I pseudoproblemens paradis

I en samtid där verkliga, till synes olösliga och allt hotfullare problem växer, upptas en stor del av debatten av indignationen över ordet "hon". Freud skulle kallat det förträngning. Pseudoproblemen tränger ut de svåra ställningstagandena. Och vårt alltmer sargade Sverige måste vara pseudoproblemens paradis.
     Men skriver jag "hen" reagerar min rättstavningshjälp på datorn med ett rött streck!
     Av ren oppositionslusta kommer jag i fortsättningen inte att skriva "Jag ger boken till henne" utan "Jag ger boken till honne".

Sportjournalistikens torftighet - och räddning

Hur mycket text har vi inte läst om fotboll efter detta VM och efter de svenska lagens dåliga framfart i de europeiska cuperna! Men jag märker hur jag allt oftare struntar i att läsa genom reportagen, referaten och beskrivningarna av matcher jag inte själv hann eller kunde se. Och det beror inte på att jag är trött på fotboll, nej det beror bara på att jag är dödstrött på den enögda sportjournalistiken och dess ofta erbarmligt torftiga språk och stendöda metaforer.
     När jag den 6 augusti läser i GP (Världens gång-sidan, sid 42) om fotboll så är det om den verkligt goda fotbollen det handlar: den som spelas i myggsvärmar och med hundslagsmål vid hörnflaggan mellan korplag eller i unga tjejligor, med medelålders spelare som blir tillsagda att lägga från sig cigarettpaketet och mobilen och med entusiastiska 16-åriga högeryttrar som får en lång förklaring av linjedomaren om vad offsideregeln innebär...
     Författaren till krönikan "Hedens tunnlar", Dan Sjögren, är en man i sina bästa år - och han kan allt om fotboll. Hans blick för det som är fotbollens innersta skönhet är ogrumlad och hans känsla för storheten i åskådarnas kommentarer ett resultat av decenniers arbete med språkets innersta byggdelar.
     Jag önskar att de stora drakarnas oändliga sportreferat kunde lära av Sjögrens precision och metaforarbete. Då skulle jag orka läsa dem igen.