Det händer att man upptäcker att det finns ännu en bok av en författare man har tyckt särskilt mycket om genom åren, och för ett par veckor sedan hände det mig på nytt.
I förteckningen över utgivet fann jag hos en författare, som sedan han dog kunde läggas till listan över dem som aldrig fick Nobelpriset men borde ha fått det, en sen bok, och jag skaffade den genast. Antonio Tabucchi dog häromåret inte 70 år gammal. Men något år innan han dog gav han ut en samling reseberättelser, Viaggi e altri viaggi.
Där finns en rad som nu har följt med mig, som ett slags lycka, de sista veckorna.
Han berättar om en resa han gjorde tillsammans med sin zio (morbror/farbror) strax efter kriget. Tabucchi var från Pisa och morbrodern, om vi antar att det var på den sidan i släkten, tog med sig den lille knatten, kanske fem sex år gammal, till Firenze. Visade Uffizierna naturligtvis men också det märkliga San Marco-klostret där Beato Angelico målat makalösa bilder i alla munkcellerna. Änglabilderna blev den lille pysen särskilt tagen av, han visste ju att han själv hade en skyddsängel, denne ville han gärna se, men hur får man syn på en ängel, inte ens i spegeln kunde han se honom. Då frågade han morbrodern hur man skulle få syn på änglarna. Och det är morbroderns svar som följt mig. (Tabucchi har naturligtvis på gamla dar varit klar över vad han därmed säger om tillvaron.) Morbrodern svarade den lille Antonio: "för att få syn på änglarna måste man lära sig att hålla penseln rätt" - bisogna saper tener il pennello per vedere gli angeli.
När ett barnbarn nästa gång frågar mig hur länge man kan leva, kommer jag att svara: tills man håller penseln rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar