Helt kort. Jag har - som väl alla - häpnat över hur nordkoreaner jublar eller gråter när den där ung-kimmen gör något bra eller något dåligt. TV-hallåans entusiastiska uppläsning, när han hittat på nåt nytt idiotiskt, påminner besvärande om de ungas jubel när någon av Maos motståndare sparkades i ansiktet i slutet av 60-talet.
Men påminner också om vita husets entusiastiska pressmeddelare.
För under den sista tiden har jag häpnat - på samma sätt - när jag ser alla de amerikanska medarbetarna kring trumpen le stort och entusiastiskt hur idiotiskt han än beter sig. Så, denna morgon, när trumpen hävdat att han var G20-mötets succé - frågar jag mig vad är det för skillnad på amerikanska medlöpare och nordkoreanska. Egentligen. Förljugenheten är ju densamma.
(Och nu säger en tredje galning att Turkiet överväger att lämna Parisavtalet... idolen har ju gjort det - eller?)
