fredag 7 december 2018

ICA måste skärpa sig!

I dessa dagar läser vi allt oftare om meningslösa transporter och vad allt för mycket resande betyder för miljön, egentligen för överlevandet.
     I all stillhet: ett par exempel från min ICA Kvantum-butik...
     Jag bor i Västergötland, ett landskap med mängder av jordbruk och flera stora hjortfarmer. Jag hade tänkt bjuda ungarna på hjortstek. Men den hjortstek jag fann i min ICA-butik kom inte från farmen någon mil från mitt hem utan från - Nya Zeeland! Jag avstod och lagade trist vegetariskt. Jag tänkte köpa ett bra fläsk för att göra en klassisk svensk husmansrätt, det stod "svenskt kött" på paketet, men läser man noga, och det måste man numera göra, så står det att det är styckat och paketerat i - Polen! Vi slaktar några mil härifrån och skickar sen - med mängder av drivmedelsförbrukning - över Östersjön, där gör man mindre bitar av det svenska fläsket, paketerar det och - med mängder av drivmedelsförbrukning - skickar tillbaka det till butiken några kilometer från uppfödningsplatsen. Jag avstod från fläsket och lagade trist vegetariskt. Den norska fisken min ICA-butik tillhandahöll var fiskad utanför Lofoten, hade emellertid skickats till Kina för förpackning och sedan skeppats tillbaka till de norska (och svenska) affärsdiskarna!
     Ibland kan jag känna för väldigt förhöjd skatt på drivmedel...! - Och jag har alls ingen lust att bli vegetarian...

lördag 10 november 2018

Kristallnatten - och andra ohyggligheter

Ja det är rätt - man måste hela tiden beskriva ohyggligheterna på nytt; de senaste dagarna har mängder av texter kring Kristallnatten publicerats. Kanske var det där den verkliga förintelseprocessen tog fart. Och jag har naturligtvis dragits in i samtal som handlar om de nya judeförföljelserna,  -  som om min kritik av Netanyahus Israel hade något som helst med den saken att göra!
     För en kort tid sedan fick jag frågan vad jag ansåg vara det allra värsta illdådet under andra världskriget. Intresset för att gradera tar aldrig slut, de fem bästa filmerna, de tio viktigaste fotbollsspelarna, de hundra bästa brittiska romanerna, osv osv i all evighet. Youtubes listor sprider sig likt en pandemi.
     Men att försöka gradera eländet! Vad får folk att fråga sådant? Man kan inte ens svara att "Förintelsen" står i en klass för sig, för vad har man då gjort  -  om inte graderat eländet.
     Den unga damen som frågade mig blev irriterad "Ja ja", sa hon, "det är väl klart, men av andra händelser?" Hon menade att Hiroshima/Nagasaki-bombningarna var allra värst.
     Det har gått några dagar. Jag läser Campo Santo av W G Sebald, de artiklar och essäer som utgavs efter hans för tidiga död i en bilolycka 2001. Och om jag nu sutte tillsammans med honom på någon pub i hans England och om vi kommit in på ämnet hade nog Sebald och jag varit överens om att det pratas alldeles för litet, och har skrivits alldeles för litet, om det som förmodligen var just det allra värsta och allra meningslösaste illdådet under kriget: amerikanernas och engelsmännens terrorbombning av det redan besegrade Tysklands stora städer.
     Och Sebald och jag skulle ha varit överens om att bara en enda tysk författare vågat ta upp det ämnet: Hans Erich Nossack. Nossacks Der Untergang, om den fruktansvärda terrorbombningen av Hamburg 1943, är i stort sett den enda 'skönlitterära' beskrivning jag kan påminna mig. (Jag har föreslagit ett antal svenska förlag att ge ut den tunna boken, lysande, hemsk, stilistiskt vacker och närmast obegripligt fylld av beskrivningar som inte bara lämnar en tankfull utan direkt uppgiven inför det meningslösa våld som är kriget. Det som på nytt verkar lura bakom knuten. Men ingen nappar.)
     Jag vill också rekommendera till läsning Sebalds tänkvärda Luftkrieg und Literatur från 1999, där han för viktiga resonemang om varför så få tyskar skrivit om just detta.
     Men graderar eländet - det gör han inte. Och heller inte jag.
 

tisdag 6 november 2018

Våldtäktsmännens försvar

6/11 Den som har makten har ett "evigt behov att rättfärdiga sin skurkaktighet" skrev en gång den kloke Sven Delblanc.
     I går hörde jag chefen för raffinaderiet i Lysekil motivera ökad nedsmutsning med argumentet "om inte vi gör det så gör någon annan det". Och därmed får han väl klartecken, i denna märkliga värld.
     Men vad är det för slags argument? Om inte jag gör det så gör någon annan det. Kan ni höra våldtäktsmannen inför skranket? "Om inte jag våldtagit henne så hade någon annan gjort det."

TILLÄGG 9/11

Preem får miljötillstånd – trots ökade utsläpp.(SR)   - Inga kommentarer. 

fredag 19 oktober 2018

Senfärdig byråkrati

Jag skall sluta klaga på att svensk byråkrati är långsam. Jag läser idag att Sagrada Familia, som började byggas för 136 år sedan i centrala Barcelona, äntligen fått byggnadslov...

onsdag 17 oktober 2018

Bo Cavefors är död

Jag är något konfunderad dessa dagar. Hur ofta läser jag inte nekrologer över popstjärnor eller gamla politiker, på de flesta sätt helt stendöda, men likafullt upptar deras bortgång halva sidor i våra stora tidningar, i flera fall hela sidor och t o m helgbilagor.
   Men när en av 1900-talets viktigaste svenska förläggare går ur tiden - några ynka rader. Jag kan bara se det som att man på alla våra stora tidningars kultursidor förbereder helsidesartiklar om ett av det sena 1900-talets viktigaste svenska förlag och dess skapare. Jag ser fram emot mycket research från kulturjournalisternas sida och sedan genomlysande artiklar. Bo Cavefors är död.

Och någon timme senare, efter påpekanden: Katarina Tornborg skriver fint i Sydsvenskan om BC.

Och i Dagens Nyheter, Per Svensson, fint och hederligt, den 21 oktober.

söndag 7 oktober 2018

Det heter väl han - eller hon...?

Ibland går dumheterna för långt. Läser om en organisation som kallar sig Hentverkarna... För fler kvinnor till de gamla yrkena. Inget fel i det. Men hentverkarna. Hantverk har ju inte med han/hon att göra! Skall vi inte ta och döpa om den ekonomiska utbildningsanstalten till Hendelshögskolan när vi ändå håller på?

onsdag 3 oktober 2018

Umberto Saba på svenska

Aah, att äntligen få skriva ett par rader om något annat än den där i vita huset! -  I min hand har jag nämligen en bok av en alldeles utmärkt italiensk poet. Men detta är ingen recension - bara ett glatt budskap!
     Jag har på den här bloggen och annorstädes skrivit en del om min stora italienska favorit, Salvatore Quasimodo. Han nämns alltid tillsammans med tre andra starka italienska 1900-tals-lyriker, Ungaretti, Montale och Saba. Ungaretti kan man finna på svenska, också Montale som ju fick Nobelpriset, liksom Quasimodo, det är självklart att de kommit på svenska. Men Saba? Umberto Saba, den på sitt sätt mest tillgänglige av de fyra - icke. Förrän nu! Gunnar Balgård har nu på Celanders förlag i Lund givit ut Sångboken - ett representativt och välgjort urval ur Sabas stora produktion, den som Saba själv kallade Il canzoniere och hela tiden lät växa.
     Utan stora åthävor, om livet, om sig själv, om det Trieste han bodde i och älskade. Lågmält, lättillgängligt. Det är som att andas frisk luft!