måndag 6 oktober 2014

Man kan inte ta israeler på allvar

Kan någon förklara för mig hur det går till när Gud ger bort en del av planeten till någon!? Sker det via ett faxmeddelande, eller kommer det ett paket på posten?
     Inslaget i Rapport på måndagen den 6 oktober, där Samir Abu Eid intervjuar en ung israelisk kvinna som säger att palestinier väl kan bo nån annanstans för Israel har Gud givit judarna...  -  verkar närmast taget ur en monty-python-film!
     Hur i hela friden kan ett sådant uttalande göras 2014?!
     Och hur skall man kunna ta en sådan nation på allvar?
     Och hur kan folkpartiets Björklund försvara en nation som har sådana föreställningar?

Girighetens epok

Kan man bromsa girighetskarusellen?
     Läser denna morgon att S och V verkligen tänker försöka sätta stopp för det närmast omoraliska system som skapats under Persson/Reinfeldt-epoken och som gjort det möjligt för enskilda att sko sig med hjälp av skattemedel avsedda för sjukvård, skola och äldrevård. Men vi får väl se. Min oro att riksdagen mest består av ledamöter som sätter girigheten främst kvarstår tills motsatsen bevisats.
     Och journalistkårens tristaste hyenor jagar och jagar... Man har hittat ett och annat misstänkt kvitto i något ministerbagage...
     Men jag ser ingen kommentera att konkursförvaltarna i Trollhättan snott åt sig över 200.000.000 i arvode - hittills -  och att de anser över 4.000:-/timmen för detta arbete vara skäligt...
     Kanske finns det ett nytt framtidsyrke för den som vill tjäna orimligt mycket (och inte råkar vara fotbollsspelare): konkursförvaltare.

söndag 5 oktober 2014

Att erkänna Palestina som självständig stat

Jakten på den nya svenska regeringen har inletts.
     Att man skulle uppröras över Löfvens löfte att erkänna Palestina var att vänta; jag kan dock inte påminna mig att någon ondgjort sig över att Sverige faktiskt var delaktigt i omröstningen i generalförsamlingen om att dela det gamla Palestina i två efter andra världskriget, en FN-omröstning, som ledde till möjligheten att grunda Israel.
     Och ingen kommenterar längre det besynnerligt snabba erkännandet av Kosovo - en självständighetsförklaring som ur en mängd aspekter är synnerligen tveksam.
     Kommer man att erkänna Katalonien?
     Det är extra besvärande att höra Obama och USA ondgöra sig över Löfvens löfte. Jag minns att Sverige var det första land i världen som erkände Vietnam. Ingen störs av det idag. Och när jänkarna vid det tillfället på 70-talet upprördes, vill jag minnas att det var Palme som lugnt frågade USA:s president om denne kom ihåg vilket land som var det första som erkände USA när de tretton staterna gjorde sig fria från England...
     Det är sannerligen på tiden att Sverige erkänner Palestina som fri och självständig stat. Och ingenting att uppröras över. Det skulle ha gjorts för längesedan.

fredag 3 oktober 2014

Alice Bah Kuhnke - välkommen!

Att få säga något positivt när det rör sig om samtida svensk politik! Vilken befrielse. Och när jag hörde Löfven (likt en "gammaldags" nästan erlandersk socialdemokrat) läsa regeringsförklaringen insåg jag att om detta kunde genomföras skulle den gamla Sveaskutan styra ut på bättre vatten, men sen mindes jag naturligtvis hur riksdagen ser ut... Min märg säger mig att girigheten kommer att skjuta henne i sank och att vi snart tvingas rösta igen...
      Sedan: ministerlistan. Och - till sist - det som gjorde att dimman lättade och jag tyckte mig se att det ljusnar vid horisonten: Alice Bah Kuhnke! Vilken fullträff! Den kulturministern ser jag fram emot!

måndag 29 september 2014

Adelsohn-Liljerothskans epok äntligen över

Bokmässan är över för det här året. Huvudet efter fyra dagar fortfarande fyllt av brus brus och brus.
     Så brev idag från en god vän som fått sista bandet av den nu och mitt i utgivningen avbrutna Nationalnyckeln - ett band om mossor - "det vackraste", som han skriver, "bokprojektet i min livstid" - han hade gärna fått säga "vår" livstid. (Att den skall fortsätta 'på nätet' är inte ens en begriplig ursäkt!)
     Det var ett lika unikt företag som SAOB en gång. Och fullt värdigt en stor kulturnation.
     Men, som så mycket annat, lagt i graven under denna period när vårt land inte ens hade en kultur-minister! Och detta händer samtidigt som jag i fyra dagar gått förbi det ena bokmässeståndet med grälla pärmar och skrikande titlar efter det andra - det mesta dagsländeaktigt och nästan genomgående - i jämförelse med Nationalnyckeln - obetydligt.
     Hur kommer man att minnas adelsohn-liljerothskans åtta år? Som åtta års försök att slutgiltigt ta livet av vårt kulturliv? Från fria teatergrupper till böcker om mossor och skalbaggar... Allt borta.


torsdag 18 september 2014

Bör man tala med DO?

I SvD:s näringsbilaga läser jag att nya hållbarhetschefen på ÅF, det tidigare folkpartistiska statsrådet Nyamko Sabuni, med hejarop från folkpartiets Maria Arnholm, beslutat att under en månad bara anställa kvinnor. Ett fall för diskrimineringsombudsmannen?

söndag 7 september 2014

Vaccinerad mot politisk plakatlitteratur

Med anledning av min nya roman, Komma nära, blev jag intervjuad, så som man ju blir. Den ganska unga intervjuaren hade läst på noga och ordentligt, sa sig uppfatta den nya boken som en politisk roman och undrade hur det kom sig att jag, som bevisligen varit aktiv politiker ett antal år, i mina böcker inte pläderat för någon politisk hållning. Min debutdiktsamling visade inte upp något av den tidens s. k. politiska engagemang, och mellan Semantica, op 18 (1969) och min första prosabok, Ouvertyr till en luffarbegravning (1981) låg hela det starkt politiserade 70-talet.
     Jag berättade då, för första gången i offentliga sammanhang tror jag, att den högljudda plakatlitteraturen under 70-talet varit mig näst intill förhatlig.
     Men hans fråga fick mig att fundera över det förhållandet: därför några få ord om den saken. Jag växte upp under små förhållanden i en arbetarfamilj och är ett bra exempel på den klassresa det starka svenska folkhemmet tillät. Mycket kunde tala för att jag skulle ha kunnat känna mig hemma i den förenklade 70-tals-estetiken. Men jag blev, förmodligen av en ren händelse, tydligt vaccinerad mot den.
     Och hur såg vaccineringen ut? Idag, femtio år senare, kan jag säga att några lyriker, som jag vid den tiden inte säkert förstod, men instinktivt uppfattade som the real thing, kom att för all framtid göra mig immun mot det lättköpta plakateriet: först Sven Alfons, som jag ibland beskrivit som den störste 1900-tals-diktaren i Sverige, sedan Salvatore Quasimodo, som jag tidigare skrivit om och som följt mig med sitt tonfall genom livet, och till sist Saint-John Perse, som jag ännu idag inte kan läsa utan att känna ett slags rysning genom kroppen.
     Och över alltihopa lyser, inte moder sol som hos Povel, utan Ezra Pound. En sådan vaccinering är - kraftfullt verkande, och den sitter i genom livet.