Don DeLillo, Per Petterson & Co

Ingenting har varit vanskligare än att svara på frågan vem man tycker skall få Nobelpriset i litteratur; jag vet inte hur många gånger jag blivit tillfrågad. Jag föreslog en gång Inger Christensen, då gick hon och dog, och jag föreslog vid ett annat (och offentligt) tillfälle Antonio Tabucchi, och så gick han och dog, så skam vet hur jag skall göra. (Jag kunde naturligtvis föreslå någon som jag tycker riktigt illa om - - - )
     Men när jag idag läser vad Lars-Håkan Svensson skriver i Sydsvenskan så kan jag bara hålla med. Om det blir något Nobelpris i år är Don DeLillo ett namn för Nobelkommittén att begrunda, skriver han.
     Eller Ko Un, säger jag. - Ingen nordbo, frågar min frågare. Nej, troligtvis ingen nordbo, svarar jag, även om Per Petterson nästan varje gång är, inte minst stilistiskt, läsvärd och ofta har beskrivningar och tänkvärdheter som lämnar en med många egna funderingar om tillvarons s k gåtor. Ja det vore väl bra med ett norskt pris igen - det är faktiskt längesedan sist!

Hade Trump anställt Gud under kampanjen?

Herredumilde! Att Trump på snart sagt alla sätt är en inte bara underlig och misslyckad utan direkt obegriplig president är väl de flesta på det klara med efter de här två åren. Men jag har frågat mig hur det kunde gå som det gick.
     Men mina kära blogg-läsare: NU VET VI!
     Sarah Sanders, Trumps stämma i världen, förklarade igår att "GUD VILLE SE HONOM SOM PRESIDENT!" Med tanke på att sådär trettio, fyrtio medarbetare till Trump redan fått lämna huset eller redan sitter bakom galler ser jag nu fram emot den dag då också Gud äntligen får lämna in!
     (Fast guhjälpeoss, sen är den trumpne ensam på täppan!)

Kafka, återanvänd

De ständiga referenserna...! Jag vet inte hur många gånger jag läst om 'skillnaden mellan lyckliga och olyckliga familjer', hur många gånger Orfeus vänt sig om för att se Eurydike försvinna igen, hur många gånger man doppat sin madeleinekaka i te för att återse gammelmormor eller barndomens syrenbersåer. Det är naturligtvis frågan om ett slags genbruk, som norrmännen säger, en kulturell återanvändning. Jag har i hela mitt liv på nytt och på nytt läst den enastående återanvändningen av Ovidius som Tegnér så fullständigt fabulöst gör i Magisterpromotionsdikten 1820. Mer levande blir aldrig Dafne än i den dikten.
     Men ibland blir jag bara förtjust över hur man kan använda inte den givna metaforen eller liknelsen utan själva idén! Här nedan en dikt (som jag i någon tidskrift publicerade för längesen) av den amerikanske poeten Billy Collins. Jag har haft svårt att finna något elegantare exempel på återanvändning.

  

METAMORFOS

Om Kafka kunde göra en människa till skalbagge med en enda mening

skulle han kanske kunna förvandla mig till något nytt,

en stillsam självsvåldig flod som rinner genom en skog,

eller helt enkelt det tyska ordet för flod, några bokstäver

gömda i den mörka alfabetiska ordningen i ett lexikon.

Inte för att jag har det så illa men det skulle vara skönt med en ny

omgivning och ny materia, och vädret som hela tiden påminner om honom.

Jag föreställer mig Kafka vid sitt skrivbord, pennans stift,

som, likt en fågels näbb, grumlar ytan på en damm av bläck,

och överst på ett ark skriver han en mening

som förvandlar mig till guldfisk eller en borttappad vante

eller en famn huggen ved eller till Stadsbiblioteket i New York.

Åh, tänk att vakna en morgon som Stadsbiblioteket i New York.

Jag skulle tillbringa dagen med att betrakta gamla män i regnrockar

komma uppför de obekväma trapporna mellan lejonen

med vildsinta anteckningsböcker i innerfickorna.

Jag skulle känna boksidorna vändas inuti mig likt fjärilar.

Jag skulle se ut över Femte avenyn med fullkomligt allvarligt ansikte.

Ukrainskt intermezzo

Att bli utsatt för sådant man bara läser om!  -  Idag får jag ett ängsligt brev från en gammal bekant. Han är bestulen i Ukraina och behöver pengar så han kan betala hotellet och flyga hem, pengar som jag kan skicka via osv osv... Det är naturligtvis rent skitprat, men jag frågar mig hur man kommit åt min e-postadress. Tills jag av en händelse ser vilka som läst den här bloggen och konstaterar att ovanligt många fler än vanligt läste den i går - i Ukraina!
     För något år sedan, medan jag ännu var yrkesverksam fick jag gång efter annan hjärtslitande brev från unga nigerianer som inte fick tillgång till sina millionarv om de inte kunde få utnyttja mitt bankkontonummer under en tid...
    Tur man aldrig skaffade bank-ID.

Politiska dikter (1)

Jag sitter och ser över mina gamla, aldrig använda översättningar, och kan konstatera att jag tidigt fann och 'provöversatte' dikter som jag, för snart 25 år sedan, tänkte skulle ingå i ett slags politisk diktantologi.
     Det blev aldrig av.
     Men nu ser jag hur jag tidigt - som många andra, naturligtvis - valde dikter som har med de växande hot mot tillvaron som vi idag upplever att göra - klimatkatastrofen som närmar sig och med presidenter som dem i USA, Brasilien, Israel, Ungern, Filippinerna, osv osv osv, främlingshatet, antisemitismen och hotet mot världsfreden  -  och kanske skulle det vara dags för en sådan klargörande och medvetenhetsförstärkande diktsamling. Thomas McGraths dikt (nedan) skulle ju passa...

NUKLEÄR VINTER

Efter första skräcken

                             ska ni veta

var vi mer hjälpsamma mot varandra –

som i en snöstorm

mycket kamratskap, hjälp, till och med

                                                          skratt:

stoltheten i att ta sig genom hårda tider.

Ännu månader senare

när snön föll i juni

kände vi ett slags stolthet över

                                                          vårt

”ovanliga väder”

och skämtade om gässen

som flyttade söderut,

och honkade över fjärde julis presidentkvackande.

Så var det, sa man,

det var förr i tiden…

Tills det följande årets hunger.

Då sansade vi oss igen

och började ha ihjäl varandra.

[Ur Gibbons & Des Pres (eds):

Thomas McGrath: Life and the Poem, 1992]

Twombly vs Wittgenstein

Jag älskar s k sidoställningar, the juxtapositions...
     Ibland uppstår sanningar som drabbar en likt en av de där omtalade klarhimmelsblixtarna.
     Jag har suttit och noga studerat en nyinköpt bok om en av de senaste årens verkliga upplevelser: Cy Twombly. Och inför nyåret avslutar jag som vanligt en dagbok och bläddrar tillbaka och ser att jag på ett ställe citerat Wittgenstein : Ein a priori wahres Bild gibt es nicht. (Tractatus 2.225)
     Och det slår mig att Cy Twomblys bilder kan vara själva beviset för att Wittgenstein, åtminstone här, hade fel.

Lyckad omläsning

Har det med årstiden att göra eller med att man blir äldre...? Jag märker att jag gång efter annan lägger från mig nyinköpt och istället från hyllorna tar ned sådant jag läste för längesedan... och sätter mig för att läsa om böcker, som jag minns en gång betydde mycket för mig.
     Dock händer det alltsomoftast att jag sedan sitter där och undrar vad i herrans namn jag en gång tyckte mig finna i den eller den boken.
     Fast - av och till blir det precis tvärtom. En bok, som jag nästen inte vågat läsa om, har jag nu tagit ned. Jag vet att jag i 20-årsåldern fann den osannolikt spännande, för jag har på insidan i ungdomlig entusiasm skrivit "Fantastisk, enorm!" Men redan efter femtio sidor vet jag att den står sig. En så märkvärdig och överraskande speciell bok! Om den nu inte faller ihop från sida femtioett så blir den kvar i hyllorna.
     Sven Fagerbergs Höknatt.

Tillägg den 28/12 efter påpekande från läsare:
Se min blogg 21 dec 2011.
Ja, jag hade således nämnt just den boken tidigare!