Jag läser tre morgontidningar. Papperstidningar. Ibland får jag för mig att det är internbulletiner från en speciell sorts institutioner. När kaffet är drucket och jag kan luta mig tillbaka för att andas ut efter ett antal mindre adrenalinkickar gäller det att ha motmedel till hands.
Denna morgon har jag läst att Röda Korset inte längre saluför olivolja från Palestinska småjordbruk eftersom oljan är för politisk, vidare läser jag att alliansens väljare, de som hejade stort när man fällde Löfvéns budget i höstas, tycker att socialdemokraterna borde stå inför svekdebatter eftersom de med den nu framlagda budgeten inte lever upp till sina vallöften..., och innan jag med en suck lägger från mig tidningarna läser jag att surfandet går ned i åldrarna, att introduktionen till internetanvändande sjunkit från nio år till tre år och jag läser att föräldrar klagar på att det inte finns tillräckligt skydd på nätet för barnens skull... Jag tycker min blick blir alldeles grumlig.
Och motmedlet?
När det är som värst går jag till några stora, klara, ogrumlade, som med hjälp av svenska språket, när det är som vackrast och fylligast, visar på livsalternativ. De finns i mitt bibliotek. Böcker. Jag behöver inte elektroniken. Det är pappersböcker. Denna morgon slår jag upp en av dem som följt mig med sin klokhet under stor del av mitt liv. I ett brev under det allt brunare trettiotalet skriver hon till en väninna: Det är tråkigt att ha sitt förstånd i behåll när skränen från dårhuset ständigt brusar emot en.
Att läsa lite Klara Johanson på morgonen är som att ta ett mentalt ögonbad.
