tisdag 18 september 2012

Fado

Jag älskar den portugisiska fadon, och jag vet inte hur många gånger jag försökt fånga den i en metafor som inte skall vara vare sig sentimental eller krystad. Jag läser det jag kan komma över om portugisisk fado men söker ännu den befriande metaforen. Thomas Nydahl skriver ofta om fadon. Jag undrar om han skulle finna detta försök att fånga den märkliga sångkonstens speciella atmosfär rimligt. Septembernumret av den amerikanska poesitidskriften Poetry publicerar en ny dikt av poeten Jane Hirshfield med titeln Fado.
     Här en snabböversättning, ett slags första råöversättning. Bara för att jag tycker att Jane Hirshfield faktiskt kommer åt något väsentligt.
     I all enkelhet således:

Fado

En man böjer sig fram
och plockar ett mynt
ur en flickas öra,
lyfter ur henne händer
en duva hon inte visste om.
Vilket är märkligast
kan man fråga sig:
myntets sågtandade mummel
mot tummen eller
duvans knogiga tystnad?
Att han fann dem,
eller att hon aldrig,
eller att det alltid, som i
detta halvstannade ögonblick,
är gryning i Portugal,
och en kvinna i rullstol
sjunger en fado
som lägger allt liv i rummet
i ena vågskålen,
och sig själv i den andra,
och kopparskålarna är i jämvikt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar