Få saker stör mig så mycket som ett sentimentalt eller onödigt slut på en i övrigt bra bok eller film.
Häromkvällen såg jag en mycket omtalad film som under nästan en och en halv timme höll mig fängslad och full av beundran, och så kom de sista minuterna och förstörde alltsammans. Regissören orkade inte hålla fast vid den (nästan Roy Anderssonska) ton och den fullkomligt osentimentala, i stort ohyggliga berättarhållning som han haft filmen igenom. Slutet förstörde allt. Jag såg Uberto Pasolinis Still Life (2013).
Med det slutet - tja, det är kanske onödigt att dra till med skitfilm - men det var lite så det kändes när jag låtit texterna rulla färdigt efter föreställningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar