När man i Vaxholm mitt på dagen nu på fredag (28/6) stannar upp bör man kunna höra kyrkklockor ringa. Begravningsklockor. En av våra stora diktare begravs. Folke Isaksson. Jag undrar hur många som idag läser honom - i den yngre generationen. Det är en generation av svenska lyriker som borde läsa honom, man kan lära sig något särskilt där, om ömsinthet, om den noggranna iakttagelsen och hur en överraskande metafor kan formuleras - utan åthävor.
Jag deltog hösten 1996 i en folkbildningskonferens över flera dagar på Sigtunastiftelsen. Vid lunchen sista dagen såg jag Folke Isaksson sitta ensam vid ett bord i den stora matsalen. Jag hälsade och han bad mig slå mig ned. Sedan glömde jag bort seminariet: vi pratade om gemensamma bekanta bland poeter i många länder. Och Folke Isaksson berättade om egna tidigare besök på Sigtunastiftelsen, men också om äldre svenska författares vistelser, bland annat en underbar historia om Pär Lagerkvists missnöje med någon av Sven Stolpes böcker och om hur en svensk författare vid något tillfälle hade betjänt med sig..., och jag berättade om Manfred Björkquist, den gamle folkbildare som skapat anläggningen, och jag citerade några av dennes idag folkbildningslegendariska repliker. Och vi drack mera kaffe och eftermiddagen kom och jag missade konferensens sista eftermiddag
Men denna regniga junidag 2013, efter att åter ha tagit ned några av Folke Isakssons sena böcker, bl a den diktsamling jag den gången ville ha honom att berätta om, boken om hans mormor, denna regniga dag i västsverige är det hans röst jag hör. Den alldeles särskilda rösten, den eftertänksamma precisionen när han talade. För alltid borta.
"Och snart blir allt mörkt. Ingen tröst kommer ur någon trollkarls hatt."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar