Folke Dahlberg - en bortglömd?

Det finns mängder av litterära sällskap i riket. De flesta håller sig med medlemsblad och många med årsböcker. Jag läser en hel del av dem, och det är som det är: ibland är det som att läsa någon minnesskrift från Gamla Läroverket: en del lättsamt småkrafs, bilder från gamla skolfester, intervjuer med dem som gick där för femtio år sedan och något sentimentalt minne av en gammal vaktmästare, osv. Av och till står i dessa årsskrifter också en riktigt genomarbetad och mycket läsvärd artikel, essä, uppsats. Men man får ha tålamod för att finna den.
     Jag hade inte så väldigt mycket annorlunda förväntningar när jag öppnade Ögonens förvandlingsrum, årsskriften 2016 för Folke Dahlberg-sällskapet. Men måste snabbt konstatera att jag var tvungen att lägga allt annat åt sidan. I två dagar. Detta är en oavbrutet spännande och läsvärd bok, åtta författare, inte ett slappt ögonblick, inte en rad som inte intresserar eller lockar. Vilken höjdare! Och jag som har roat mig med att på den här bloggen försöka mig på att lista "bortglömda" författare... Jag hade nog också Folke Dahlberg i tankarna för den listan. Därför dessa rader. För den som händelsevis inte är bekant med Dahlberg, läs denna årsbok och läs sedan inte bara Vättern-böckerna utan också de få diktsamlingarna. Men framför allt: studera noga denna sparsmakade filigran-konst.

Obehaglig journalistisk uppvisning

Efter att på SVT ha sett statsminister Stefan Löfvens presskonferens med anledning av Mehmet Kaplans avgång: det totala journalistiska förfallet; dreglande hetsjakt.
     Fast raka svar redan givits.

Erdogans panik

Lite löst prat denna söndagsmorgon. Någon har sagt "ord kan vara handling; att säga något är detsamma som att göra något"; men jag känner sedvanlig osäkerhet: jag vet att jag någonstans i biblioteket kan finna den som säger detta.
     Just nu har en tysk stå-upp-komiker använt ord som kan få, som man säger, allvarliga konsekvenser, eftersom den senaste av de många smygdiktatorerna i vår samtid har blivit förbannad, denna gång en turk. (Också jag tycker påhoppet var fånigt och alldeles för plumpt - jag kan sakna Tages vassare och försåtligare - och intelligentare - hugg.)
     Om det inte vore för att ordet sitter allt risigare till på allt fler håll skulle jag inte ens bry mig om att leta i biblioteket. Men när jag finner det (och nu har jag funnit det) ser jag en rad som är ännu viktigare: "språket är historiens arkiv". Författarnas insats är att skapa alla de ord som blir, dvs är, historien. Det är i språket historien finns. Ingen annanstans (om man undantar en och annan ännu stående pelare i Palmyra). Den verkliga historien finner man bara  -  i språket. 
     Och därför är det naturligtvis viktigt att den gamla DDR-donnan inte tillåter sig manipuleras av en ny slags Honecker...
     Den som angriper dig med bössa och kanoner kan du bekämpa och sen är den saken ur världen. Men den som angriper med ord kan aldrig bekämpas. Det är därför diktatorerna är så skräckslagna när man i ord talar om vilken typ av skitstövel de är.
     Och vad hittade jag i biblioteket? En gammal fin text från 1840-talet. "Words are also actions, and actions are a kind of words." Och några sidor längre fram: "The poets made all the words, and therefore language is the archives of history / - - - /"
     Emerson.