Den livsfarliga reklamen

Jag roade mig för en tid sedan här på bloggen med att tycka att Percy Nilsson gjorde rätt som attackerade den bedrövliga Hemglassbilen efter att ha störts (som jag) av den irriterande melodin. Ser idag att han dömts till ohemula böter och ersättningar. Samtidigt läser jag i DI om ett liknande ofredande reklaminslag:


     "Efter att villaägare längs en gata i Eslöv klagat på hög volym på melodin från en glassbil lovar nu glassleverantören Engelholms Glass att ljudet ska sänkas markant eller helt stängas av.

      I stället kan bilens ankomst markeras med ett pling i mobiltelefonen i just det kvarteret, skriver Skånskan."


Den sista meningen gör mig direkt upprörd. Inte ens i mobilen går man således fri från det som Sven Lindqvist en gång kallade den "livsfarliga reklamen". Och jag blir åter glad över att inte äga någon mobil. Fast det har sina sidor.
     Vid ett tillfälle kunde jag inte beställa hotellrum eftersom hotellet inte fick något mobilnummer!  Och när jag inte kunde ge försäljaren på SIBA ett mobilnummer som han kunde ringa mig på när jag beställde ny skrivare, utbrast den unge mannen: "Men hur lever du då?" Observera att han inte sa: "Hur klarar du dig då?"
     Hur lever man - utan mobil? Ja man slipper i alla fall glassbilspling.

Dagboksbloggandet

För den vackra och eftertänksamma tonens skull läser jag - och har gjort så sedan 60-talets mitt - Hans Erich Nossack. När jag i slutet av 90-talet bodde en kortare tid i Schleswig skaffade jag mig Nossacks dagböcker, utgivna i två nästan 700-sidiga band med ett tredje, tjockt, kommentarband. Dagböcker, brevsamlingar... jag har alltid varit förtjust i den typen av tilläggslitteratur. Under en sömnlös natt, med regn, regn, regn som om någon bland molnen höll på att citera Shakespeare, slog jag upp och läste gamla understrykningar.
     "Man könnte sagen: Tagebuch schreiben entzieht dem Leben Kraft. Statt zu leben, schreibt einer Tagebuch, etwa aus Feigheit." (Band I, s 500.)
     Och jag tänkte: för några verkar bloggandet vara ett slags dagböcker: text, istället för liv...? Jag har fått ett par stillsamma förfrågningar varför jag skriver så sporadiskt på den här bloggen. Men jag kan inte riktigt med att svara att jag - lever.