Plusbetyg till Folkhälsomyndigheten

 Nu, när det ser ut att vara just i Sverige man hanterar coronapandemin bäst av alla, kommer som alltid den senfärdiga och onödiga kritiken av FHM. 

Vem tänker kritisera horderna av idioter som "bara måste få ta en bärs" på krogen - eller måste stå kloss intill andra galningar och bränna av fyrverkerier på idrottsläktarna, eller "bara måste få åka ut i Europa och umgås" med andra ickevaccinerade stollar. Vad är det för fel med att ta det lugnt, hålla avstånd och läsa en bra bok. Och dessutom fanns ju hela tiden - för alla gnälliga - SVTs och andra kanalers vuxendagis med sina outhärdliga, allt fånigare lekprogram. 

Jag hör hur jag låter - men om något gör mig trött och less så är det denna sedvanliga klagokör - i efterhand. - Vad ville man haft - förutom en stark åkesson-trumpisk ledare?  - Förbud och tvångsåtgärder, interneringsläger och spöstraff? 

Och varför kritiserar ingen nedmonteringen av beredskapslager och säkerhetsutrustningar och omöjligheten att fylla sjukhusen med tillräckligt mycket kompetent personal? Nej, därför att sådan kritik nämligen skulle drabba de åtta-tio förlorade karlsson/reinfeldtska regeringsåren...

Någon måste få säga att FHM gjorde så gott det låter sig göra i en nation där personlig girighet och personlig ögonblicklig behovstillfredsställelse styr snart sagt hela tillvaron.

Om ständiga frågor

 Ja vad skall man säga, varje generation börjar på nytt, också välvilliga och entusiastiska unga kulturjournalister. Men vissa saker upphör inte att förvåna mig - och en sådan sak är frågan "Vem skriver du för?" 

Jag gav för någon vecka sedan ut en ny roman; jag har skrivit i över femtio år, och svarat på många frågor genom åren. Jag är inte dummare än att jag begriper att färska litteraturrecensenter inte läst så mycket av mitt, men  "Har du någon speciell läsare i tankarna när du skriver?" är ändå en fråga som, om också vänligt tänkt, till och med ömsint, mest känns korkad. Jag minns någon trött äldre kollega som svarade att han skrev 'för att imponera på brudar' och en lika trött kvinnlig författare som svarade 'mina katter'. Jag tror mig minnas en intervju med den amerikanske poeten David St. John som för kanske tjugofem, trettio år sedan fick samma fråga och sa att han först tänkt svara 'jag skriver för evigheten' - men sedan ändrade sig och sa, och det är det svar jag denna höst också helst vill använda: 'jag skriver för mig själv'. 

Jag kunde lägga till: 'jag skriver för att få veta vad jag anser, tycker och vet om det ena eller det andra.' Ett sanningsenligt, omtänksamt, och noggrant valt språk ger alltid insikter om tillvaron som man inte visste att man hade.

Fast allt detta sa jag inte, när jag fick frågan. Jag svarade snällt att 'jag skriver för att alla bör förstå att det enda vi har är varandra'. - Här, i min blogg, kan jag ju berätta att hon inte tog med det i anteckningsblocket.

Dagens Nyheters bedrövliga val

 En tanke när jag läser dagens Dagens Nyheters kulturbilaga. Sid 7 är en enda skugga. Porträttet av den kvinnliga skribenten finns på sid 6, sid 7 är hennes suddiga skugga, men med tanke på att man skriker om hur lite utrymme det finns för riktig litteraturbevakning i våra media nuförtiden så blir sid 7 rena hånet. Jag skrev härförleden (se nedan) att Gunnar D Hanssons nya lilla bok är värd att läsas. Jag har inte sett någon anmälan av den, och, när jag tänker på det, inte heller hans hustru Ildikó Márkys alldeles lysande, inte minst stilistiskt, märkliga skildring av flykten från Budapest 1956 har jag sett anmälas (Det förflutna är ett annat land). Sid 7 idag hade räckt väl till två fina recensioner. Jag begriper mig inte längre på kulturredaktörernas preferenser. 

Jag behöver inte en dyrbar helsida med en bild som inte finns. - Jag behöver - i min morgontidning - något att läsa.