Minns Folke Isaksson

När man i Vaxholm mitt på dagen nu på fredag (28/6) stannar upp bör man kunna höra kyrkklockor ringa. Begravningsklockor. En av våra stora diktare begravs. Folke Isaksson. Jag undrar hur många som idag läser honom - i den yngre generationen. Det är en generation av svenska lyriker som borde läsa honom, man kan lära sig något särskilt där, om ömsinthet, om den noggranna iakttagelsen och hur en överraskande metafor kan formuleras  -  utan åthävor.
     Jag deltog hösten 1996 i en folkbildningskonferens över flera dagar på Sigtunastiftelsen. Vid lunchen sista dagen såg jag Folke Isaksson sitta ensam vid ett bord i den stora matsalen. Jag hälsade och han bad mig slå mig ned. Sedan glömde jag bort seminariet: vi pratade om gemensamma bekanta bland poeter i många länder. Och Folke Isaksson berättade om egna tidigare besök på Sigtunastiftelsen, men också om äldre svenska författares vistelser, bland annat en underbar historia om Pär Lagerkvists missnöje med någon av Sven Stolpes böcker och om hur en svensk författare vid något tillfälle hade betjänt med sig..., och jag berättade om Manfred Björkquist, den gamle folkbildare som skapat anläggningen, och jag citerade några av dennes idag folkbildningslegendariska repliker. Och vi drack mera kaffe och eftermiddagen kom och jag missade konferensens sista eftermiddag
     Men denna regniga junidag 2013, efter att åter ha tagit ned några av Folke Isakssons sena böcker, bl a den diktsamling jag den gången ville ha honom att berätta om, boken om hans mormor, denna regniga dag i västsverige är det hans röst jag hör. Den alldeles särskilda rösten, den eftertänksamma precisionen när han talade. För alltid borta.
     "Och snart blir allt mörkt. Ingen tröst kommer ur någon trollkarls hatt."

Moderater som strejkbrytare

På DN:s nätsida läser jag detta idag:
     "Fria Moderata studentförbundet (FMS) ordnar med anledning av strejken i kollektivtrafiken i dag gratisbussar för personer som vill resa mellan Karolinska universitetssjukhuset i Solna och Södersjukhuset i Stockholm. 'Fullständigt respektlöst', säger Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund."
     Man får hoppas att Kommunals medlemmar minns vad som hände när en annan tids strejkbrytare anlände till en konflikt för ett antal år sedan. Regeringens handgångne tillät att man skickade ut militär som sköt på de arbetare som opponerade mot strejkbryteriet. 5 dog. Ådalen. Det var också en tid med borgerlig regering...
     Jag tänkte bara i all enkelhet påminna dem som arbetar i kollektivtrafiken och kämpar för rimliga villkor att de måste kunna sin historia. Och passa sig - i dessa tider.
    

Det gamla hederliga klassamhället

Jag läser idag att NK tänker bötfälla sina anställda om de använder huvudingången istället för personalingången när de kommer till jobbet.
     I Sydafrika hade man länge särskilda parkbänkar för svarta och för vita. Ännu på 60-talet måste svarta tjejer sitta längst bak i sydstaternas bussar. Och för längesen var det, också i Sverige, straffbart för 'vanligt folk' att klä sig så att man såg ut som 'fint folk'...
     Detta bara som tips om vad man ytterligare kan hitta på för att säkert införa det gamla hederliga klassamhället igen.
     För det är väl det som är den nuvarande regeringspolitikens verkliga undertext - ?

EU:s stoppnålsögda tjänstemän slår till igen

MALUNG-SÄLEN – 100 000 resenärer med flyget till Sälen Trysil Airport, det kan ge hela gränssamarbetet en oerhörd kraft, säger Region Dalarnas ordförande Leif Nilsson (S) som lovar att Dalarna ska kraftsamla sina resurser för projektet. Så står det i Falu-Kuriren idag.
     Och samtidigt hör jag att stoppnålsögda belgiska marknadsliberala EU-idioter, som väl från sina kontorsfönster i EU-skrapan kan se hela Belgien, tycker att länder som Sverige skall lägga ner sina flygplatser eftersom staten måste stötta dem... Jag har i 20 år hävdat att EU-projektet är livfarligt för länder som Sverige. Jag tycker jag dagligen får mer vatten på den kvarnen.
     När den nuvarande regeringen - och den förra som var mer marknadsliberalt stollig än den nuvarande (annars hade vi väl inte haft den situationen att ett danskt riskkapitalbolag kunde köpa in sig i svenskt skolliv, ta ut hysteriska vinster, sedan lägga ner, (jag tänker på John Bauer-skolorna) och låta svenska skattemedel EN GÅNG TILL stå för fiolerna när lönegarantin skall gälla), när dessa s k politiker talar om EU är det med orwellska nyord där fredsprojekt står för eliminerande av handelshinder. EU är inte ett fredsprojekt - det är först och främst ett av marknadsliberal kapitalisms huvudverktyg. Den annars privata girigheten upplyft på internationell nivå.
     Jag vill se den här regeringen kombinera uttalandena om att HELA Sverige skall leva (man skall ju flytta något av verken i Stockholm så långt norrut som till Rinkeby (!)) med underdånigheten gentemot Bryssel när vi lägger ner flygplatserna runt om i Sverige.
     Om det då i alla fall hade funnits tåg! Men tågtrafiken är redan nedlagd, bl a till just Malung-Sälen.
      Studera SAS lista över egna destinationsorter i Norden! Det är glest på den svenska kartan - men på den norska - du milde! Varenda gård med mjölkpall har egen flygplats. Men så höll sig Norge visligen utanför EU.

Demokratins sanna väsen

Inte sällan är det något som nämns i förbigående som hänger sig fast i mig. Jag läser, författaren råkar, som av en händelse, ofta bara i en bisats, berätta något, som inte är huvudsak i framställningen. Men - sedan - efteråt - är det som om just det där tillfälliga bure på något slags inre sanning som inte släpper taget om mig. Ibland blir det själva upptakten till något jag själv kommer att skriva.
     Läser jag nordisk bildningshistoria - och det gör jag sedan snart femtio år - så händer detta gång efter annan. Vissa händelser framstår som laddade med mening. Vissa gestalter så rika att det är svårt att lämna dem. Och som sagt: vissa händelser biter sig fast.
     Här ett underbart exempel. Jag skulle gärna ha suttit intill den gamle danske politikern Viggo Hørup och noga betraktat honom när han i september 1901 lyssnade till den jylländske bonden Ole Jensen, som i ett långt anförande tackade kung Christian IX, sedan denne efter månaders förhalande bekvämat sig till att upplösa regeringen, men sedan lagvidrigt själv utsett en ny som dock gick just bönderna tillmötes. Efter bondens tal lyssnade han sedan till kungens eget stora tacktal. Jag skulle verkligen ha velat vara med.
     Detta hände:
     Ole Jensen, som företrädde mer än 15 000 bönder från hela landet, hade bett Viggo Hørup skriva talet åt honom. Ole Jensen skulle läsa upp det inför majestätet. När kungen fick höra att det skulle hållas tacktal hade han vänt sig till sin nyutnämnde minister för offentliga arbeten, ett slags trafikminister, och undrade om inte han kunde skriva det tal han måste hålla som tack. Och Viggo Hørup accepterade och skrev ett strålande tacktal. Och satt sedan och lyssnade när folkets representant tackade sin konung och när konungen därefter hyllade sitt folk i ett sedan ofta citerat tacktal.
     Om jag hade kunnat se den gamle politikerns ansiktsuttryck medan han lyssnade! (Men han var sjuk redan, inte mer än i sextioårsåldern, och dog ett halvår senare.)
     Och jag har under lång tid frågat mig vilken lärdomen - den inre sanningen - är i denna händelse.