tisdag 16 januari 2018

Freden är vägen

Som alltid pågår i början av januari den där bedrövliga försvarshysteriska konferensen  i Sälen.
     Stefan Löfven får kläda skott för att han inte vill krigshetsa som Ulf Kristersson och - fast det är ju bara den gamla vanliga visan - ÖB. Numera med understöd av Natos stolta norska berg. Och Sverige hotas med det ena och det andra om man väljer att skriva under avtalet om ickespridning av kärnvapen. Vilket torde vara det mest självklara av alla val. Att skriva under, menar jag. Måtte Margot Wallström stå på sig.
     Under en fredskurs på 90-talet fick föreläsaren, en klok kvinna, frågan om det fanns någon väg till fred. Nej, svarade hon, och det blev tyst. Och la sen till: Freden är vägen.
     Men nu vädrar hökhögern morgonluft. Saxon är inte en författare jag citerar i tid och otid men han sa vid ett tillfälle: "Militärväsen och högervälde äro alltid synonyma begrepp." Och fick klä skott, som alltid den får göra som står för mer anständiga förhållningssätt.
     I den diktsamling som Bengt Emil Johnson gav ut strax innan han föll död ned vid sidan av sin bil säger han, liksom litet i förbigående: "Det enda bedrägliga / i världen hittar vi / i människors beteenden." - Och jag frågar mig: kommer hon att stå på sig, Wallströmskan?

söndag 31 december 2017

Svenska Dagbladet och språkförbistringen

Jag har ju tidigare - och ofta - irriterat mig över att engelskan tar svenskans plats på de mest orimliga områden - men bildtexten i Svenska Dagbladet idag tar sannerligen priset!
     Att kalla Berlins makalöst vackra Gedächtniskirche för - Berlins Memorial Church...!

söndag 17 december 2017

Rehabiliterad författare

Jag har tidigare (6 nov 2011) haft synpunkter på vår tids jönsiga vana att i efterhand be om ursäkt för något som hänt långt tidigare i historien. Dagens politiker, inte ens påtänkta när det begav dig, ber om ursäkt. Jag tycker att det verkar onödigt och dessutom moraliskt obegripligt.
     Men frågan är om inte uttrycket "sent skall syndaren vakna"  fått ett nytt ansikte i dessa dagar! Den romerska senaten har nu äntligen upphävt förvisningsbeslutet som drabbade poeten Ovidius. Ett beslut som kejsar Augustus fattade ungefär vid Kristi födelse...! Ja herredumilde.

onsdag 22 november 2017

Livet 2017

När barnen kom till dörren och ropade "Bus eller godis" för någon vecka sedan höll jag en tålmodig föreläsning för dem om att jag - och de - faktiskt bor i Sverige där vi inte firar amerikanska högtider och att således denna amerikanska tradition av kulturella skäl också skall hållas borta. Jag tror budskapet spred sig, för fler fnissande ungar kom för att få samma föreläsning. Och nu läser jag Black Friday överallt. Också det är en AMERIKANSK sedvänja. Det räcker nu, tänker jag.
     Men vad skall man säga när den svenska nationalarenan heter som den heter. Jag envisas med att uttala den som om det vore ett svenskt ord, med dubbla tryckstarka stavelser: Fri-änds. Mina barnbarn betraktar mig medlidande.

lördag 16 september 2017

Varför läser inte svenska barn?

Om vad barn kan och inte kan - i Sverige vågar man ju inte sätta en ordentlig bok i händerna ens på gymnasieelever! Här ett utdrag ur veckobladet från en grundskola i Ås, Norge, klass 4:

    " 4. klasse : 4. klasse har arbeidet med Markens Grøde denne uka. "

Fjärdeklassare!!!  - läser ett av 1900-talets mästerverk.

Nyligen (2017) hörde jag en svensk gymnasielärare säga att det vore alldeles för svårt för eleverna i gymnasiets tredje årskurs att läsa Doktor Glas.

tisdag 12 september 2017

Bortglömda Nobelpristagare

Vadslagningen är igång. Nobelprisdags. Jag fick en lustig förfrågan häromdagen: "Vilka tidigare pristagare skulle du vilja lyfta fram ur glömskan? - Du får välja två!" Det kommer att bli något slags radioprogram.
     Ja, när såg ni igenom listan senast? Där finns sannerligen att välja bland - så många av dem som en gång hyllades stort läses idag bara av specialister, av en och annan litteraturvetare och - kanske - av pristagarens landsmän. Handen på hjärtat: när läste du Rudolf Eucken senast, eller Karl Gjellerup eller Vicente Aleixandre - ?
     När jag för en tid sedan bestämde mig för att läsa Paul Heyse (jag antar att många av er gör det varje månad - ) och försökte få tag på hans böcker, visade det sig svårare än jag trott. Särskilt hans brevväxling med Theodor Fontane intresserade mig. Fann den till sist på ett tyskt antikvariat och sedan Postnord till sist hittat min brevlåda öppnade jag den med stor förväntan - frakturstil; jodå, det går ju att läsa, men säger ändå något om avstånd. Heyse har inte sett nya upplagor på länge på bokhandelsdiskarna. Och måste betraktas som riktigt bortglömd, åtminstone här i landet...
     Men på frågan vem jag tycker skall få priset svarar jag inte längre. För något år sedan sa jag Inger Christensen och strax därefter dog hon, och något år senare fick jag samma förfrågan och sa Antonio Tabucchi - och så dog han. Nu passar jag mig.
     Och de två fantastiska författare jag lyfte fram för programmet, vilka blev det? Ni får väl lyssna.

T i l l ä g g  27 sept
     Ja, och igår avslöjade jag alltså i SvR att de två jag tycker man skall läsa på nytt är Johannes V Jensen (pris 1944), och Salvatore Quasimodo (pris 1959).

lördag 2 september 2017

En enastående bok av Gunnar D Hansson

Obegripligt och underbart omskakad efter läsningen av en ny svensk bok undrar jag, om jag bara läst ett slags mästerverk eller i själva verket en så märklig bok att man borde tala om en ny genre, eller till och med en ny epok, i vår svenska samtidslitteratur.

I sin anmälan av den litterära kalendern New Directions 1937 skrev en gång den alltid tankeväckande och idag nästan bortglömde poeten Weldon Kees att "ett nyskapande verk skapar sina egna regler" men lika förbannat bedöms det efter regler skapade för annan, tidigare, litteratur och inte sällan felbedöms det därför, missuppfattas, och avfärdas som obegripligt eller förfelat.

I vissa vatten inte bara kan utan måste man nedstiga två gånger, sedan ytterligare två gånger och sedan två gånger två gånger, och trots att det är samma vatten är det likafullt vid varje tillfälle ett nytt vatten - ett sådant vatten är T a p e s h a v e t .

Eller kanske borde jag säga att det existerar författare i vars vatten man nedstiger och vid varje ny nedstigning konstaterar att författaren, likt ett vatten, breder ut sig i alla riktningar och att det inte finns något slut, allt fortsätter, i alla riktningar, och samtidigt.

Det finns författare, eller verk, som kräver ytterligare verk för att rätt förstås. Carroll F Terrell skrev A Companion to the Cantos of Ezra Pound för att hjälpa den som nedsteg i just de sångernas vatten, men för den som idag sitter vid Tapeshavet kunde man önska sig en kompanjon, en Vägledare till Tapeshavet av Gunnar D Hansson.

Jorge Luis Borges skrev en gång en novell som heter "Trädgården med gångar som förgrenar sig". Tapeshavet är en sådan trädgård. Man stiger in, man försöker noga och upptagen följa en stig, en gång, en rad, förstå en strof, en enda rad, en enda strof, tills raden eller strofen slår en med sin sanning eller sin djupsinnighet eller sin skönhet eller sin överraskning. Och genast förgrenar sig gångarna - i   e n s   i n r e .