"Läser du aldrig något nytt bra?" - i brev från en gammal vän, som väl tröttnat på att jag bara tycks tjata om trumpna politiker.
Så i all enkelhet: noveller har jag haft ett särskilt öga till genom åren; och jag läser så mycket jag orkar, (eller gitter, i dessa tider av feel-good och deckare). Under några dagar har jag fullständigt försvunnit i en mycket märklig novellsamling av en yngre tysk författare, Clemens Meyer: Die stillen Trabanten ( Fischer, 2017). Här finns en icke-insmickrande ton, och här finns sällan skildrade nedgångna miljöer efter die Wende. Ett slags gråare (men lika försåtligt stillsam) Carver.
Jo - något "nytt bra" läser jag faktiskt.
