Krigstillstånd?

Det är inte ofta jag håller med Socialdemokraternas kvinnoförbund, men nu gör jag det helt och fullt. Att köpa en massa stridsflygplan i en tid när Sverige behöver pengar till tusen andra och nödvändigare saker verkar så fruktansvärt korkat att det är svårt att föreställa sig något mer idiotiskt.     
     Jag skulle dessutom gärna fråga någon vem vi skall kriga mot?! -  Danmark...? (För att de slog oss i handboll?)
     Jag har fått kritik för att jag, som är en lågmäld och mild man, har högt tonläge här på bloggen när den nuvarande regeringen kommer på tal... men tacka för det. Den lyssnar ju inte när man resonerar lugnt och sakligt. Ja, den regeringen lyssnar väl överhuvudtaget aldrig. Den är fullt upptagen med att kränga våra gemensamma tillgångar och sätta sprätt på stålarna.

Vem skriver 'Idiotins historia'?

När jag i SvD idag läser att gymnasierna lägger 42 millioner på reklam för att få elever - en summa som innebär anställandet av 83 behövliga lärare, kommer jag att tänka på en rad som Charles Simic skrev i ett helt annat sammanhang för något decennium sedan: "I´m surprised that there is no History of Stupidity."
     Den svenska utförsäljningen av det gemensamma skulle utgöra ett omfattande kapitel i en sådan bok.

Italienska på Göteborgs universitet

Här på bloggen ondgjorde jag mig den 21/6 över att Göteborgs universitet lägger ned undervisningen (dvs. professuren) i italienska. Eftersom det var en kortfattad irritation vill jag denna morgon be mina läsare läsa dagens Göteborgs-Posten där Ragnar Strömberg i en välskriven krönika på ett betydligt mer substantiellt sätt beskriver samma elände. Tag och läs!

Bill Viola

Bara sex verk på en utställning dit man får åka många mil (om man inte råkar bo på Tjörn), men det är värt det. Jag har genom åren blivit väldigt trött på s k installationskonst - för att inte tala om videokonst. Känslan av att vara förpassad till obekväma plaststolar framför ointressanta TV-kanaler är ibland stor på utställningar där den ena lilla TV-skärmen efter den andra väsnas och bläddrar med ambitiösa experimentfilmer.
     Därför är det en högklassig lisa, att drabbas av video-"installationer" när dessa är stor konst, dvs oroar och hela tiden ger utrymme för tolkningsvarianter hos betraktaren redan under själva betraktandet. När man verkligen inte vill zappa utan istället ser sekvenserna gång efter gång. Och varje gång drabbas, fast man ju redan andra gången vet vad som skall följa. Jag såg Bill Viola på Whitney i New York för en massa år sen och har aldrig glömt några av verken.
     Och nu ställer alltså Nordiska Akvarellmuséet ut sex av Violas verk. Tro mig, det är värt att göra resan.

Att begripa sig på DDR

Ännu en DDR-film kommer till en biograf nära oss... Skall man tro den innehållsrika artikeln i dagens SvD finns det ett slags nynostalgisk syn på DDR. Jag har här på min blogg tidigare redogjort för några personliga erfarenheter av DDR, där jag tillbringade fantastiska dagar och veckor från 60-talet och fram till mitten av 80-talet.
     Men "nostalgi"?
     Vill man få en stark och befriande nyanserad bild av hur det var att leva i DDR kan man läsa en nyutkommen dansk bok, Den andens liv av Kirsten Jacobsen (Gyldendal). Boken är en 250 sidor lång djupintervju med en betydande kulturperson i det forna DDR, Lutz Volke. Jag vill gärna påstå att en av anledningarna till att DDR höll så hög kvalitet i sitt kulturutbud, särskilt på teaterns område, hade att göra med den envishet som moralisk integritet under starkt yttre tryck innebär, och som Lutz Volke är ett tänkvärt exempel på.
     Det man efter läsningen upplever är knappast "nostalgi". Snarare respekt.

Kort stund i kommunbibliotekets poesiavdelning

En fråga från en ung kvinna som lämnat några valhänta texter till mig: "Men vad ÄR en dikt?"
     Jag tänkte länge och mindes en rad av Lawrence Ferlinghetti. (Här i ungefärlig minnesöversättning - men tanken är riktig): En dikt är den kortaste sträckan mellan två människor.
     Och den unga blivande poeten såg ned på sitt A4-ark och såg sedan upp, sedan ut genom fönstret. Sedan suckade hon.

Om politisk logik

Tillväxtverkets VD Christina Lugnet får sparken. Anledningen är att förtroendet är förbrukat. Hon har begått för många misstag. Men Tillväxtverket är den nuvarande regeringens fiaskoliknande tilltag, och i rimlighetens namn kan det väl bara kallas ett misstag. Man skulle därför kunna hävda att förtroendet för verket är förbrukat. Och borde då inte - i konsekvensens namn - regeringen få sparken?

Ett enkelt tips

I all enkelhet, hemkommen efter en resa: en blogg som påminner mig om att jag skall skriva fler inlägg i min miniserie Bortglömda. Här en bloggare om vilken jag ingenting vet, men som verkar fascineras av samma sak som jag: de bortglömda men läsvärda...:  http://desturmobed.blogspot.se/