Adelsohn-Liljerothskans epok äntligen över

Bokmässan är över för det här året. Huvudet efter fyra dagar fortfarande fyllt av brus brus och brus.
     Så brev idag från en god vän som fått sista bandet av den nu och mitt i utgivningen avbrutna Nationalnyckeln - ett band om mossor - "det vackraste", som han skriver, "bokprojektet i min livstid" - han hade gärna fått säga "vår" livstid. (Att den skall fortsätta 'på nätet' är inte ens en begriplig ursäkt!)
     Det var ett lika unikt företag som SAOB en gång. Och fullt värdigt en stor kulturnation.
     Men, som så mycket annat, lagt i graven under denna period när vårt land inte ens hade en kultur-minister! Och detta händer samtidigt som jag i fyra dagar gått förbi det ena bokmässeståndet med grälla pärmar och skrikande titlar efter det andra - det mesta dagsländeaktigt och nästan genomgående - i jämförelse med Nationalnyckeln - obetydligt.
     Hur kommer man att minnas adelsohn-liljerothskans åtta år? Som åtta års försök att slutgiltigt ta livet av vårt kulturliv? Från fria teatergrupper till böcker om mossor och skalbaggar... Allt borta.

Bör man tala med DO?

I SvD:s näringsbilaga läser jag att nya hållbarhetschefen på ÅF, det tidigare folkpartistiska statsrådet Nyamko Sabuni, med hejarop från folkpartiets Maria Arnholm, beslutat att under en månad bara anställa kvinnor. Ett fall för diskrimineringsombudsmannen?

Vaccinerad mot politisk plakatlitteratur

Med anledning av min nya roman, Komma nära, blev jag intervjuad, så som man ju blir. Den ganska unga intervjuaren hade läst på noga och ordentligt, sa sig uppfatta den nya boken som en politisk roman och undrade hur det kom sig att jag, som bevisligen varit aktiv politiker ett antal år, i mina böcker inte pläderat för någon politisk hållning. Min debutdiktsamling visade inte upp något av den tidens s. k. politiska engagemang, och mellan Semantica, op 18 (1969) och min första prosabok, Ouvertyr till en luffarbegravning (1981) låg hela det starkt politiserade 70-talet.
     Jag berättade då, för första gången i offentliga sammanhang tror jag, att den högljudda plakatlitteraturen under 70-talet varit mig näst intill förhatlig.
     Men hans fråga fick mig att fundera över det förhållandet: därför några få ord om den saken. Jag växte upp under små förhållanden i en arbetarfamilj och är ett bra exempel på den klassresa det starka svenska folkhemmet tillät. Mycket kunde tala för att jag skulle ha kunnat känna mig hemma i den förenklade 70-tals-estetiken. Men jag blev, förmodligen av en ren händelse, tydligt vaccinerad mot den.
     Och hur såg vaccineringen ut? Idag, femtio år senare, kan jag säga att några lyriker, som jag vid den tiden inte säkert förstod, men instinktivt uppfattade som the real thing, kom att för all framtid göra mig immun mot det lättköpta plakateriet: först Sven Alfons, som jag ibland beskrivit som den störste 1900-tals-diktaren i Sverige, sedan Salvatore Quasimodo, som jag tidigare skrivit om och som följt mig med sitt tonfall genom livet, och till sist Saint-John Perse, som jag ännu idag inte kan läsa utan att känna ett slags rysning genom kroppen.
     Och över alltihopa lyser, inte moder sol som hos Povel, utan Ezra Pound. En sådan vaccinering är - kraftfullt verkande, och den sitter i genom livet.