Adjö till spansk fotboll

I juni 2012, efter några sömnpillermatcher med Spanien, skrev jag här på bloggen att jag aldrig mer ville se spansk fotboll. Jag längtade efter tysk, holländsk fotboll... Nu - efter Chiles pigga uppvisning - är jag åtminstone för en tid bönhörd!

Att förneka att Kurre Hamrin gjorde mål mot Västtyskland

Ikväll har jag sett ett märkligt inslag på TV: en organisation som ifrågasätter fotbolls-VM i Sverige 1958. Det är lika stolligt och overkligt som att höra folk förneka judeutrotningen under andra världskriget.
     Fast historien är verkligen manipulerbar. Jag minns gamla fotografier från ryska revolutionens tidigaste år som några decennier senare åter publicerades - och jämförde man bilderna fann man att några personer stigit ut ur fotografierna...
     Men jag, som var parkeringsvakt i Göteborg vid VM 1958, och därför fick gratis tillträde till matcherna, jag satt på den långsida där Kurre Hamrin långsamt spatserade mot västtyska målet. Och familjen skaffade TV för att kunna se finalen i Stockholm: och jag minns, starkare än jag minns mina barns första stapplande steg, en klasskamrats hysteriska jubel när Liedholm gav Sverige ledningen. Att förneka att detta ägt rum! Det är nog det dummaste jag hört på mycket länge.
     (Men historien är manipulerbar. Redan påstår den sittande regeringen att klyftorna mellan rik och fattig har utjämnats sedan man tog över Rosenbad. Och det är bara 8 år sedan.)
       Det är 56 år sedan Garrincha snubblade sig förbi sina motspelare och Fontaine gjorde 13 mål. Att förneka det är bara inte möjligt. Och att påstå att Kurres mål aldrig inträffade, i alla fall inte i Sverige... Är det sånt vi har yttrandefriheten för...

Orden stiger och faller

Jag har blivit en glad och tacksam användare av Litteraturbanken, (http://Litteraturbanken.se) och denna Svenska Flaggans Dag sitter jag och läser den gamle Ola Hanssons Dikter på vers och prosa, från 1901. Inget speciellt med det, men så kommer jag till följande strof och blir tvungen att stanna upp och fundera. Sannerligen:
    

     " - - -

     Dunkla och trolska

     två ögon mot mig stå, –

     lockande och dolska,

     skelande och blå."

Jag blir lika förundrad var gång jag stöter på svenska ord, alldeles normala och begripliga, men för bara några få decennier sedan använda med så tydligt annorlunda klang eller innebörd, att de idag verkar obegripliga. Vissa ord blir helt enkelt omöjliga. Orden förfaller, byter betydelse, förflyttar sig, socialt eller begreppsmässigt. (Och då tänker jag inte bara på ord som "moderat", som, när jag var yngre, var ett fullt begripligt och därmed användbart ord men som blivit något helt annat idag.)

     Denna morgon, när man städar upp på gatan efter den studerande ungdomens så kallade fester, frågar jag mig nu, i all enkelhet, hur Ola Hanssons vackra kvinna kan ha sett ut...