Känner talibaner till Lysistrate

 Afghanistan och muhammedanernas kvinnosyn. Läser att det blir si och så - återigen - med studier och arbete för kvinnor. - Lysistrate-läge, kanske?!

Att läsa om - eller makulera

 Utrensningarnas tid. Jag har alldeles för mycket böcker, över 12.000, och alldeles för litet tid kvar att läsa dem alla igen... En del riktigt värdefulla och bra böcker ger jag bort till antikvariaten. Utan antikvariat hade jag aldrig kunnat leva det liv jag kom att leva, en fattig uppväxt skapar inga stora boksamlingar, inte heller de fattiga studieåren i början av 60-talet. Idag minner mig mina kompakta bokförråd varje dag om de gamla antikvariaten, på den tiden de var guldgruvor av böcker, osannolika skattkammare och äventyrliga labyrinter - och med den där särskilda oemotståndliga doften... 

Men en del böcker inser till och med jag - som alltid haft svårt att kasta böcker - att jag aldrig kommer att läsa om och de håller heller inte måttet... Alltså - till makulatur. Men det gör ont. Och när jag tar ner hela författarskap för att gå igenom dem konstaterar jag allt som oftast att jag inte behöver dem, och förmodligen ingen annan heller. Och så blir det plats för något annat.

Men så någon eftermiddag tar jag ned allt jag har av en författare X. Och konstaterar att jag nu ser annorlunda på verken och tvekar och - ställer tillbaka honom eller henne i hyllan. Där fanns eller finns något...  

Jag skall inte nämna namn. Jo, det skall jag. Den här veckan har jag läst om Gösta Friberg - och det var som om jag upptäckte en ny författare. Han återgår, efter noggrann och mycket förtjust läsning, till hyllorna. Ett enkelt tips kanske? Läs exempelvis hans Ferier från 1983... Jag frågar mig om jag den gången för snart fyrtio år sedan verkligen såg kvaliteten  -

De skäggiga damerna intar Kabul

 När nya regeringar tillträder brukar de ställa upp sig för att fotograferas. När den svenska regeringen gjorde det satt jag och räknade antalet kvinnor resp män. Likadant när den danska regeringen tillträdde. 

I går satt jag och såg på den nya regeringen i Afghanistan - och om det inte är ovanligt många "skäggiga-damen" i den ledningsgruppen, så var det svårt att göra något slags procenttal män/kvinnor. Hur kan det komma sig?

Göteborgs stadsbibliotek - måste kolla sin magasinering

 Jag läste inledningen till en av Sten Selanders oerhört njutbara kortstycken högt för en vän som gärna citerar när han skriver. Han blev förtjust, men hade inte boken (Stränder (1951)) men kollade i Göteborgs stadsbibliotek. Som inte hade boken. Stadsbiblioteket hade inte Sten Selanders bok. Den gamle Akademiledamotens fina essäsamling fanns inte på Göteborgs stadsbibliotek... Kanske hittade man den bara inte? För inte är väl också Sten Selander slutgiltigt begravd i magasinen? Kanske är han överhuvudtaget inte...? Eller tar den Läckande Fjällbäcken numera all plats?

De synnerligen levande döda

 Samtalade för någon vecka sedan med en god gammal - litterär - vän om bland annat Rådströms fina tal när han tog emot Delblanc-priset. - Vännen sa: "Ja, fast vem tusan läser Delblanc idag?" Att jag gör det, visste han ju, men han hade en poäng; jag minns att en av deltagarna på en skrivarkurs för något år sedan, sedan jag refererat till Ormens väg på hälleberget, frågade vem som hade skrivit den, och när jag svarade Torgny Lindgren, ryckte hon på axlarna: "Aldrig hört talas om." - Den gamle Thure Stenström beskrev hur stora författarskap faller i glömska under flera decennier sedan författaren dött, hur omtalad vederbörande än var under sin livstid. Han refererade bland annat till Eyvind Johnson och Pär Lagerkvist. Och till Willy Kyrklund, ja herredumilde, det var ett författarskap av klass som sannerligen bara försvann. Liksom min svenske älsklingsförfattare Walter Ljungquist. Vem läser honom idag? Mer än jag - och några till, (som jag kan namnge, på begäran). Stenström visar hur samma stora glömska drabbade Lars Gyllensten. 

     Denna morgon minns jag att en journalist, som kom hem för att samtala om en av mina romaner, ställde sig vid min bokhylla och sedan beskrev den i artikeln: "...allt av Lars Gustafsson, allt av Eyvind Johnson..."  osv - Jag minns att jag tänkte att det inte var sant. Däremot hade han kunnat skriva att allt av Ljungquist fanns och allt av - Lars Gyllensten. - Men man skall inte ondgöra sig över sådant. Efter mina första novellsamlingar som fick goda omdömen fick jag veta att jag hade tagit starka intryck av Tage Aurell. Sanningen är den att jag vid det tillfället inte hade läst en rad av Aurell. - 

     Och häromdagen nämnde jag P O Sundman - 

     Detta är ett inte ett svenskt fenomen. När jag började ägna mig åt amerikansk poesi var James Wright en av de poeter som ständigt refererades till; så dog han - alldeles för tidigt - och efter 1980 blev det dödstyst - bara hans gamla poetvänner skrev om honom i minnesdikter (och det pågick under så många år att man borde kunna ge ut en hel diktsamling med lyriska minnen av Wright - ) Men studenter vid amerikanska universitet som jag föreläste för kunde fråga mig vem Wright var och vad han skrivit. (Fast å andra sidan hade jag en student som blev så förtjust när jag citerade Emily Dickinson att hon frågade om den författaren var översatt till engelska. Dickinson uppfattade hon naturligtvis som ett svenskt efternamn.)  - Nej, fenomenet är inte svenskt. Men jag kan fråga mig vilka makalösa författarskap som finns därute i biblioteksarkivens hyllor, och som kanske mina barnbarn kommer att betrakta som det sena 1900-talets största? Dickinson skrev sina dikter vid 1800-talets mitt - men det var först efter 1930 som hon lästes för att idag beskrivas som en av USA:s största 1800-talsförfattare. Är det ens sant? 

Under tiden går jag till mina hyllor och lyfter ned Ljungquists Ossian och Gyllenstens Diarium Spirituale...

Att andas god svenska

 Sommarläsning - totalt trött på det adjektiviska pladdrandet i den nya litteraturen, tog jag ned den gamle P O Sundman. Vilken lisa. Vilken precision. Vilken frisk luft.