Snart liknar min adressbok en medeltida dödsdans, det står en lie vid vartannat namn. Bakom namnen liv av alla möjliga slag, i sann demokratisk anda får alla till sist samma lie vid sin sida. Garveriarbetare och professorer, skäggiga gubbar och permanentade äldre damer.
Men idag ritar jag in min lie vid ett namn, som stått för viktiga delar av det som varit mitt liv. När jag skrivit min Grundtvig-roman (Den tjugotredje dikten) saknade jag något; jag behövde säga något om det viktigaste i folkbildningsgärningen: samtalet. Som så ofta läste jag Bengt Nerman och skrev sedan Komma nära som ett svar på hans enträgna påståenden att det bara är när man berättar (om sig själv) som man blir en person.
Och nu läser jag att han slutat samtala.
(Och inte hann han uppleva att den svenske författare vi båda skattade så högt fick ett eget litterärt sällskap: när vi träffades pratade vi alltid om Walter Ljungquist. Med vem skall jag nu prata om honom?)
Varmt tack för dessa rader! Och tack också för dina båda böcker som du nämner, jag har läst båda med stor behållning.
SvaraRaderaSista gången jag träffade Bengt var våren 2009 när Ingela Romares filmer om honom visades på Zita i Stockholm. Jag bloggade om samtalen - i filmerna och i biosalongen, efteråt - här: http://larsingemar.blogspot.se/2009/05/mote-med-bengt-nerman.html