måndag 29 september 2014

Adelsohn-Liljerothskans epok äntligen över

Bokmässan är över för det här året. Huvudet efter fyra dagar fortfarande fyllt av brus brus och brus.
     Så brev idag från en god vän som fått sista bandet av den nu och mitt i utgivningen avbrutna Nationalnyckeln - ett band om mossor - "det vackraste", som han skriver, "bokprojektet i min livstid" - han hade gärna fått säga "vår" livstid. (Att den skall fortsätta 'på nätet' är inte ens en begriplig ursäkt!)
     Det var ett lika unikt företag som SAOB en gång. Och fullt värdigt en stor kulturnation.
     Men, som så mycket annat, lagt i graven under denna period när vårt land inte ens hade en kultur-minister! Och detta händer samtidigt som jag i fyra dagar gått förbi det ena bokmässeståndet med grälla pärmar och skrikande titlar efter det andra - det mesta dagsländeaktigt och nästan genomgående - i jämförelse med Nationalnyckeln - obetydligt.
     Hur kommer man att minnas adelsohn-liljerothskans åtta år? Som åtta års försök att slutgiltigt ta livet av vårt kulturliv? Från fria teatergrupper till böcker om mossor och skalbaggar... Allt borta.


torsdag 18 september 2014

Bör man tala med DO?

I SvD:s näringsbilaga läser jag att nya hållbarhetschefen på ÅF, det tidigare folkpartistiska statsrådet Nyamko Sabuni, med hejarop från folkpartiets Maria Arnholm, beslutat att under en månad bara anställa kvinnor. Ett fall för diskrimineringsombudsmannen?

söndag 7 september 2014

Vaccinerad mot politisk plakatlitteratur

Med anledning av min nya roman, Komma nära, blev jag intervjuad, så som man ju blir. Den ganska unga intervjuaren hade läst på noga och ordentligt, sa sig uppfatta den nya boken som en politisk roman och undrade hur det kom sig att jag, som bevisligen varit aktiv politiker ett antal år, i mina böcker inte pläderat för någon politisk hållning. Min debutdiktsamling visade inte upp något av den tidens s. k. politiska engagemang, och mellan Semantica, op 18 (1969) och min första prosabok, Ouvertyr till en luffarbegravning (1981) låg hela det starkt politiserade 70-talet.
     Jag berättade då, för första gången i offentliga sammanhang tror jag, att den högljudda plakatlitteraturen under 70-talet varit mig näst intill förhatlig.
     Men hans fråga fick mig att fundera över det förhållandet: därför några få ord om den saken. Jag växte upp under små förhållanden i en arbetarfamilj och är ett bra exempel på den klassresa det starka svenska folkhemmet tillät. Mycket kunde tala för att jag skulle ha kunnat känna mig hemma i den förenklade 70-tals-estetiken. Men jag blev, förmodligen av en ren händelse, tydligt vaccinerad mot den.
     Och hur såg vaccineringen ut? Idag, femtio år senare, kan jag säga att några lyriker, som jag vid den tiden inte säkert förstod, men instinktivt uppfattade som the real thing, kom att för all framtid göra mig immun mot det lättköpta plakateriet: först Sven Alfons, som jag ibland beskrivit som den störste 1900-tals-diktaren i Sverige, sedan Salvatore Quasimodo, som jag tidigare skrivit om och som följt mig med sitt tonfall genom livet, och till sist Saint-John Perse, som jag ännu idag inte kan läsa utan att känna ett slags rysning genom kroppen.
     Och över alltihopa lyser, inte moder sol som hos Povel, utan Ezra Pound. En sådan vaccinering är - kraftfullt verkande, och den sitter i genom livet.

onsdag 20 augusti 2014

I pseudoproblemens paradis

I en samtid där verkliga, till synes olösliga och allt hotfullare problem växer, upptas en stor del av debatten av indignationen över ordet "hon". Freud skulle kallat det förträngning. Pseudoproblemen tränger ut de svåra ställningstagandena. Och vårt alltmer sargade Sverige måste vara pseudoproblemens paradis.
     Men skriver jag "hen" reagerar min rättstavningshjälp på datorn med ett rött streck!
     Av ren oppositionslusta kommer jag i fortsättningen inte att skriva "Jag ger boken till henne" utan "Jag ger boken till honne".

fredag 8 augusti 2014

Sportjournalistikens torftighet - och räddning

Hur mycket text har vi inte läst om fotboll efter detta VM och efter de svenska lagens dåliga framfart i de europeiska cuperna! Men jag märker hur jag allt oftare struntar i att läsa genom reportagen, referaten och beskrivningarna av matcher jag inte själv hann eller kunde se. Och det beror inte på att jag är trött på fotboll, nej det beror bara på att jag är dödstrött på den enögda sportjournalistiken och dess ofta erbarmligt torftiga språk och stendöda metaforer.
     När jag den 6 augusti läser i GP (Världens gång-sidan, sid 42) om fotboll så är det om den verkligt goda fotbollen det handlar: den som spelas i myggsvärmar och med hundslagsmål vid hörnflaggan mellan korplag eller i unga tjejligor, med medelålders spelare som blir tillsagda att lägga från sig cigarettpaketet och mobilen och med entusiastiska 16-åriga högeryttrar som får en lång förklaring av linjedomaren om vad offsideregeln innebär...
     Författaren till krönikan "Hedens tunnlar", Dan Sjögren, är en man i sina bästa år - och han kan allt om fotboll. Hans blick för det som är fotbollens innersta skönhet är ogrumlad och hans känsla för storheten i åskådarnas kommentarer ett resultat av decenniers arbete med språkets innersta byggdelar.
     Jag önskar att de stora drakarnas oändliga sportreferat kunde lära av Sjögrens precision och metaforarbete. Då skulle jag orka läsa dem igen.

tisdag 29 juli 2014

Beklämmande av Israels ambassadör

Lätt beklämd läser jag i dag i SvD Israels ambassadörs brännpunktsinlägg (sid 5). Israel är - som vanligt - helt utan skuld... Så har det alltid varit; jag minns att när några pojkar på västbanken kastade sten på bepansrade soldater sköt man skarpt och dödade tio femton palestinska ungdomar...Man får ju inte kasta sten! Idag rör det sig om andra siffror.
     Och andra vapen.
     Isaac Bachman hävdar att allt är Hamas fel; men han säger inte ett ord om Israels långa blockad av förnödenheter, material, medicin och annat till Gazaremsan, han säger inte ett ord om de upprörande och olagliga nya bosättningarna på palestinsk mark, han säger inte ett ord om ett murbygge som får Berlinmuren att framstå som ett leksaksbygge; han säger inte ett ord om ockupation.
     Att tala om ansvar! Ansvaret vilar på två lika idiotiska och fundamentalistiska religioner.
     Jag har sagt det förut: vi fick stopp på apartheidsystemet i Sydafrika med hjälp av en isoleringskampanj; det är sannerligen dags för en Isolera-Israel-Kampanj.

tisdag 22 juli 2014

Ett hemligt sällskap

Var det inte Tournier som i någon av sina romaner skrev att ingenting är så drabbande som när man av en händelse inser vilken hemlig perversion man bär på?
     Igår hände det igen, fast jag har sedan många år känt till att jag bär denna hemliga perversion... Jag kände den där inre rysningen av välbehag, när jag först läste: ... "Als ob wir alle mit einem Bein im Tollhaus stünden, ..." och några minuter senare: "...ich müßte mich nur rational entscheiden, den Kasus fahrenzulassen, und wäre wieder frei. ..." (Ur Markus Werner: Am Hang (2004))
     Min gamle tysklärare från 50-talet ler i sin himmel: den lille pojke, som han en gång lärde tyska, hör till samma hemliga sällskap: Vi som älskar konjunktiv