söndag 7 september 2014

Vaccinerad mot politisk plakatlitteratur

Med anledning av min nya roman, Komma nära, blev jag intervjuad, så som man ju blir. Den ganska unga intervjuaren hade läst på noga och ordentligt, sa sig uppfatta den nya boken som en politisk roman och undrade hur det kom sig att jag, som bevisligen varit aktiv politiker ett antal år, i mina böcker inte pläderat för någon politisk hållning. Min debutdiktsamling visade inte upp något av den tidens s. k. politiska engagemang, och mellan Semantica, op 18 (1969) och min första prosabok, Ouvertyr till en luffarbegravning (1981) låg hela det starkt politiserade 70-talet.
     Jag berättade då, för första gången i offentliga sammanhang tror jag, att den högljudda plakatlitteraturen under 70-talet varit mig näst intill förhatlig.
     Men hans fråga fick mig att fundera över det förhållandet: därför några få ord om den saken. Jag växte upp under små förhållanden i en arbetarfamilj och är ett bra exempel på den klassresa det starka svenska folkhemmet tillät. Mycket kunde tala för att jag skulle ha kunnat känna mig hemma i den förenklade 70-tals-estetiken. Men jag blev, förmodligen av en ren händelse, tydligt vaccinerad mot den.
     Och hur såg vaccineringen ut? Idag, femtio år senare, kan jag säga att några lyriker, som jag vid den tiden inte säkert förstod, men instinktivt uppfattade som the real thing, kom att för all framtid göra mig immun mot det lättköpta plakateriet: först Sven Alfons, som jag ibland beskrivit som den störste 1900-tals-diktaren i Sverige, sedan Salvatore Quasimodo, som jag tidigare skrivit om och som följt mig med sitt tonfall genom livet, och till sist Saint-John Perse, som jag ännu idag inte kan läsa utan att känna ett slags rysning genom kroppen.
     Och över alltihopa lyser, inte moder sol som hos Povel, utan Ezra Pound. En sådan vaccinering är - kraftfullt verkande, och den sitter i genom livet.

onsdag 20 augusti 2014

I pseudoproblemens paradis

I en samtid där verkliga, till synes olösliga och allt hotfullare problem växer, upptas en stor del av debatten av indignationen över ordet "hon". Freud skulle kallat det förträngning. Pseudoproblemen tränger ut de svåra ställningstagandena. Och vårt alltmer sargade Sverige måste vara pseudoproblemens paradis.
     Men skriver jag "hen" reagerar min rättstavningshjälp på datorn med ett rött streck!
     Av ren oppositionslusta kommer jag i fortsättningen inte att skriva "Jag ger boken till henne" utan "Jag ger boken till honne".

fredag 8 augusti 2014

Sportjournalistikens torftighet - och räddning

Hur mycket text har vi inte läst om fotboll efter detta VM och efter de svenska lagens dåliga framfart i de europeiska cuperna! Men jag märker hur jag allt oftare struntar i att läsa genom reportagen, referaten och beskrivningarna av matcher jag inte själv hann eller kunde se. Och det beror inte på att jag är trött på fotboll, nej det beror bara på att jag är dödstrött på den enögda sportjournalistiken och dess ofta erbarmligt torftiga språk och stendöda metaforer.
     När jag den 6 augusti läser i GP (Världens gång-sidan, sid 42) om fotboll så är det om den verkligt goda fotbollen det handlar: den som spelas i myggsvärmar och med hundslagsmål vid hörnflaggan mellan korplag eller i unga tjejligor, med medelålders spelare som blir tillsagda att lägga från sig cigarettpaketet och mobilen och med entusiastiska 16-åriga högeryttrar som får en lång förklaring av linjedomaren om vad offsideregeln innebär...
     Författaren till krönikan "Hedens tunnlar", Dan Sjögren, är en man i sina bästa år - och han kan allt om fotboll. Hans blick för det som är fotbollens innersta skönhet är ogrumlad och hans känsla för storheten i åskådarnas kommentarer ett resultat av decenniers arbete med språkets innersta byggdelar.
     Jag önskar att de stora drakarnas oändliga sportreferat kunde lära av Sjögrens precision och metaforarbete. Då skulle jag orka läsa dem igen.

tisdag 29 juli 2014

Beklämmande av Israels ambassadör

Lätt beklämd läser jag i dag i SvD Israels ambassadörs brännpunktsinlägg (sid 5). Israel är - som vanligt - helt utan skuld... Så har det alltid varit; jag minns att när några pojkar på västbanken kastade sten på bepansrade soldater sköt man skarpt och dödade tio femton palestinska ungdomar...Man får ju inte kasta sten! Idag rör det sig om andra siffror.
     Och andra vapen.
     Isaac Bachman hävdar att allt är Hamas fel; men han säger inte ett ord om Israels långa blockad av förnödenheter, material, medicin och annat till Gazaremsan, han säger inte ett ord om de upprörande och olagliga nya bosättningarna på palestinsk mark, han säger inte ett ord om ett murbygge som får Berlinmuren att framstå som ett leksaksbygge; han säger inte ett ord om ockupation.
     Att tala om ansvar! Ansvaret vilar på två lika idiotiska och fundamentalistiska religioner.
     Jag har sagt det förut: vi fick stopp på apartheidsystemet i Sydafrika med hjälp av en isoleringskampanj; det är sannerligen dags för en Isolera-Israel-Kampanj.

tisdag 22 juli 2014

Ett hemligt sällskap

Var det inte Tournier som i någon av sina romaner skrev att ingenting är så drabbande som när man av en händelse inser vilken hemlig perversion man bär på?
     Igår hände det igen, fast jag har sedan många år känt till att jag bär denna hemliga perversion... Jag kände den där inre rysningen av välbehag, när jag först läste: ... "Als ob wir alle mit einem Bein im Tollhaus stünden, ..." och några minuter senare: "...ich müßte mich nur rational entscheiden, den Kasus fahrenzulassen, und wäre wieder frei. ..." (Ur Markus Werner: Am Hang (2004))
     Min gamle tysklärare från 50-talet ler i sin himmel: den lille pojke, som han en gång lärde tyska, hör till samma hemliga sällskap: Vi som älskar konjunktiv

fredag 18 juli 2014

Snoilsky, Gullberg, Ofvandahl - svensk poetisk blandning

Hur ofta har man inte sett recensenter peka på troliga förebilder till ett verk eller för den författare som är föremål för artikeln. Som om det inte räckte med att beskriva verket ifråga.
     Fast egentligen har jag stor förståelse för lusten att påvisa paralleller eller likheter. Jag är likadan själv, och jag tycker ibland att jag ser mer eller bättre i det jag för tillfället läser när jag upptäcker sådana möjliga kopplingar. Att recensenten inte sällan är helt fel ute har jag egna erfarenheter av: jag glömmer aldrig hur man påvisade likheter med den kände författaren X och den lika berömda novellisten Y när jag gav ut min första novellsamling. X hade jag inte hört talas om och Y hade jag aldrig läst! Men när jag sedan läste både X och Y kunde jag själv se att det jag trodde jag uppfunnit själv med hjälp av ren råintelligens - det fanns gjort tidigare - och betydligt bättre!
     Men så händer ibland något annat. Man ser samband man inte känt till. Jag har exempelvis alltid älskat Gullbergs fantastiska "Hälsning till Danmark" i Fem kornbröd och två fiskar (1942) med de vackra raderna om Grundtvig (som växte ut till en av de betydelsefullaste gestalterna i mitt personliga liv):
          Hur skulle det folk kunna tigas ihjäl,
          som Grundtvig har sjungit med psalmsång samman?
Ur en ståtlig dikt om tyskarnas ockupation av Danmark. Jag har i alla år tyckt att det varit en makalös idé. En lycklig bild.
     Så satt jag härförleden och läste Per Hallströms bok Carl Snoilsky, som Lotta Lotass givit ut i Akademiens Minnesbibliotek. Och finner där några rader ur Snoilskys dikt till Runeberg, som ju också levde sitt liv i en ockuperad tid. Det är en hyllning till Vårt Land-diktaren och där finns dessa rader:
          Om molnet kommer, orkanens tolk,
          Och visar sin knutna hand,
          Den man, som sjungit ihop ett folk,
          Än skyddar i sången sitt land.
Det är svårt att värja sig mot tanken att Gullberg naturligtvis kunde sin Snoilsky - på ett annat sätt än vi idag, när väl Snoilsky lätt skulle kunna rangeras in bland de bortglömda -

Så frågade jag mig: när läste jag en hel bok av Snoilsky sist? Och tog tag i Dikter (1869). Och under läsningen slog det mig att Snoilsky verkligen blandade och gav - ståtliga rader, fantastiska metaforer, fina klanger, och rena pekoral i en härlig blandning.
     Och där, helt plötsligt, ett par rader som fick mitt hjärta att klappa lika varmt som en gång Birger Sjöbergs när han skrev en av sina allra vackraste dikter, "I himlens klara sal", hyllningen till en gammal Uppsala-konditor. I en dikt om badlivet på den franska kusten låter Snoilsky de unga fransyskorna leva badliv tillsammans med surmulna britter:
          Britannias molnhöljda stjerna
          Begrof sin harm i en vrå;
          Hon brännt å båle så gerna
          Johanna d´Arc numro två! -
Ett kort ögonblick trodde jag mig läsa Ofvandahl, men så slog det mig att det måste vara tvärtom. Ofvandahl hade naturligtvis läst sin Snoilsky, liksom så småningom Nils Hasselskog måste ha gjort det...
     Och plötsligt var det möjligt att se Snoilsky också som föregångare till svensk pekoralism.

Att nu avsluta med att säga att det faktiskt är värt mödan att åter läsa den gamle greven är inte tänkt som ironi.

         
         

måndag 14 juli 2014

Mer holländska

Att verkligen lära sig ett nytt språk, det är så roligt! Sedan några månader har jag tagit tag i min gamla holländska på riktigt och varenda dag konstaterar jag att språkliga samband hör till det roligaste som finns. Så frågade jag mig nu, vad i herrans namn huvudpersonen, i den roman jag sitter och läser, hade emot sin matgäst, sin 'mee-eter' eftersom det verkade så våldsamt och obegripligt, som om hon försökte trycka ut honom. Från bordet? Från krogen?
     Således till lexikonet: 'mee-eter' betyder mycket riktigt 'matgäst'.
     Men det betyder också - 'pormask'.
     Sådant gör mig alldeles lycklig.