En riktig bokhandlare

Har just läst Anne Fadimans fina essä-samling Confessions of a Common Reader (1998) - en lättsam och välskriven samling kåserier om böcker, boksamlande, antikvariat och om hur man skall förvara dyrgriparna. Hon talar sig varm för många boksamlare genom historien.
     Jag skulle vilja bidra med att berätta om bokhandlare jag mött, sådana som verkligen var riktiga bokhandlare, de som älskade inte bara böcker utan glimten i potentiella bokköpares ögon som avslöjade att här handlade det om kärlek till litteraturen. Jag skall nöja mig med att här berätta om en sådan bokhandlare.
     När jag växte upp hade vi mycket få böcker hemma. Men böcker var tidigt det jag uppfattade som viktigast i livet. Jag sparade och köpte böcker när jag kunde, men var fattig student. På gamla Eckersteins i Göteborg var jag en flitig gäst, men mindre flitig kund, av självklara skäl. När Faber & Faber gav ut T. S. Eliots Collected Poems i ett vackert ljusblått linneband, hade jag många gånger stått där och fingrat på det, gång efter gång. Den boken skulle kosta lika mycket som månadshyran på min studentlägenhet och jag satte tillbaka den. Gång efter gång. Tills bokhandlaren som jag alltid pratade med kom fram till mig och frågade om jag tänkte bestämma mig. Jag skakade på huvudet. Den var för dyr för min ekonomi - mitt bibliotek växte med hjälp av antikvariaten och billiga pocketböcker. Han nickade, tog ut det vackra bandet och såg på det. Och plötsligt tappade han boken i golvet. Jag minns hur skräckslagen jag blev, han böjde sig, tog upp den, såg på den, ingenting hade hänt. Sedan sa han, bekymrat: 'Ja en så misshandlad bok kan jag bara ta en krona för.' Och följde med mig till kassan.
     Jag tog ned den för en stund sedan. I blyerts står priset: 31:90. Den har fortfarande en vacker blå pärm, den ser nästan oläst ut, tills jag öppnar och ser mina millioner kommentarer i marginalerna. Jag har haft den framme i snart femtio år. Så rätt han hade - bokhandlaren.
    

Judisk hemundervisning

Lagen ger rätt att ha hemundervisning, om särskilda skäl föreligger. Den judiska familjen i Göteborg vill undervisa i hemmet. Vilka är de särskilda skälen? Att man vill undervisa på ortodoxt judiskt vis. Är det OK? Nej, det är inte OK.
     Till och med den gamle prästen Grundtvig, som skapade Skandinaviens kanske mest enastående pedagogiska idé, hävdade med eftertryck: "Tro er ikke en skolesag". Tros-undervisning hör överhuvudtaget inte hemma i skolvärlden. Tro får man göra i kyrkan, som en klok gammal dansk präst sa.
      Vi har skolplikt och vi har en konfessionslös skola. Att undervisa hemma kan göras - men inte om det gäller konfessioner. I själva verket är det väl att se som ett lagbrott. - Och vilket skulle värdet vara av att ha fler smalt fundamentalistiskt enögda medborgare? Och hur kommer nästa begäran att se ut? Att talibaner bör få undervisa sina pojkar (för flickor skall väl överhuvudtaget inte ha undervisning) om att det är västerländsk demagogi att vaccinera barn?
     Man kan kritisera svensk skola, men att börja skilja barn åt av religiösa skäl är verkligen att bygga in meningslös intolerans i en ny generation.

Kan vi hoppas på en världsomspännande diktatur?

I helgen läser jag om hur världen kommer att gå under... Att vi snabbare än nödvändigt håller på att sätta stopp för det vi uppfattar som mänskligt liv är alldeles uppenbart. Den felkonstruktion som finns i människan som art - dvs Habegäret - visar upp sig med allt större tydlighet. Doha-mötets bedrövliga slutresultat är bara det senaste exemplet. Vi fiskar ut fiskevattnen, men vi kan inte sluta fiska ut dem, för amorteringarna på de monsterliknande nya fiskebåtarna kräver att vi fiskar för att kunna betala - bankernas lån. Någon tänkare sa för något år sedan att om Kina och Indien vad gäller mineralförbrukning skulle ha samma standard som Västeuropa hade på 50-talet (!) skulle vi behöva -en extra planet. Och vi kan ingenting göra åt det... Eller?
     Det är sannerligen inte ofta jag citerar gamla Stalinister, men jag läste för en tid sedan Günter de Bruyns två memoarband, Zwischenbilanz. Eine Jugend in Berlin (1992) och Vierzig Jahre (1996), och i den sistnämnda berättar de Bruyn om sina möten med den mångfacetterade och svårplacerade Wolfgang Harich. Denne, skriver de Bruyn, planerade vid en tidpunkt, långt före murens fall, att bland annat skriva om "/ - - -/ die ökologische Katastrophe, die nur eine Weltdiktatur abwenden könnte /- - -/"...
     Jojo. Ja det är kanske det som skall till... Och någon "världsomspännande diktatur" ser vi väl inte i korten. Den vi nu lever i är ju själva "Habegärets".

En av mina favoritförfattare

Jag har fått rätt svar. Den 29 november 2011 (se min blogg nedan) beskrev jag under rubriken Om litterär ton ett författarskap som betytt mycket för mig. Nu har jag fått tre e-postbrev med förslag - och ingen har vetat. Idag kom det fjärde. Och nu är det löst. Den författare, vars ton jag älskat sedan 60-talet, heter Hans Erich Nossack. Om honom var det jag skrev. Läs honom!

E-postbrev vs Riktiga brev

Läser, som så ofta, brevväxlingar eller brevsamlingar. Och funderar på vad som kommer att hända i framtiden när man skall försöka förstå oss som lever nu och som inte längre skickar brev med posten utan skriver e-post-brev, ofta korta, tillfälliga, sällan de omständliga, välformulerade och eftertänksamma som i äldre tider...
     Jag fick efter utgivningen av min senaste roman ett helt makalöst brev från en vän. Han hade läst boken och beskrev sin läsning. Och jag måste ha raderat det. Jag har letat. Skrev inte ut det. Har det inte kvar i maskinen. Borta.
     Vad kan jag göra?
     Hos Mary Ruefle läser jag denna morgon följande rad: "Once I saw a man beating his mailbox with his bare hands." (Madness, Rack, and Honey (2012))

Viktig läsning: Ulf Eriksson i GP idag

Läsandet försämras. Vi hör om det hela tiden. Och några av oss har under de senaste decennierna verkligen sett det hända i praktiken. Men varför läsandet är viktigt - ja, det skrivs mycket om det, inte sällan dock självklarheter.
     Någon gång inträffar det ändå att en person formulerar varför läsande är livsnödvändigt.
     Jag märker att jag denna förmiddag egentligen bara minns en enda artikel från morgontidningarnas kultursidesläsning. En kommentar i GP om läsandets nödvändighet av - Ulf Eriksson. (Jag hade lust att klippa ur och lägga hela artikeln här, men är osäker på sånt där som upphovsmannarätt. Så mina vänner - GP idag, en spalt av Ulf Eriksson, kulturdelen, s 69.)
     För den som behöver hållbara argument rörande läsningens betydelse.