Läser, som så ofta, brevväxlingar eller brevsamlingar. Och funderar på vad som kommer att hända i framtiden när man skall försöka förstå oss som lever nu och som inte längre skickar brev med posten utan skriver e-post-brev, ofta korta, tillfälliga, sällan de omständliga, välformulerade och eftertänksamma som i äldre tider...
Jag fick efter utgivningen av min senaste roman ett helt makalöst brev från en vän. Han hade läst boken och beskrev sin läsning. Och jag måste ha raderat det. Jag har letat. Skrev inte ut det. Har det inte kvar i maskinen. Borta.
Vad kan jag göra?
Hos Mary Ruefle läser jag denna morgon följande rad: "Once I saw a man beating his mailbox with his bare hands." (Madness, Rack, and Honey (2012))
I cyberrymden finns allt bevarat; någonstans i ett cacheminne nära eller långt ifrån dig återfinns varje mejl, varje chatt, varje ord. Samtidigt är det omedelbara och försvinnande - en hand över sanden och så är det borta - i digitalkommunikationen lite skönt.
SvaraRaderaJag läste också Den tjugotredje dikten nu, under julen, och fortfarande rör sig det pelagiska stimmet i mig, bländande. En röd skottkärra, blank av regn och solljus. När tillvaron är såpass liten att den bara växer och växer in i något oändligt vi aldrig kan omfatta eller gestalta. Jag gillar det tunga och nästan tysta samtalet som förs om ord, om hur versrader vrickar, vrids, är lika och fullständigt olika. Verkligen en dikt, i en romans rytmik. Tack Stewe - den passade mig precis i ålder och humör och lugn och tanke i detta nu som rör sig runt oss eller bortom oss.
Ja Magnus, en får tacke. Fast hur jag skall komma åt det där försvunna fina brevet i denna oändliga cyberrymd är mig - rent tekniskt - en gåta. Nu fick jag i stället ditt fina. Så tack och allt gott.
SvaraRaderaJag vet i ärlighetens namn inte heller; vid ett tangentbord och framför skärmen brukar man kunna söka och hitta det mesta i hårddisken. Men det kan evaporera ute i en server nånstans i det digitala Ingenstans. Har dock lärt mig att det är mycket svårt att få bort något ur en dators minne - även om det tycks försvunnet finns skuggor och spår, ettor och nollor, kvar. Men det kanske är en deckarmyt och/eller att man behöver vara kriminaltekniker för att kunna lösa det.
SvaraRadera