Ett modernt sätt att lyncha en svart man

När jag denna morgon hör vad som hänt i den amerikanska kongressen och när jag hör och ser de korta TV-inslagen av republikanernas aggressiva nej till Obamacare kan jag inte låta bli att nynna Strange Fruit. Det enda jag saknade, när jag såg den ena politikern efter den andra hellre lägga amerikansk offentlighet i graven än gå med på att över fyrtio millioner amerikaner får ett om också litet så dock skydd, var de där långa stjärngosseliknande huvorna.
     Strange fruits hanging from the poplar trees.

Högerstyrda medier

I alla media ondgör man sig över att den rödgröna oppositionen kommer att kunna fälla regeringens ohemula förslag om skattelättnader för dem som redan har. Det som skapar irritationen är att de rödgröna tar hjälp av Sverigedemokraterna.
     Men varför..., jag frågar mig verkligen varför man inte ondgör sig över att regeringen behöver samma Sverigedemokrater för att driva igenom det lika ohemula femte jobbskatteavdraget?
     När jag var yngre klagade man över att medierna var vänsterstyrda. Vad skall man i dessa dagar säga om dagens medier...?

Gyllensten kommenterar Svantesson

Jag har en anteckning i mitt exemplar av Lars Gyllenstens Lapptäcken Livstecken (1976) kring raden "Det är en gammal och rimlig tanke, att världen är ett dårhus."
     Det är ordet 'rimlig' jag en gång satt frågetecken vid.
     Men nu ser jag att vi får en abortmotståndare och tidigare medlem av Livets Ord som arbetsmarknadsminister, och suddar ut frågetecknet. I stället stryker jag under hela meningen hos Gyllensten, som värd att hålla i minnet.

Raserandet av Göteborg fortsätter: Schillerska står på tur

Det tar aldrig slut - rivningshysterin i Göteborg tar aldrig slut.
     Nyss hemkommen från Italien där jag hälsat på alla från Umberto Saba till James Joyce - minns jag en dag i Rom för ngt år sedan när jag utanför en butik blev tvungen att luta mig för att knyta skon. Då såg jag en plakett på den gamla husväggen: I detta hus dog si och så den 29 april 1380...
     Man reser i Europa och ser byggnader och miljöer från alla tider, nya generationer av politiker och beslutsfattare inser överallt att det finns ett värde i att inte allt i en stad verkar byggt med Ikea-skruvar.
     Göteborg skall snart fira 400-årsjubileum. Men vad finns det att fira när beslutsfattare, från stans överbeslutare till enskilda institutioners lika historielösa nya ledare, saknar känsla för hur en stad blir kulturellt intressant, levande och värd att besöka. Det är inte hundra skräniga öltält eller meningslösa jättekalas som gör en stad som Lucca i Toskana eller som Røros i Trøndelag intressanta och älskansvärda. Det är att det gamla får finnas tillsammans med det helt hypermoderna.
     Nu läser jag i GP att man inte kan låta bli den vackra aulan i Schillerska gymnasiet, f d Vasa h.a.l., med Tegnérsentenser och byster över stadens/rikets en gång betydelsefulla gubbar.
     I själva verket är aulan ett av stans märkligaste rum.
     Vad blir det av detta rum nu? Uppehållsrum med nedsuttna soffgrupper och ett och annat kladdigt pingisbord...?
    

EU:s glada kamrater

Åter hemma efter en längre tid i Italien läser jag (understreckare i SvD 9/9) om Ungern, vars utveckling får det där med EU som "demokratiskt fredsprojekt" att framstå som det hån unionen hela tiden varit.
     Och i SvD citeras dessutom någon som vill se Israel som en del av EU! - Fast den typen av hycklande demokratier har vi väl ändå inte behov av...?!

Glatt besked: bästa bokhandeln tillbaka

Detta bara som mycket glatt besked: Partille Bokhandel återuppstår och kan bli en annorlunda litterär plats i Västsverige! Och i vilket hus!
Läs mer på www.partillebokhandel.se

Överraskande stark läsning

Så sitter jag här igen, jag läser en bok därför att jag behöver den för ett alldeles speciellt ändamål. En bok om natur och liv i ett amerikanskt ökenområde, utgiven 1903. Efter någon timme förstår jag att jag blivit fullkomligt uppslukad, för jag har glömt att dricka upp mitt kaffe. Det är i första hand språket som överrumplat mig, så fylligt och levande att det tar andan ur mig, och boken själv andas en hållning som gör mig krullig av förtjusning. Författarens kommentarer till de hårda villkoren i den nästintill omänskliga miljön är lakoniskt enkla och rakt på sak: " 'Come', say the churches of the valleys, after a season of dry years, 'let us pray for rain'. They would be better to plant more trees."
     Författaren? Ja jag borde kanske lagt henne till min lista över Bortglömda, om det inte vore för att jag kontrollerat - i USA är hon sannerligen inte bortglömd, särskilt inte i den kaliforniska öken där hon tillbringade så många år, berget som hon såg från sin veranda heter idag Mount Mary Austin - efter denna märkliga kvinna. Och boken? -  för den som har lust att kontrollera min smak och mitt omdöme - boken heter The Land of Little Rain. Tro mig: den är en njutning att läsa.