Den tid vi lever i

Det är inte många veckor sedan jag var inne på ett av de få antikvariat som idag finns kvar på gamla Fiolstræde i København för att där köpa fjärde upplagan av det verk som danskarna är osannolikt bra på att hålla igång: Danske digtere i det 20 århundrede. Tre jättelika band. Jag tillbringade timmar bland hyllorna, och konstaterade att 'den...och där står den... men jag kommer tillbaka och köper sedan'. När bokhandlarna försvinner eller blir pappershandlare med leksaker som specialitet blir antikvariaten - för en sådan som jag - livsviktiga. 


Så - denna morgon läser jag att Vangsgaards antikvariat på Fiolstræde har gått i konkurs... Och 200.000 böcker säljs ut lagom till julhandeln... Den som varit inne på Vangsgaard kan bara som jag säga oié, ack, ve... Vad är det för tider vi lever i?! 

Ja, vad är det för kulturlösa tider vi lever i? (Att läsningen tynar ser vi dagligen exempel på. Att unga män åker till Syrien för att få skjuta med bössa, halshugga och ha kul på andra sätt beror på att de aldrig läst en enda bok, aldrig satt sig in i en annan människas liv, aldrig tänkt över något som inte givit omedelbar lusttillfredsställelse, aldrig förstått att det enda vi har är varandra... Och skolundervisningen har inte hjälpt ett dugg... för när läste man där annat än det allra enklaste?)

Kristdemokratins grundläggande osolidaritet

När jag ser de unga (mestadels kvinnliga) politiker som nu satts att ta hand om det här landet blir jag oerhört bekymrad. Det som de unga (mestadels kvinnliga) kristdemokraterna visar upp är just den okunnighet och historielöshet som är resultatet av en obegriplig Persson-Reinfeldtsk skolgång - och ett ytterligare exempel på varför svenska unga klarar sig så dåligt i kunskapsundersökningar. Men framför allt uppvisar kristdemokraternas nya unga (mest kvinnliga) ledare hur grundläggande osolidaritet ser ut och bakom allt vackert prat (inför de stora frågorna om flyktingkatastrofer och klimathot), bakom detta ser man bara den gamla vanliga borgerliga privat-girighetens flinande ansikten.
    Detta stillsamma sorgsna 'meddelande' istället för att här skriva om en makalös trebandsbiografi över en stor exil-levande författare som upptagit mig de senaste veckorna.

TILLÄGG 14 okt
Jag vill uppmana alla att läsa Göran Greiders utomordentligt klargörande artikel i dagens Dagens ETC. Jämförelsen mellan de livfarliga unga livets-ord-anfrätta kristdemokraterna och USA:s Tea-Party-rörelse är bestickande.

En lekman om den nya Folkvandringstiden

En vän skriver: "inget nytt på din blogg?" -
     Ja, så är det ju, men jag har under den senaste tiden skrivit ett slags inlägg om vår tids obegripliga flyktingsituation för en folkbildningstidskrift; det har tagit tid att läsa in mig. Och att se in mig! Och jag har - och den ende jag sett som tagit upp en liknande vinkel är Göran Greider i Dagens etc - jag har förvånats över hur alla bara är upptagna av symptomen på och effekterna av något mycket värre (fast effekterna är så groteska att det inte är underligt att det blir så): detta nämligen att vi stillatigande sett på, i snart två decennier, hur västvärlden systematiskt tagit sig rätten att slå ut delar av det muhammedanska mellersta östern som idag genererar fler flyktingar än man kan föreställa sig  -  Men Europa har i alla tider delat upp världen efter egna intressen på det viset. Flyktingsituationen är inte bara ett humanitärt och logistiskt problem, Det är framför allt ett politiskt problem - och då menar jag inte bara hur Merkel & Co skall fördela de skyddssökande.
     Den enkla sanningen i uttrycket "som man sår..." gör att det är självklart, absolut och villkorslöst självklart, att vi i Europa nu, på alla sätt, tar vårt ansvar och hjälper dem som kommer.
     Tills idioter som Assad och andra medeltida självhärskare kunnat förpassas dit de hör hemma; (vi hör ju då och då talas om en "historiens sophög").
     Efter den sorgsna bilden av den drunknade pojken, en kort orolig tanke. Under bilden - publicerad överallt, varje dag - står copyrightägaren. Det är väl ändå inte så att någon nu gör sig en förmögenhet på den tragedin...?

Ord & Bild och vår tids beröringsångest

Detta skrev jag till en redaktion för ett nytt tidskriftsnummer. Ingen reaktion. Jag citerar mitt brev här eftersom det berör en väldigt central problematik i våra dagar.
     Till red för Ord & Bild: "Ibland blir det faktiskt bara jönsigt när ni försöker vara så "korrekta" att det gränsar till det osannolika. Läser nya numret av O&B och retar mig på en del småfel ('jag tar här bort exemplet'), mer dock på sådana dumheter som på sid 6. Man kan inte göra om en faktisk titel bara för att man har beröringsångest när det gäller vissa ord. Sigge Strömbergs bok hette Mannen som ville bli neger (och den kom inte ut 1922 utan redan 1915!) och om vår tid fått fnatt när det gäller vissa ord så kan man ju av det skälet inte ändra fakta! Jag fasar för vad ni skulle ställa till med om ni skulle göra ett nummer om den kinesiska Han-kulturen...!"
     Vi håller på att hamna i samma situation som i USA efter kriget (enligt Hayakawa) när man inte fick nämna ordet Lenin - och man fick problem med kartorna över Sovjetunionen... Vi måste sätta stopp för idiotin innan det går för långt.
     Det finns verkligare problem att ta tag i!

Beethoven i stället för 'små grodorna'

En del musik betyder mer för en än annan. Mig berör Beethovens sena kvartetter varje gång lika mycket och varje gång av skäl som är svåra att precisera.
     Béla Hamvas skriver ofta om musik och att Beethoven, också för honom, betyder mer än andra är alldeles klart när man läser hans utomordentligt intressanta essä (som jag dessvärre bara har i tysk översättning) Die 7. Symphonie und die Metaphysik der Musik (i samlingsvolymen Kierkegaard in Sizilien (Berlin, 2006), där han försöker formulera det näst intill oformulerbara: att i ord beskriva musik. Han använder ord efter ord för att snurra sig in mot ett slags förklarande mitt: musiken i de sena verken är, säger han, "tätare, mer lysande, förfärligare, tyngre, mer förunderlig, lidelsefullare". Hamvas i Akos Domas översättning: "Beethoven hatte den Platz gefunden, an dem er nicht die Form und nicht die Musik, sondern den Ton selbst änderte, indem er ihn um eine Stufe erhöhte." (s 151-152)
     Jag sätter på en av de sena kvartetterna, och den regniga midsommaren utanför i trädgården betyder ingenting längre. Opus 130 i rummet. Allt är stilla, och ändå inte. För där, plötsligt, äger det rum som jag tror Béla Hamvas talar om: under ett sekundsnabbt ögonblick i cavatina-satsen sker det: en övergång i första violin över de övriga tre instrumentens trioler som inte är möjlig, och som skakar om mig. I partituret har Beethoven, för hand, skrivit, just vid det stället: beklemmt.
     Bättre än så här kan midsommarens musik inte låta.

Ett kommatecken hos Tegnér

Av skilda skäl läser jag litteratur kring Selma Lagerlöf. När jag så, för att uppdatera mig, åter öppnar en bok som jag läste för tio år sedan, stöter jag på ett citat av Tegnér, och plötsligt sitter jag där, märkligt stilla, och låter den tjocka boken sjunka ned i knät. Vivi Edström skriver nämligen att 'en annan värmlänning', dvs Tegnér, skrivit: "Egentligt levde jag, blott då jag kvad". Hon nämner inte att det är ur en av hans sista dikter. Hon kommenterar just inte Tegnér alls. Hon vill bara använda diktraden för att säga något om Selma Lagerlöf, det begriper också jag, naturligtvis.
     Men det är något med det där citatet som stör mig.
     Jag tycker jag kan min Tegnér.
     Läser man noga det som Vivi Edström säger att Tegnér skrivit, så låter det som om man kunde leva på flera sätt, varav åtminstone ett vore 'egentligt'. För läser man noga betonar man det första ordet...
     'Egentligt' skall väl bara ses som en variant av 'egentligen'; och jag skall inte bli petitmetrig.
     Till sist måste jag likafullt se efter vad Tegnér verkligen skrev, och finner där det som förmodligen fick mig att stanna upp: han skriver nämligen i dikten "Afsked till min lyra":
     "...egentligt lefde jag blott, då jag qvad."
     Och med kommatecknet på den platsen måste man betona 'lefde'... Och det är en helt annan historia.

Sverige, snart allt kulturfattigare

Hemkommen från en tid i USA med många underbara besök i bokhandlar på små orter och stora, nås jag av detta uttalande, i SvR: "Bokhandeln Hedengrens i Stockholm har funnits sedan 1897. Nu vacklar också den här institutionen under trycket av den digitala litteraturmarknaden - och varnar för att man kanske inte ens finns kvar till jul." 
     Folk fattar inte vad som händer med Sverige som kulturnation! 
     Ett land utan bokhandlar...!!!
     Folk går alltså in på Hedengrens, ser vad som kommit ut, fotograferar med sin mobilkamera titlar, och går sedan hem och beställer på nätet! - Men nätet kan inte ersätta en bokhandel. Man går inte in i en bokhandel för att köpa det man redan känner till; bokhandeln är den plats där det oväntade sker, där man får syn på böcker som man inte kände till eller ens kunnat ana existerade, man går in i en bokhandel för att köpa den senaste diktsamlingen av Magnus William-Olsson, men man kommer ut med fem böcker som man inte tidigare visste fanns och - någon månad senare - har ens liv förändrats!      
     Hedengrens! I flera decennier har jag, när jag tvingats besöka Stockholm, alltid lagt resorna så att jag kommit en halv dag innan mötet jag skall på börjar, eller så har jag, om jag måste sova över, ordnat tillbakaresan så att jag får tre fyra timmar extra - för att kunna besöka Hedengrens! Och bara därför! I mitt tämligen stora bibliotek finns hundratals märkliga titlar som jag köpt på Hedengrens, och som jag innan jag började luta mig in över hyllorna, inte kände till, men som jag bara måste ha, bara måste läsa. (Och vilken annan bokhandel förser en med nya titlar på italienska...!)
     Jag tänker tillbaka på bokhandeln Lift Bridge i lilla Brockport (nära Rochester i delstaten New York). Det bor färre än 10.000 i samhället, men bokhandeln skulle få de flesta svenska stora städer att blekna av avund. I lilla Mendocino Bookstore på Kaliforniens kust bor kanske lika många som i Brockport, men man har en stor välförsedd bokhandel och ett mycket välförsett antikvariat... Maria´s i Durango, Antigone i Tucson...
     Jag kunde önska att jag tillhörde de storsäljande svenska författarna, då skulle jag i fortsättningen vägra att låta mina böcker publiceras som e-böcker.