Hur definieras 'kulturnation'?

Två dagar på en liten ort i de dalsländska skogarna. Låter som en tidig svamputflykt.
     Men är i själva verket en kulturell höjdare: 10 nordiska författare läser ur nytt och gammalt, på svenska och finlandssvenska, på norska och danska. Detta är, för kanske åttonde året, ett av de mest generösa arrangemang jag känner till utanför de stora städerna. Ett par dygn på en fin herrgård med middagar i klass med storstädernas bästa krogar, enastående vacker omgivning, en lokal och därför begränsad, men mycket entusiastisk publik, och för författarna mycket generösa villkor. Jag talar om Bokdagarna i Dalsland, där årets novelldag ägt rum i den lilla orten Dals-Långed. Men hur mycket utanför detta lilla landskap känner folk egentligen till om ett näst intill osannolikt projekt, drivet av entusiasm och stor kärlek till samtidslitteraturen?
     Varför är inte de stora tidningarna där, eller SR.s/SvT:s Kulturnytt, varför sitter inte Jessica Gedin vid ett sådant här tillfälle och Bablar med Merethe Lindstrøm, Arne Dahl, Espen Haavardsholm eller Pia Juul och med ytterligare sex samtidsförfattare -  om det viktiga med novellen i dessa läskrisens tider?
     Ändå anar jag att Sverige kanske trots allt kan kallas en 'kulturnation' - eftersom sådant verkligen händer, år efter år, på platser som inte syns från Börshuset eller Stockholms slott.

Läsvärt om läsande

Det är inte ofta jag kan göra 'reklam' för en årsbok från en förening, men när Årsbok om Folkbildning 2012 från Föreningen för folkbildningsforskning dök ner i lådan häromdagen och jag som vanligt öppnade för att se om det fanns något läsvärt konstaterade jag efter någon timme att jag i stort sett läst hela skriften i en enda lång sittning - den är ovanligt läsvärd, inte bara för att den handlar om Brunnsvikseländet och annat utan för flera intressanta och tankeväckande bidrag angående läsandet i riket.
     Till och med statistikavsnittet är intressant: varje år redovisas studieförbundens kulturverksamhet och med sorg kan jag konstatera att t o m den torra statistiken rörande antal program och antal deltagare visar hur litteraturen och läsandet drar det kortaste strået; ja, statistiken för litteraturprogrammens deltagare pekar än en gång på det allt större problemet: män är inte intresserade av litteratur. Den procentuella fördelningen kvinnor/män för alla kulturprogram är 57/43 men när det gäller litterära evenemang är samma siffror 61/39.
   För den som vill ta del av årsboken - skriv ett e-postbrev till ffff-info@folkbildning.net och beställ ett ex.

Repris: inte mer spansk fotboll, tack

När fotbolls-EM höll på att sluta förra året skrev jag (24 juni 2012) att jag inte längre ville se spansk fotboll. Puttespelandet tråkade till sist ut mig med sina ständiga, om också eleganta kortpassningar, likt en handbollsmatch i division tre. Jag saknade större, mer våghalsiga linjer och hoppades att det tyska spelet skulle triumfera. Ja vi vet ju hur det gick i EM.
     Men nu - dessa sista veckor - har det kanske gått upp för bland annat TV-kanalernas ansvariga - de som envisas med att visa spanskt, franskt och italienskt - att det är tysk (eller för all del holländsk) fotboll man borde bjuda på.
     Semifinalerna i Champions League och framför allt utskåpningen av Barcelona har helt enkelt gjort mig stillsamt lycklig.

Återinför fasta bokpriser

Sverige blir allt kulturellt fattigare. Idag besked om att en av Västsveriges finaste bokhandlar ger upp: Partille Bokhandel. Nätet knäcker allt. Varför är det inte så i de stora europeiska kulturländerna? Därför att man där har FASTA BOKPRISER. Återinför fasta bokpriser!
     Jag vill inte leva i ett land där en korg på ICA är det enda ställe jag kan hitta en bok!

Definition av frihetsbegeppet

Man kan aldrig få tillräckligt med bra definitioner av de viktigaste och mest grundläggande begreppen. I ett kort inlägg i The New York Review of Books, aprilnumret i år, ett inlägg som egentligen handlar om Beethoven och hans kamp för frihet, politisk frihet, men också frihet i musikaliska sammanhang, citerar Daniel Barenboim den store amerikanske tänkaren George W. Bush, som i ett officiellt dokument från 17 september 2002 gör följande tänkvärda definition av vad frihet är:
     "- - - If you can make something that others value, you should be able to sell it to them. If others make something that you value, you should be able to buy it. This is real freedom - - -"
     (Dokumentet återfinnes i The National Security Strategy of the United States of America; datum som ovan.)
     Plötsligt förstår jag varifrån KD-ministern Odell hämtat sina utförsäljningsidéer.

Föredömlig längd på biografi

Biografierna över författare tenderar att bli tjockare, omfångsrikare och flerbandigare. Har man älskat en poet eller en romanförfattare länge är det frestande att läsa en maffig biografi om vederbörande. Genom åren har jag smällt i mig rätt många.
     Så tänkte jag att jag skulle ta tag i någon biografi över en av de äldre diktare som jag läst i många decennier och alltid funnit helt makalös. I samlingsutgåvan över denne författares dikter läser jag så vad utgivaren och litteraturvetaren Peter Wapnewski har att säga om författarens liv.
     I snabböversättning:
     "Författaren var tysk yrkesdiktare (Berufsdichter) utan fast bostadsort i skarven mellan 1200- och 1300-talen. Detta torftiga konstaterande innehåller i stort sett allt vi vi vet om dennes yttre liv. En enda gång förekommer han i akterna och därmed i världens medvetande: den 12 november 1203 erhåller han pengar för en rock. I övrigt är han sina dikter. (Im übrigen ist er, was seine Dichtung ist.)" 
     Något flerbandigt verk över Walther von der Vogelweide får jag inte tag i. Bara dikterna. Och jag konstaterar att det faktiskt är fullt tillräckligt - !

Den nödvändiga skönlitteraturen

Jag skrev för en tid sedan några rader om oro över vad som skulle hända med SvD om kulturredaktionen fortsatte att utarmas, som den ju också de facto gjort. Men läser med ett slags återhållen försiktig optimism vad nye kulturchefen idag skriver. Att läsningens förfall är ett gigantiskt demokratiskt och kulturellt problem är vi överens om. Jag var ju i fyra decennier verksam inom folkbildningen och - trots att jag sällan använder den här bloggen till sådant - lägger jag här ett par avsnitt ur en krönika jag nyss skrivit för den tidskrift som når just folkhögskolans lärare. Den lägger inget annat till - än oro över just läsningens förfall.
_____________________________________

Läsandet minskar. Utredningen för någon månad sedan visar alarmerande icke-läsning främst bland yngre män.

                    På folkhögskolan upplevde jag de sista åren under min verksamhet ett fenomen som jag inte riktigt begrep: jag kunde aldrig referera till litteratur som jag, kanske naivt, antog att alla hade läst, om inte hemma i soffan, så på litteraturtimmarna i skolorna. Jag visste att svensklärarna inte längre hade någon gedignare litteraturhistorisk bakgrund. Det var längesedan man slopade läsningen av hela verk på universitetets svensklärarutbildning, och litteratur från äldre tid inskränkte sig till listor över böcker som borde läsas och som ingick i något som kallades det klassiska arvet. Få hade dock verkligen läst dem. Jag kunde inte referera till texter jag antog hörde alla till: Nässlorna blomma, Doktor Glas, Gösta Berlings Saga, Hemsöborna, Peer Gynt, Faust, Madame Bovary osv osv. Det gick inte. Under de senaste tjugofem åren har jag inte hittat en enda klassisk text som ens alla i en skrivargrupp hade läst. Vid ett tillfälle var den enda bok alla hade läst Liftarens guide till galaxen.

                    Men till värdegrunden i folkhögskolan hör litteraturen. Skönlitteraturen. Man måste komma ihåg att det bara är i skönlitteraturen man kan få veta något om människan. Den goda litteraturen är själva grundforskningen om människan (och då tänker jag inte på stolligheter som Dan Brown eller deckare). I alla tider har läsning av och samtal om skönlitteratur varit ett av folkhögskolans huvudmoment. Inte för inte skrev Lars Furuland en gång en bok som hette Folkhögskolan – En bildningsväg för svenska författare. Men inte bara de som ville bli författare eller journalister läste litteratur. Alla i folkhögskolan skulle läsa – och samtala om det man läst. Man måste komma ihåg att det finns en anledning till att Nobelprisen delas ut i kemi, fysik, och medicin – dvs grundforskning om mänskligt liv. OCH i litteratur: grundforskningen om människan i samliv med andra och inför alla de stora gåtorna.

                    Jag antar att de flesta som läser detta känner till idén med att låta ekonomi- och juridikstudenterna vid Jönköpings högskola läsa över 100 skönlitterära verk under sin utbildning. Läraren som skulle undervisa blivande jurister och ekonomer, människor som kommer att ha att göra med medborgare i deras svåraste stunder, konstaterade att eleverna saknade elementära kunskaper om människan . Därför införde han romaner som en del av den mer ”tekniska” utbildningen. Bara i skönlitteraturen lär man sig vad människan är, hävdade han. Det var också en av grundtankarna hos Grundtvig, och en av de tankar jag kommit att hålla särskilt högt genom alla år, det ’historiskt-poetiske’; det låter trist och konstigt, men tanken är lysande. Bara i litteraturen, den goda, nota bene, kan man få pröva vad godhet är, hur sorg och glädje verkar, vad människan förmår i omöjliga lägen.

                    Dagens utredning om läsningen måste alltså tas på allvar. En ung man som inte läser är en potentiell högrisk. Så svensklärare – nöj er inte med att ”det är väl bra om dom åtminstone läser serier”. Det är läsningen av riktig litteratur och framför allt samtalen om det man läst - som är – värdegrunden.