvists KATOLSKA LÄROÅR (1995), och många flyttade bort. På 90-talet ber så de katolska biskoparna dessa arbetarpräster om ursäkt för vad kyrkan ställde till med i deras relation till församlingarna. Det är ömkligt.
     Jag sätter mig att leta efter vad Gustav Hedenvind-Eriksson en gång skrev, och finner det i MED RALLARKÄRRA MOT DIKTEN (1944): Ångern, säger han, är "en meningslös sinnesstämning eller kanske kraftförbrukning". Jag sitter här och tänker. Men jag håller med den gamle jämten. De ursäkter som nu avkrävs till höger och vänster är meningslösa, betänkliga och kraftödande.

Jag vet inte hur många gånger jag påbörjat en text som skall skildra det älskade Italien jag alltid återkommer till, och Rom. Men att skriva om att man gillar andra ställen; det ligger något förmätet i sådant. Alla älskar någon plats. Den fulaste trakt är någons paradis. Vem behöver veta hur jag uppfattar Rom, dess gator, dess atmosför, ingen behöver höra att jag uppfattar Rom som ett tillstånd inte en plats. Men så har jag denna helg beslutat lägga ned försöken. Anledningen är att jag läste festskriften till Cecilie Løveid som Kolon givit ut, TILL CECILIE (2011) och ett av bidragen fick mig att läsa om. Och läsa om. Eva Ström beskriver Rom i tre korta prosadikter.
     Så skall det alltså göras. Jag lägger ner mina försök att älska Rom i text.