Ett tunt häfte anländer, jag öppnar det och en och en halv timme senare lägger jag det ifrån mig. Är jag verkligen kvar i samma verklighet? Viss typ av litteratur är inte möjlig att klassificera i bibliotekens vanliga system: lyrik, prosa, essäistik, brevsamlingar osv osv. Allt detta finns - och så måste man ha en särskild avdelning, där inte så många hamnar. Avdelningen GDH. Man kan väl hitta en och annan där, W G Sebald till exempel, eller Kierkegaard eller den nyligen bortgångna C D Wright. Men framför allt GDH. Man kan verkligen skriva om allt, dvs hela livet, med hjälp av vad som helst, dvs - allt.
"Om man är okänslig för poesi följer inte därav att dikter inte kan vara till glädje." - "Rätta mig gärna, men jag hör inte längre så bra." Jag har under en och en halv timme befunnit mig tillsammans med hällristningar och Nils Ferlin, tittat in hos Tegnér och Gullberg och gamla telegrafstationen i Hamburgsund, besökt Persefone i underjorden och gamla värmländska bergatroll. Det lilla häftet, som har titeln Nervösa nationer. Två halvprosadikter och en runsten, och som jag nyss citerade ur, har nyss kommit ut på ett förlag som inte många kan uttala, Ekphrasis.
Makalös läsning. Gunnar D Hansson betyder alltid just det - makalös läsning.
