tisdag 22 juli 2014

Ett hemligt sällskap

Var det inte Tournier som i någon av sina romaner skrev att ingenting är så drabbande som när man av en händelse inser vilken hemlig perversion man bär på?
     Igår hände det igen, fast jag har sedan många år känt till att jag bär denna hemliga perversion... Jag kände den där inre rysningen av välbehag, när jag först läste: ... "Als ob wir alle mit einem Bein im Tollhaus stünden, ..." och några minuter senare: "...ich müßte mich nur rational entscheiden, den Kasus fahrenzulassen, und wäre wieder frei. ..." (Ur Markus Werner: Am Hang (2004))
     Min gamle tysklärare från 50-talet ler i sin himmel: den lille pojke, som han en gång lärde tyska, hör till samma hemliga sällskap: Vi som älskar konjunktiv

fredag 18 juli 2014

Snoilsky, Gullberg, Ofvandahl - svensk poetisk blandning

Hur ofta har man inte sett recensenter peka på troliga förebilder till ett verk eller för den författare som är föremål för artikeln. Som om det inte räckte med att beskriva verket ifråga.
     Fast egentligen har jag stor förståelse för lusten att påvisa paralleller eller likheter. Jag är likadan själv, och jag tycker ibland att jag ser mer eller bättre i det jag för tillfället läser när jag upptäcker sådana möjliga kopplingar. Att recensenten inte sällan är helt fel ute har jag egna erfarenheter av: jag glömmer aldrig hur man påvisade likheter med den kände författaren X och den lika berömda novellisten Y när jag gav ut min första novellsamling. X hade jag inte hört talas om och Y hade jag aldrig läst! Men när jag sedan läste både X och Y kunde jag själv se att det jag trodde jag uppfunnit själv med hjälp av ren råintelligens - det fanns gjort tidigare - och betydligt bättre!
     Men så händer ibland något annat. Man ser samband man inte känt till. Jag har exempelvis alltid älskat Gullbergs fantastiska "Hälsning till Danmark" i Fem kornbröd och två fiskar (1942) med de vackra raderna om Grundtvig (som växte ut till en av de betydelsefullaste gestalterna i mitt personliga liv):
          Hur skulle det folk kunna tigas ihjäl,
          som Grundtvig har sjungit med psalmsång samman?
Ur en ståtlig dikt om tyskarnas ockupation av Danmark. Jag har i alla år tyckt att det varit en makalös idé. En lycklig bild.
     Så satt jag härförleden och läste Per Hallströms bok Carl Snoilsky, som Lotta Lotass givit ut i Akademiens Minnesbibliotek. Och finner där några rader ur Snoilskys dikt till Runeberg, som ju också levde sitt liv i en ockuperad tid. Det är en hyllning till Vårt Land-diktaren och där finns dessa rader:
          Om molnet kommer, orkanens tolk,
          Och visar sin knutna hand,
          Den man, som sjungit ihop ett folk,
          Än skyddar i sången sitt land.
Det är svårt att värja sig mot tanken att Gullberg naturligtvis kunde sin Snoilsky - på ett annat sätt än vi idag, när väl Snoilsky lätt skulle kunna rangeras in bland de bortglömda -

Så frågade jag mig: när läste jag en hel bok av Snoilsky sist? Och tog tag i Dikter (1869). Och under läsningen slog det mig att Snoilsky verkligen blandade och gav - ståtliga rader, fantastiska metaforer, fina klanger, och rena pekoral i en härlig blandning.
     Och där, helt plötsligt, ett par rader som fick mitt hjärta att klappa lika varmt som en gång Birger Sjöbergs när han skrev en av sina allra vackraste dikter, "I himlens klara sal", hyllningen till en gammal Uppsala-konditor. I en dikt om badlivet på den franska kusten låter Snoilsky de unga fransyskorna leva badliv tillsammans med surmulna britter:
          Britannias molnhöljda stjerna
          Begrof sin harm i en vrå;
          Hon brännt å båle så gerna
          Johanna d´Arc numro två! -
Ett kort ögonblick trodde jag mig läsa Ofvandahl, men så slog det mig att det måste vara tvärtom. Ofvandahl hade naturligtvis läst sin Snoilsky, liksom så småningom Nils Hasselskog måste ha gjort det...
     Och plötsligt var det möjligt att se Snoilsky också som föregångare till svensk pekoralism.

Att nu avsluta med att säga att det faktiskt är värt mödan att åter läsa den gamle greven är inte tänkt som ironi.

         
         

måndag 14 juli 2014

Mer holländska

Att verkligen lära sig ett nytt språk, det är så roligt! Sedan några månader har jag tagit tag i min gamla holländska på riktigt och varenda dag konstaterar jag att språkliga samband hör till det roligaste som finns. Så frågade jag mig nu, vad i herrans namn huvudpersonen, i den roman jag sitter och läser, hade emot sin matgäst, sin 'mee-eter' eftersom det verkade så våldsamt och obegripligt, som om hon försökte trycka ut honom. Från bordet? Från krogen?
     Således till lexikonet: 'mee-eter' betyder mycket riktigt 'matgäst'.
     Men det betyder också - 'pormask'.
     Sådant gör mig alldeles lycklig.

söndag 13 juli 2014

Malung

Med anledning av att dansbandsveckan pågår i Malung frågar en före detta granne, som vet att jag bodde 20 år just i Malung, varför jag aldrig skrivit om Malung. Jag vet att han läst Den tjugotredje dikten som kom ut 2012. Jag frågar var han trodde den romanen utspelades, med tanke på att huvudpersonen i romanen åker sju mil österut vid ett tillfälle och hamnar i Mora och fem mil västerut vid ett annat tillfälle och då hamnar i Stöllet i Klarälvdalen. "Ja, i Norrland nånstans", svarar grannen.
     Men det tröstar mig att det iallafall finns ca femtusen människor som förstår den romanens motto, skrivet på Malungsmål. Och kanske till och med kan sjunga melodin bakom mottot.

lördag 12 juli 2014

Språkets allt snabbare förfall

Svenskan går allt snabbare under. Jag har under lång tid retat mig på uttrycket "öppna upp" - men ger långsamt upp, till och med våra politiker använder det, och i Babbel en av våra kända författare... I går hörde jag ordet "pejsa" - det visade sig handla om att promenera långsamt. Ingen bryr sig om att slå vakt om svenskan längre, verkar det som.
     Men idag hörde jag i TV uttrycken "snacka upp" och "uppsnack" - inför bronsmatchen - minst tio gånger, sedan släckte jag apparaten, jag står inte ut med sådant.
     "Uppsnack" - vad är det för - 'snack' !

torsdag 10 juli 2014

En vän är död (Reidar Ekner 1929-2014)

Sent besked igårkväll från Telemark: den 5 juli dog en gammal trogen vän: Reidar Ekner.
     I nästan 40 år träffades vi i skilda sammanhang, vi lyssnade på varandras uppläsningar (han visste att jag under gymnasiet läste hans debut och gillade titeln så mycket att min egen debut fick eka hans) vi träffade gemensamma vänner, inte sällan från USA, vi läste en del av det vi skrev i förväg för varandra, jag var en småslarvig men entusiastisk korrläsare när hans stora Ekelöf-arbete drog igång osv. Och när han hörde att jag i mitten av 90-talet blev rektor på en nordisk institution och med kännedom om min stora kärlek till Norge, skickade han (och hans Eldrid), sedan Eldrid och han hade gift sig i Praha och jag tvingats tacka nej till att vara med på bröllopet, ett kort med en lapidarisk text: "Vi funderar på att hissa den gamla unionsflaggan över vårt nyinköpta hus i Bø." 
     Första gången han besökte mig hade han sin gamla norska mamma med sig, det var 1980 i Malung, han läste, när kvällen var sen, dikter som skulle komma året därpå för oss, sådant gjorde han annars sällan. Han läste bland annat en rad som jag i många sammanhang och i olika förklädnader har citerat sedan dess: "Det är här vi lever / det finns inga andra människor än vi." - (Jag har till sist stannat för min variant: "Det enda vi har är varandra.")
     En vinter några år senare var han på nytt på besök i Malung och varje dag gav han sig ut i den stora kylan och sprang utefter vägarna i Västerdalarna. När han en dag kom tillbaka och steg in genom dörren skrek min dotter till och slog händerna för ansiktet. Reidar stod där, blodig i ansiktet och med nedblodade kläder och vi trodde han hade ramlat. Men han gick fram till hallspegeln och sa med sitt vanliga torra leende: "Aha, det var därför bilisterna såg ut att tappa kontrollen." Han hade sprungit, hans korta skägg hade isats ner och han hade med vanten slitit isen ur skägget och fått skäggstrån att slitas loss och huden att blöda. Men fortsatt att springa hade han, kilometer efter kilometer...
     Och nu har han alltså sprungit färdigt, den gamla långdistansaren. Det känns mycket vemodigt. Ikväll skall jag ta ned de två volymerna som ingen just pratar om, men som är lyriskt starka och alldeles unika bidrag till vår samtidslitteratur: Mellan polerna (1982) och Under trädkronorna (1987) och med en vegetarisk macka i händerna skall jag minnas när jag läser, att. trädet "tar sin plats i besittning". Så skrev han, Och "innanför barken omsätter det tiden till träd."
     Och om han nu själv är ett träd?

måndag 7 juli 2014

Betydelsen av ' v e r z i n s e l '

Min holländska är inte vad den borde vara (ännu) och jag tvingas hela tiden slå i lexikon för att ta mig fram i nya romaner. Av en händelse hade jag glömt vad verzinsel betydde och i mitt lexikon, och det är stort och omfattande, hittade jag häpen två betydelser: (1) påhitt, (2) dikt.
     Jag har många gånger reagerat på uttrycket "lögn och förbannad dikt" och använder det aldrig själv. För mig är det ojämförbara begrepp. För mig är "dikt" ett sätt att språkligt komma åt komplicerade sanningar, och sannerligen inte "lögn". Bara dikten kan komprimera oerhört mångbottnade sanningar, sådana som man inte kan utreda i prosa därför att 'först-det-ena-sedan-det-andra' missar själva komplexiteten i insikten om samtidiga samband.
     Ett ord kan därför omöjligt betyda både "påhitt" och - "dikt". Någon borde ringa Amsterdam och påpeka det.