Nu säger man att böcker som lyssnas till är lika bra som böcker som läses på klassiskt vis. Jag tycker det är struntprat. Jag får lust att citera mig själv. Följande är ett mindre utdrag ur slutet av en artikel som jag den här veckan publicerat i en tidskrift som heter Folkhögskoleveteranen.
"Jag minns en diskussion jag en gång hade
med en av den danska folkhögskolans mest tongivande företrädare, Poul Engberg.
När jag på något rektorsmöte under 90-talet hävdade att ett gediget bibliotek hörde
till det viktigaste i en folkhögskola fräste han åt mig och sa att det var just
det som gjorde det omöjligt att överhuvudtaget tala om folkhögskola i Sverige. ”En
svensk folkhögskola är byggd kring boken, den danska kring föredraget,
muntligheten, den mänskliga rösten”, sa han. Föredragssalen var hjärtat. Men
vad han inte begrep då och vad den danska folkhögskolan kanske aldrig begripit
är att ett föredrag i någon mening liknar ett teaterstycke, eller en film,
eller till och med ett musikstycke. Det är fint, vackert, spännande, intressant
medan det pågår. Men den som lyssnar eller betraktar är – passiv. Man får en
idé som genast blockeras av att det kommer en till, och sedan ännu en scen
eller ett påstående som man skulle vilja kommentera och sedan kommer det något
som fängslar en på nytt och lägger sig över det man just hade velat tänka
färdigt och inte någon gång kan man stanna upp för att anteckna färdigt eller
få något förtydligat – ”vi tar det efteråt”. I biblioteket får författaren
tänka hur svårt som helst, man går tillbaka i texten, man grunnar på om han,
eller hon som vi numera säger, har rätt, man kan göra en anteckning, man kan
vakna mitt i natten och ta fram boken och se om man läst rätt.
Och så är det också i samtalet, det goda
samtalet. Till skillnad från filmupplevelsen, musikupplevelsen, upplevelsen av
ett makalöst föredrag är läsningen och samtalet tidlöst. Till skillnad från de
horisontella upplevelserna är samtalet och läsningen lodräta tillstånd. Och i
det lodräta ligger att man kan gå – på djupet."
