Brunnsvik - och bemanningsföretagen

Det finns trots allt några grundläggande idéer rörande pedagogiken i vår skolform. När man ser vad som händer runt om på de svenska folkhögskolorna kunde man tro att hela den nya generationen folkbildare fått för sig att folkhögskolan tillhör det officiella svenska skolsystemet. Och när jag med förtvivlan läser vad styrelsen – och rektorn! - för Brunnsvik skriver om värdet av att lägga ett av skolformens flaggskepp i graven för att ”utbildning” behövs i en annan del av länet, då kryper det över ryggen. Vaddå – utbildning?! Har vi inte ett skolväsen, från förskola till universitet, som skall ta hand om den saken? Folkhögskolan har väl i herrans namn inte med utbildning att göra?! Folkhögskolan har sedan starten för snart 150 år sedan försökt få den trögfattade svenska befolkningen att förstå skillnaden mellan utbildning och – bildning. Och det folkhögskolan skall syssla med är – bildning. Inte utbildning. Att skolformen under lång tid tvingats göra gymnasiekurser eller verksamhet avsedd att hjälpa dem det vanliga skolsystemet systematiskt kastar ut, d v s hjälpa dem att återkomma till något slags rimlig livsfåra  -  det är inte detsamma som att det är sådant folkhögskolan skall syssla med. Sådan verksamhet har uteslutande varit frågan om att rätta till andra skolformers misslyckanden. Under mina sista tio femton år som rektor betraktade jag sådant som varianter av nödhjälp till Rumäniens barn. Det som är skolformens verkliga uppdrag - och stora värde – handlar om något helt annat. Jag inledde ovan med att säga att det faktiskt finns några grundläggande idéer i skolformen. Man hittar dem hos gediget genomtänkta skoltänkare, från Grundtvig till Bernt Gustavsson. En av dessa idéer har vid ett tillfälle formulerats av den danske filosofen K E Løgstrup: ”Formålet med at holde skole er tilværelsesoplysning.” Och som den gamle sa: man kan inte ”oplyse” någon om man inte först ”opliver” honom/henne. Det är detta det gäller. Att ”oplive”. Det bygger på en mycket enkel sanning: att man aldrig kan lära någon annat någonting. Det är alltid denne andre som lär sig – själv. Materialet kan vara mångahanda, det kan vara poesi eller Matte B... Metoderna kan också skifta. Men redan från skolformens start formulerades en ovärderlig grundregel: det är det muntliga som är verktyget, samtalet. Inte föreläsningen, inte uppifrån och ned. Det långsamma samtalet, på jämställd fot. Elev och lärare har två saker gemensamt (fælles) sa en gång en annan klok folkhögskoleman. ”Lærer og elev er fælles om livet og fælles om uvidenheten.” Försök att formulera en starkare demokratisk grundsats. Detta är hälleberget. Och ett samtal är något som växer, man återkommer, det djupnar, det går några dagar och man ses igen och man kommer allt närmre - tilværelsesoplysningen. Det tar tid. Det förutsätter frihet. Frihet från utbildningens tvångströjor: läroplaner, prov, betyg. Samtal. Och nu skall Brunnsvik leva upp till sitt grunduppdrag med hjälp av – bemanningsföretag! Jag kan höra rektor Sofie Wiklunds telefonsamtal. ”Vi skulle behöva någon som kan tala om livet fyra gånger fyrtiofem minuter på onsdag. Vad kostar det?”