Aah, att äntligen få skriva ett par rader om något annat än den där i vita huset! - I min hand har jag nämligen en bok av en alldeles utmärkt italiensk poet. Men detta är ingen recension - bara ett glatt budskap!
Jag har på den här bloggen och annorstädes skrivit en del om min stora italienska favorit, Salvatore Quasimodo. Han nämns alltid tillsammans med tre andra starka italienska 1900-tals-lyriker, Ungaretti, Montale och Saba. Ungaretti kan man finna på svenska, också Montale som ju fick Nobelpriset, liksom Quasimodo, det är självklart att de kommit på svenska. Men Saba? Umberto Saba, den på sitt sätt mest tillgänglige av de fyra - icke. Förrän nu! Gunnar Balgård har nu på Celanders förlag i Lund givit ut Sångboken - ett representativt och välgjort urval ur Sabas stora produktion, den som Saba själv kallade Il canzoniere och hela tiden lät växa.
Utan stora åthävor, om livet, om sig själv, om det Trieste han bodde i och älskade. Lågmält, lättillgängligt. Det är som att andas frisk luft!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar