Officerarna betraktade alltid dödandet på slagfälten från en skyddad höjd

Klimatkonferensen är över. Alla som var där klappar alla andra i ryggen och alla gratulerar varandra. Varför känner jag sådan tveksamhet inför det? Eller misstänksamhet.
     Det finns ett gammalt talesätt som jag ofta hörde som grabb när jag tyckte jag varit duktig: "Det är inte vad man säger som räknas, det är vad man gör."
     Som alltid är det en litterär text som pockar på uppmärksamhet inifrån skallen. Jag funderar.
     Och i morgon förklarar man varandra krig igen, ungefär så säger Odysseus i en läsvärd pjäs som Jean Giraudoux skrev under mellankrigstiden - den gången med tydliga anspelningar på det som samtidigt hände i det Tyskland som rustade upp - och hela tiden talade om freden.
     Hector och Odysseus sitter för sig själva på en altan med utsikt (och ett gott vin) och försöker prata sig fram till något slags överenskommelse - så att trojanska kriget skulle kunna undvikas! Och det som gör att jag kommit att tänka på den scenen just nu, dagarna efter klimatkonferensen, är den skakande sanning som Odysseus i lågt tonläge och med stor eftertänksamhet uttalar. Och med stor vänlighet visavi Hektor, vill jag tillägga; denne tänkes ju vara motståndare och fiende, ett uttryck som Odysseus invänder mot (Pourquoi toujours revenir à ce mot ennemi?)
     Odysseus säger om fredsförhandlarna: Et ils se retournent de leur calèche pour se sourire... Et le lendemain pourtant èclate la guerre...
     Och sedan, den sanning som fick mig att leta: Le privilège des grands, c´est de voir les catastrophes d´une terrasse.

Klimatkrisen är inte det värsta hotet!

När skall man inse att ett av de grundläggande problemen i världen är religionen? Man kan inte resonera med människor som envisas med att hänvisa till "gud säger" eller "det står så i koranen". Men varje gång jag säger detta får jag veta att religionerna är kärleksfulla och bara vill gott.
     Idag läser jag i Arizona Daily Star: "In the final few years of Tashfeen Malik´s life, the people around the young woman saw her dress ever more conservatively and urge people ever more ardently to live a devout life." Fast det gudfruktiga livet betydde tydligen 'bomber och granater' - och minst 14 döda. Med hänvisning till vadå? Till något en kameldrivare skrev för 1500 år sedan?
     Men detta är inte skrivet för att misskreditera muhammedanismen. Detta är skrivet för att visa att samtliga religioner är lika goda kålsupare. Istället för att ändra vapenlagarna i USA tycker de religiösa republikanerna att man skall "be mera". Och buddhister i Burma vill bli av med muhammedanerna eftersom de inte är buddhister. För att inte tala om de idioter som hävdar att gud ger tillåtelse till fler judiska bosättningar på västbanken.
     Klimatkrisen - jo, den är påtaglig; men den är ett intet mot hotet från sådana troende som inte kan låta andra vara ifred.

Hedengrens hotas igen - av arabemirat

'Världskrig', skriver Wilhelm Agrell. Tredje världskriget ser annorlunda ut än de tidigare. Nu är det västvärlden mot islamister och jihadister... Skall man se Förenade Arabemiratens investeringsbolag Adia i det ljuset? Slår man sönder Sturegallerian försvinner ju Hedengrens. Och böcker är väl det islamister är allra räddast för?

Den tid vi lever i

Det är inte många veckor sedan jag var inne på ett av de få antikvariat som idag finns kvar på gamla Fiolstræde i København för att där köpa fjärde upplagan av det verk som danskarna är osannolikt bra på att hålla igång: Danske digtere i det 20 århundrede. Tre jättelika band. Jag tillbringade timmar bland hyllorna, och konstaterade att 'den...och där står den... men jag kommer tillbaka och köper sedan'. När bokhandlarna försvinner eller blir pappershandlare med leksaker som specialitet blir antikvariaten - för en sådan som jag - livsviktiga. 


Så - denna morgon läser jag att Vangsgaards antikvariat på Fiolstræde har gått i konkurs... Och 200.000 böcker säljs ut lagom till julhandeln... Den som varit inne på Vangsgaard kan bara som jag säga oié, ack, ve... Vad är det för tider vi lever i?! 

Ja, vad är det för kulturlösa tider vi lever i? (Att läsningen tynar ser vi dagligen exempel på. Att unga män åker till Syrien för att få skjuta med bössa, halshugga och ha kul på andra sätt beror på att de aldrig läst en enda bok, aldrig satt sig in i en annan människas liv, aldrig tänkt över något som inte givit omedelbar lusttillfredsställelse, aldrig förstått att det enda vi har är varandra... Och skolundervisningen har inte hjälpt ett dugg... för när läste man där annat än det allra enklaste?)

Kristdemokratins grundläggande osolidaritet

När jag ser de unga (mestadels kvinnliga) politiker som nu satts att ta hand om det här landet blir jag oerhört bekymrad. Det som de unga (mestadels kvinnliga) kristdemokraterna visar upp är just den okunnighet och historielöshet som är resultatet av en obegriplig Persson-Reinfeldtsk skolgång - och ett ytterligare exempel på varför svenska unga klarar sig så dåligt i kunskapsundersökningar. Men framför allt uppvisar kristdemokraternas nya unga (mest kvinnliga) ledare hur grundläggande osolidaritet ser ut och bakom allt vackert prat (inför de stora frågorna om flyktingkatastrofer och klimathot), bakom detta ser man bara den gamla vanliga borgerliga privat-girighetens flinande ansikten.
    Detta stillsamma sorgsna 'meddelande' istället för att här skriva om en makalös trebandsbiografi över en stor exil-levande författare som upptagit mig de senaste veckorna.

TILLÄGG 14 okt
Jag vill uppmana alla att läsa Göran Greiders utomordentligt klargörande artikel i dagens Dagens ETC. Jämförelsen mellan de livfarliga unga livets-ord-anfrätta kristdemokraterna och USA:s Tea-Party-rörelse är bestickande.

En lekman om den nya Folkvandringstiden

En vän skriver: "inget nytt på din blogg?" -
     Ja, så är det ju, men jag har under den senaste tiden skrivit ett slags inlägg om vår tids obegripliga flyktingsituation för en folkbildningstidskrift; det har tagit tid att läsa in mig. Och att se in mig! Och jag har - och den ende jag sett som tagit upp en liknande vinkel är Göran Greider i Dagens etc - jag har förvånats över hur alla bara är upptagna av symptomen på och effekterna av något mycket värre (fast effekterna är så groteska att det inte är underligt att det blir så): detta nämligen att vi stillatigande sett på, i snart två decennier, hur västvärlden systematiskt tagit sig rätten att slå ut delar av det muhammedanska mellersta östern som idag genererar fler flyktingar än man kan föreställa sig  -  Men Europa har i alla tider delat upp världen efter egna intressen på det viset. Flyktingsituationen är inte bara ett humanitärt och logistiskt problem, Det är framför allt ett politiskt problem - och då menar jag inte bara hur Merkel & Co skall fördela de skyddssökande.
     Den enkla sanningen i uttrycket "som man sår..." gör att det är självklart, absolut och villkorslöst självklart, att vi i Europa nu, på alla sätt, tar vårt ansvar och hjälper dem som kommer.
     Tills idioter som Assad och andra medeltida självhärskare kunnat förpassas dit de hör hemma; (vi hör ju då och då talas om en "historiens sophög").
     Efter den sorgsna bilden av den drunknade pojken, en kort orolig tanke. Under bilden - publicerad överallt, varje dag - står copyrightägaren. Det är väl ändå inte så att någon nu gör sig en förmögenhet på den tragedin...?

Ord & Bild och vår tids beröringsångest

Detta skrev jag till en redaktion för ett nytt tidskriftsnummer. Ingen reaktion. Jag citerar mitt brev här eftersom det berör en väldigt central problematik i våra dagar.
     Till red för Ord & Bild: "Ibland blir det faktiskt bara jönsigt när ni försöker vara så "korrekta" att det gränsar till det osannolika. Läser nya numret av O&B och retar mig på en del småfel ('jag tar här bort exemplet'), mer dock på sådana dumheter som på sid 6. Man kan inte göra om en faktisk titel bara för att man har beröringsångest när det gäller vissa ord. Sigge Strömbergs bok hette Mannen som ville bli neger (och den kom inte ut 1922 utan redan 1915!) och om vår tid fått fnatt när det gäller vissa ord så kan man ju av det skälet inte ändra fakta! Jag fasar för vad ni skulle ställa till med om ni skulle göra ett nummer om den kinesiska Han-kulturen...!"
     Vi håller på att hamna i samma situation som i USA efter kriget (enligt Hayakawa) när man inte fick nämna ordet Lenin - och man fick problem med kartorna över Sovjetunionen... Vi måste sätta stopp för idiotin innan det går för långt.
     Det finns verkligare problem att ta tag i!