Kristallnatten - och andra ohyggligheter

Ja det är rätt - man måste hela tiden beskriva ohyggligheterna på nytt; de senaste dagarna har mängder av texter kring Kristallnatten publicerats. Kanske var det där den verkliga förintelseprocessen tog fart. Och jag har naturligtvis dragits in i samtal som handlar om de nya judeförföljelserna,  -  som om min kritik av Netanyahus Israel hade något som helst med den saken att göra!
     För en kort tid sedan fick jag frågan vad jag ansåg vara det allra värsta illdådet under andra världskriget. Intresset för att gradera tar aldrig slut, de fem bästa filmerna, de tio viktigaste fotbollsspelarna, de hundra bästa brittiska romanerna, osv osv i all evighet. Youtubes listor sprider sig likt en pandemi.
     Men att försöka gradera eländet! Vad får folk att fråga sådant? Man kan inte ens svara att "Förintelsen" står i en klass för sig, för vad har man då gjort  -  om inte graderat eländet.
     Den unga damen som frågade mig blev irriterad "Ja ja", sa hon, "det är väl klart, men av andra händelser?" Hon menade att Hiroshima/Nagasaki-bombningarna var allra värst.
     Det har gått några dagar. Jag läser Campo Santo av W G Sebald, de artiklar och essäer som utgavs efter hans för tidiga död i en bilolycka 2001. Och om jag nu sutte tillsammans med honom på någon pub i hans England och om vi kommit in på ämnet hade nog Sebald och jag varit överens om att det pratas alldeles för litet, och har skrivits alldeles för litet, om det som förmodligen var just det allra värsta och allra meningslösaste illdådet under kriget: amerikanernas och engelsmännens terrorbombning av det redan besegrade Tysklands stora städer.
     Och Sebald och jag skulle ha varit överens om att bara en enda tysk författare vågat ta upp det ämnet: Hans Erich Nossack. Nossacks Der Untergang, om den fruktansvärda terrorbombningen av Hamburg 1943, är i stort sett den enda 'skönlitterära' beskrivning jag kan påminna mig. (Jag har föreslagit ett antal svenska förlag att ge ut den tunna boken, lysande, hemsk, stilistiskt vacker och närmast obegripligt fylld av beskrivningar som inte bara lämnar en tankfull utan direkt uppgiven inför det meningslösa våld som är kriget. Det som på nytt verkar lura bakom knuten. Men ingen nappar.)
     Jag vill också rekommendera till läsning Sebalds tänkvärda Luftkrieg und Literatur från 1999, där han för viktiga resonemang om varför så få tyskar skrivit om just detta.
     Men graderar eländet - det gör han inte. Och heller inte jag.